Bevara välfärden!

Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringar vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser lurar dem.

Riksdagen har just debatterat den ekonomiska tryggheten vid sjukdom. Oppositionen dömer inte oväntat ut sjukförsäkringsreformen som arrogant, illegitim och otillräcklig, medan allianspartierna försvarar de bärande principerna, tidsgränserna, den aktiva processen, de tidiga insatserna för att få människor tillbaka till arbete igen.  

Företrädare för båda lägren talar sig varma för hur det allmänna ska fortsätta att försörja människor som når den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Frågan som ställs är hur de som aldrig har jobbat och passerat åldersgränsen för förtidspension för unga (30 år) ska kunna fortsätta att få betalt för att vårda sin sociala fobi, trötthet, oro, kraftlöshet? (Som en parentes kan man notera att socialdemokraterna helt har missat att peka ut även den här slutgränsen som grym och som någonting som ”slår blint” och ”drabbar svårt sjuka”.)

Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringarna vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser bedrar dem.

Genom en sorts närsynt politiskt ansvarstagande – som nog snarast är till förfång för dem som ska hjälpas - vill somliga utskottsledamöter fortsätta att hålla unga människor under armarna för att de inte ska behöva uppleva något hack i försörjningen från det allmänna när de fyller 30.

Tanken med denna särskilda försörjningsform för unga, aktivitetsersättningen, som infördes 2003, var att unga människor med olika slags funktionsnedsättningar skulle erbjudas olika subventionerade aktiviteter som antogs ha en positiv effekt på deras prestationsförmåga. Det inträffade inte. Effekten uteblev. De unga försörjdes genom sin aktivitetsersättning, det var allt, men illa nog skulle man kunna säga. Drygt 8 000 i månaden kan helt enkelt vara lockande för en ung person.

En utredning gjordes, Brist på brådska (SOU 2008:102) Den kom fram till att aktivitetsersättningen motverkade sina syften. Utredaren ville följaktligen dra in aktivitetsersättningen helt och införa en ny form, sjukersättning för unga, SU, strikt förbehållen det lilla fåtal ungdomar som har en oåterkallelig funktionsnedsättning och som därför aldrig kommer att bli återställda.

De andra unga, till övervägande del med lättare psykiska problem, föreslår utredningen ska tas om hand på Arbetsförmedlingen. Där ska de få förberedande insatser för arbetsmarknaden och arbetspraktik under längre tid, så länge det behövs. Någon kanske undrar över varför de med psykiska besvär över huvud taget ska till Arbetsförmedlingen? Kan de inte få sjukpenning i stället för arbetslivsintroduktion om de är sjuka? Det kan de inte, därför att sjukförsäkringen är baserad på arbete och den som aldrig har arbetat står utanför sjukförsäkringen. De har rätt till garantiersättning, men det är den som upphör vid 30.

I mina ögon är ett visst mått av uppriktighet en mera human inställning till unga med psykiska problem. Det är bättre att försöka få dem att närma sig verkligheten än att fortsätta att bädda upp runt deras sjukdomstillstånd. De curlande föräldrarna till bortskämda ungdomar som vi såg på tv insåg nog till slut att total kravlöshet kanske inte var bästa hjälpen för att få en ung människa på fötter. Det gäller även sjukförsäkringen. Staten bör ha en tydlig förväntan på den enskilde. Bara det faktum att en person kallas till samtal på Arbetsförmedlingen har betydelse för att få den personen in på ett nytt tankespår.

Vill man undvika oro, vill man undvika att störa människors upplevelse av att vara sjuka, vill man skriva av människors egen försörjningsförmåga av omsorg om deras ekonomi, ser man det som ett egenvärde att hålla kvar människor i försörjning från Försäkringskassan? Då är det bara att sätta igång återställarpolitiken, gå tillbaka till långtidssjukskrivningarna, och förtidspensionera på löpande band i den takt socialdemokraterna åstadkom: 73 000 personer om året. Klappat och klart. Inga diskussioner. Försörjningen tryggad.

I så fall väntar ett stort problem för Sverige, ett jättestort problem, nämligen att drivkrafterna för enskilda medborgare riktas tillbaka mot sjukförsäkringen. Tar man sig inte in på arbetsmarknaden får man eventuellt… psykiska problem? Ju svårare det blir att skaffa sig ett jobb för den som är outbildad, oerfaren, omeriterad, desto större blir suget mot kassaförsörjning om den dörren öppnas. Vi såg hur det var. Systemet missbrukades. Vi ser hur sjukförsäkringen sakta men säkert återtar sin egentliga funktion att ge ersättning och trygghet till dem som temporärt inte kan försörja sig själva.

Slutsatserna är att relativt tuffa krav på människor är ett sätt att visa empati. Kravet på dem att ta emot den hjälp som erbjuds för att komma fram till egenförsörjning är empati med respekt. Det är något annat än kassaförsörjning. Riksdagen har ett moraliskt ansvar inte bara gentemot enskilda sjuka utan också för välfärden i stort.

Välfärden och arbetslinjen går hand i hand

Hur går det med samhällsandan om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser?

Och hur är det med gränssnittet mellan politikens makt och mediernas makt? Man kan tycka – jag tycker – att den som frågar ut en politiker skulle ha någon liten tanke på politikernas breda ansvar för landet, för den långsiktiga utvecklingen, för att få människor i arbete hellre än att betala dem för att inte arbeta.

Vad ska man säga om arbetslösa som gått igenom hela arsenalen av insatser i arbetsmarknadspolitiken: fas 1, i form av jobbsökaraktiviteter, arbetslivsinriktad rehabilitering och förberedande utbildningar, och  fas 2 genom arbetspraktik och arbetsträning. De har i princip prövat allt, i åratal, utan framgång, och till slut hamnar de i fas 3.  I fas 3 får de ytterligare en chans att visa sin duglighet genom att arbetsgivaren får betalt för att ta in dem. De får referenser och sysselsättning, och mellan 4 500 och 14 000 i månaden beroende på om de kvalar in i försäkringen genom tidigare arbete eller inte. Arbetsgivaren får 200 kr om dagen i kompensation för att han eller hon ordnar med handledning, stöd och gemenskap.

Denna fas 3 har av riksdagsledamoten Monica Green (S) i plenisalen kallats slaveri, och den eminente utfrågaren Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju hamnade i närheten av det när han beskrev sysselsättningen i fas 3 som oavlönat arbete. Genom sina frågor var han tydlig med att han i princip delade Monica Greens uppfattning: - Vad har arbetslösa för nytta av mellan 2 000 och 9 000 i månaden? (sade han) Varför anställa mig när man kan få mig gratis? Varför får de inte pengar som det går att leva på? Varför nöja sig med något likvärdigt med socialbidrag för att gå till ett jobb? Varför ska man behöva dra ner på sin ekonomiska levnadsstandard?

Där hamnar man i den politiskt intressanta frågeställningen: vad är rätt? vad är fel?

I den anda av socialdemokrati som fortfarande omger oss är svaret på alla Tomas Rambergs frågor att alla människor ska kunna leva som alla andra (på skattebetalarnas bekostnad). De ska vara opåverkade av sin arbetslöshet (och däri ligger också frånvaron av en slutgräns för a-kassan). De ska anställas och få lön som alla andra även om de i åratal visat sig vara icke anställningsbara med normala mått mätt.

Vad skapar det för drivkrafter i ett samhälle om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser? Är det så otänkbart att begära lite positiv respons av människor som fått all den hjälp och fått del av alla de insatser som fas 1 och 2 erbjuder? Det är min fråga.  

Den som hamnar i fas 3 kommer in på en arbetsplats, får en sysselsättning, får struktur på sitt liv, får en språngbräda för att komma vidare, fattar vilken frihet arbete och egen försörjning innebär jämfört med åtgärderna. Socialdemokraterna sjunger ju om det egna ansvaret för att utverka den friheten… ”slav stå upp för att slå dig fri”. De sjunger inte: ge mig en genomsnittlig levnadsstandard på andras bekostnad.

Då kommer jag till nästa problem som är gränssnittet mellan makten politik och makten medier.

Politiken redogör för avsikterna med sina reformer. Hillevi Engström, arbetsmarknadsministern, gav utredande och klargörande svar på Tomas Rambergs frågor. Hon förklarade gång på gång på vad sätt många enskildheter i a-kassan är delar av en helhet som syftar till att främja arbetslinjen.  Vi har en mycket generös a-kassa i ett OECD-perspektiv, skattefinansierad till 70 %, med 60 miljarder, av vilka hälften går till åtgärder. Taket i försäkringen är inriktat framför allt på dem med låga inkomster, och kan behöva ses över. Premien i försäkringen följer risken, olika hög för olika risk. Avgifterna är en drivkraft till arbete på samma sätt som jobbskatteavdraget är det.

Man kan tycka – jag tycker – att utfrågaren av en politiker skulle ha någon liten tanke på politikens komplicerade roll i ansvaret för landet, i ansvaret för den långsiktiga utvecklingen, i ansvaret för att få människor i arbete hellre än att betala dem för att inte arbeta. Man kan också tycka att utfrågaren skulle tänka igenom vilket budskap han kommer att förmedla med sina frågor och akta sig för populism. Är det fortfarande rimligt i ett statsfinansiellt perspektiv på lång sikt att göra sig till tolk för utökade utgifter i socialförsäkringarna (dit a-kassan brukar räknas). Är det helt otänkbart att begära att medierna i någon mån delar ansvaret för landet?

Ekots lördagsintervju är det bästa vi har av seriös samhällsinformation på Sveriges Radio. Tomas Ramberg är den smidigaste och samtidigt intelligentast skoningslösa utfrågare vi har. Han lyssnar och för samtalet framåt, han vänder och vrider på frågeställningarna och ställer de frågor som grundar sig i kännedom om vilka de ömma punkterna är. Han om någon borde vara vaksam på att inte falla in i den snällism som nu utgör socialdemokratins interna problem i relation till ett modernt samhälles krav.

Skulle vi ta ansvar för landet?

Skulle vi i Sverige ställa upp för landets bästa på det sätt estländarna gjorde när den stora krisen drabbade dem för ett par år sedan?

Det blev inga kravaller i Estland när landets ekonomi och människors privatekonomi störtdök, fast arbetslösheten sköt i höjden, bankerna sviktade och den stora permafrosten lade sig över landet. Varför tog estländarna den nödvändiga hästkuren med sådant jämnmod? … medan greker och fransmän sprang ut på gatorna och gapade för full hals när deras länder såg sig tvungna att höja pensionsåldern eller, som i Grekland, gå till roten med det sjuka för att minska gigantiska budgetunderskott.

Det sammanfattande svaret är att estländarna är luttrade. De har sett värre tider. De förstår konceptet ”det finns inga pengar”.

Jag hade fördomar om Estland. De baltiska staterna tänkte jag, same shit, fattiga kusiner från landet som i övermod tagit sig vatten över huvudet och nu kämpade för livet. Under ett två dagars besök på nyhetsredaktioner, it-företag, tankesmedjor och i samtal med regeringsföreträdare i parlamentet har jag upptäckt att Estland är ett skandinaviskt land snarare än ”Baltikum”. Estland är en väldigt framåt finländsk lillasyster, skulle man kunna säga, som går över till Euron vid årsskiftet, som är världens främsta IT-land, som har världens bästa föräldraförsäkring, och som är ett av de tre länder i EU som har ett budgetunderskott under 3% av BNP. De andra två är Sverige och Luxemburg. Vi har Anders Borg, Luxemburg har alltid legat bra till, men Estland stod vid randen av ett stup för bara något år sedan. Vad är det estländarna har lyckats med och varför?

Chefredaktören för estniska DI, (Äripäev på estniska) sade att estländarna har en förmåga att återupprätta både sig själva och landet. Individen förbands med landet.

Levnadsnivån har sjunkit, men den har sjunkit för alla. Alla har fått en sänkning av lönerna med minst tio procent, även premiärministern. Inga starka fackföreningar, vilket lät som en fördel, men där finns något annat, en tillit till nationens samlade förmåga och därmed en förklarlig sammanhållning.

Ett skäl till lugnet på gatorna när krisen var som värst förklarades med de förödande sammandrabbningar estländarna hade i färskt minne från striden om den ryska statyn. Detta monument av en rysk soldat hade rests till minne av ryssar som stupat i kriget. Statyn skulle flyttas från en park mitt i Tallin till ett centralt blickfång på en vacker kyrkogård i utkanten av staden. Vacker, säger jag för jag var där och såg den. Men för ryssarna var flytten en skymf.

Deras upprördhet orsakade nästan inbördeskrig. Av en befolkning på 1,3 miljoner är 950 000 ester och resten ryssar. (Ja, Estland har bara 1,3 miljoner invånare!)

Butikerna omkring parken slogs söner och plundrades. Oförsonligheten var total. Det var påkar och stenkastning på gatan, och cyber-krigföring i rymden mot landets infrastruktur. Alla ester i Tallin fick ett SMS från regeringen med uppmaning om att hålla sig lugna, att stanna hemma, att inte förvärra situationen. Estland är världsledande på on-line-tjänster och med en befolkning som liksom ryms i fickan ligger naturligtvis en sådan direktkontakt nära till hands. 

Cyber-kriget avvärjdes genom att alla inflöden utifrån in till Estland stängdes ner.  Drabbningarna om statyn inträffade 2008, samma år som det ekonomiska störtloppet utför började världen över. Inte undra på att esterna hade fått nog av gatubråk.

Arbetslösheten steg till uppemot 20% under krisen. Vi träffade Swedbank. Vad gjorde Swedbank med bostadslånen? Människor kunde inte betala, men Swedbank hade inget intresse av att bli sittande med en massa hus som inte skulle gå att sälja, så människor fick göra upp om en avbetalningsplan på lång sikt, och fick använda sina knappa resurser till att betala el och värme. Ett beslut som förmodligen också hänger ihop med tilliten i systemet som i sin tur underlättas av att det mesta går att överblicka.

Arbetslösheten är fortsatt hög, ca 12%, men som helhet blev inte de ekonomiska problemen fullt så allvarliga som i Lettland och Litauen, eftersom Estland hade byggt upp en reservfond av sparande på 20 miljarder EEK under de goda åren dessförinnan (ca 12 miljarder SEK).

Födelseunderskottet var ett problem och för att stimulera barnafödandet hade regeringen tidigare gått ut med ett erbjudande som blev ett alternativ till arbetslöshet för många kvinnor. Jag trodde vi hade världens bästa föräldraförsäkring, men Estland har tre års föräldrapenning, mest för mödrar, med hundra procents ersättning i ett år, på villkor att ansökan görs via nätet. Resultatet är att befolkningstillväxten har gått från 1,2 barn per kvinna till 1,7 på fyra år, och alla ansöker on line.

Estland styrs av en borgerlig koalitionsregering med egen, knapp, majoritet. De har platt skatt på 21%, ja egentligen två nivåer av platt skatt. De med låga inkomster har ingen skatt alls.  Ovanpå den platta skatten har de sociala avgifter på 33%, ungefär som vi, av vilket det mesta, 21%, går till pensioner (jämfört med 10,71% hos oss). Det råder politisk koncensus om on-line-policyn i Riigikogu, riksdagen. Medborgarna kan utnyttja sin rösträtt on line, vilket 16 procent gjorde av ett valdeltagande på 60 procent. Varje polisbil i landet är utrustad med en dator uppkopplad on line, vilket har en självdisciplinerande effekt på laglydigheten. Inför valet i mars nästa år diskuteras den fortsatta IT-utvecklingen i landet. Estland strävar efter att få EU:s nya IT-myndighet (i konkurrens med Frankrike). Fick jag råda skulle Estland få den.

Jag lämnade Estland upplivad av framåtandan och av det faktum att Estland - till dels, ska jag säga - visat sig vara det föregångsland som är vårt moderata motto för Sverige. Min fråga inledningsvis var om vi skulle kunna samverka omkring nödvändiga uppoffringar för vårt lands bästa på samma sätt som befolkningen i Estland gjort? Har vi reminiscenser kvar av kvaliteter som anspråkslöshet, envishet och den sorts jävlar anamma som rår på svårigheter? Kanske. Vi är ju oprövade på den punkten. Ingen begär uppoffringar av oss. Och med sammanhållningen är det väl si och så. Men vi tar ett större personligt ansvar, och förhoppningsvis kan vi träna bort våra reflexmässiga krav på att politiken ska in och peta i allting alltid.

Fallet Annica är löst

Många hade svårt att förstå varför Försäkringskassan inte beviljade ”Annica” sjukersättning trots att hon var sjuk i en kronisk sjukdom. Hon presenterade läkarintyg om att hon saknade arbetsförmåga, och ändå räckte inte det för sjukersättning, men nu gör det det? Varför?

”Annica” fick slut på sin tidsbegränsade sjukersättning i somras. Det är inte den hon ”fått tillbaka” för den finns inte längre. Det som finns är permanent sjukersättning och den ges bara i fall där det är helt uppenbart att arbetsförmågan är och förblir borta. Det är vad ”Annica” har fått. Dörren in till permanent sjukersättning, eller förtidspension om man så vill, är smal.

Annica har ett juridiskt ombud som säger att Annica inte borde ha behövt gå igenom detta. Som juridiskt bevandrad borde hon förstå att ett ärende inte kan hanteras enligt regler som gällde tidigare men som är ersatta av andra regler. Tidigare hade Annica fått sin förtidspension hur lätt som helst. Försäkringskassan fullkomligt motade ut människor i förtidspension efter bara ett års sjukskrivning, ofta mot deras vilja. (Dåvarande statsministern Göran Persson hade satt målet att antalet sjukskrivningsdagar skulle halveras fram till 2008, och Försäkringskassan gjorde vad de kunde för att förtidspensionera ut människor från sjukpenningen.)

I ”Annicas” fall sade läkarintygen (vad jag förstår) att hon hade en kronisk sjukdom och saknade arbetsförmåga. Varför räckte inte det? Ja, kronisk sjukdom i sig är inget nyckelord in till förtidspension. Många människor med kroniska sjukdomar har viss arbetsförmåga trots sjukdomen.

Ja men, säger någon, hon hade ju ingen arbetsförmåga. Hon hade ju intyg på det. Det är riktigt. Men att sakna arbetsförmåga är inte detsamma som att sakna arbetsförmåga för all framtid.  Så det beslut Försäkringskassan tog i somras var en interimslösning eftersom hon inte kunde förnya sin tidsbegränsade sjukersättning eftersom den inte längre finns. 

Men för att eventuellt kunna vända tillbaka till sjukpenningdagarna igen måste hon göra uppehåll i tre månader. Det går inte att gå direkt från tidsbegränsad sjukersättning över till sjukpenning. Då skulle människor kunna gå varvet runt i försäkringen gång på gång, ungefär som om det inte fanns någon tidsbegränsning.

Nu har uppenbarligen ett nytt läkarintyg kommit in gällande ”Annica” som säger att hennes arbetsförmåga är ”stadigvarande nedsatt” och att hon ”varaktigt” saknar arbetsförmåga. Det är som sagt en annan sak än att ”sakna arbetsförmåga”. (Arbetsförmåga saknar man ju tillfälligtvis när man opereras för någonting eller har någon sjukdom som går i skov.) I och med det nya intyget är hon ett av dessa numera relativt få fall som får permanent sjukersättning. Om människor bara förstod att termerna som används är noggrant övervägda skulle de inte behöva känna sig ifrågasatta. De borde i stället fråga: vilka är reglerna som avgör vad som gäller i mitt fall?

Varför gör regeringen på detta viset? Det är för att hindra människor från att fastna i utanförskap. Genom att pröva arbetsförförmågan kontinuerligt vid fasta kontrollstationer ger regeringen människor bättre förutsättningar att ta vara på den arbetsförmåga som man annars vet går förlorad på relativt kort tid.

De drabbade

Patrik Björk, sosse, begärde en interpellationsdebatt i riksdagen om de ”utförsäkrades situation” med vår nye socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Patrik Björk efterlyste konkreta åtgärder som kunde hjälpa de drabbade och mildra verkningarna av sjukförsäkringsreformen. Människor ”lever i ovisshet”, sade han, förutom sina medicinska problem har de ”drabbats av oro för sin ekonomi”, de har ”drabbats av fattigdom”.

Temat utebliven försörjning har jag hört förut. Ofta. - Vad ska de ”utförsäkrade” leva på? har varit oppositionens evigt anklagande fråga. Tanken är underförstådd: att det är statens ansvar att försörja både de som är sjuka och de som varit sjuka.  Ju längre tid sjukskrivningen har pågått desto fler kroniker som behöver bistånd tycks vi få. Skymtar där något av socialdemokratins dilemma i den spricka som blottläggs nu i eftervalskrisen? En falang definierar försörjning av olycksbröder och systrar som solidaritet, och den andra är medveten om att det är en omöjlig väg att gå. Öppnas den breda försörjningsdörren i sjukförsäkringen igen får vi ett sug bort från arbete och ansvar.

Att försörjningen är det mest akuta för dem som närmar sig slutgränsen efter många år i sjukförsäkringen är lätt att förstå. Men slutgränsen är ju egentligen inte någon slutgräns utan en tre månaders paus för att kartlägga om de som har slut på försäkringsdagarna har någon arbetsförmåga eller inte. Tre månader är ingen evighet. De får besked sex månader i förväg. Det går att planera för en sådan begränsad period. Ingen som deltar i arbetslivsintroduktionen ställs heller på bar backe utan får ersättning därifrån.

Sossarna hamnar i en omöjlig och motsägelsefull röra när de ska beskriva sin sjukförsäkring. Man såg det tydligt i Ylva Johanssons debattartikel i DN nyligen. Det var en kandidatartikel för partiledarskapet så den berörde ärligt en hel del problem med partiets förhållande till arbetslinjen, behovet av fler arbetade timmar, fler i arbete, längre arbetsliv, hårdare krav på egenförsörjning.

Men som den sosse hon är slår hon knut på sig för att ändå försvara rätten att leva på sjukförsäkringen - inte som det var förut, när människor kunde få sin försörjning tryggad i årtionden om de var sjukskrivna - men ändå som det var förut genom att avstämningsgränserna föreslås vara flytande och – framför allt - utan slut. Om initiativet till prövningen av arbetsförmågan placeras hos den enskilde, så hamnar ju också avgörandet för vem och vad och hur länge och varför hos den enskilde. De som upplever sig som sjuka kommer sannolikt inte att anmäla sig för någon prövning av arbetsförmågan så länge sjukskrivningen flyter på. Om den egna upplevelsen av sjukdom tillåts styra är vi tillbaka i det gamla, det som sossarna medger var helt åt skogen.

Jag beskylls alltid för att ha en hemsk människosyn, men den säger mig likafullt att människor inte är dumma. Kan de undvika krav på att jaga runt och i stället äga sin tid i lugn och ro, så väljer de det. Sossarna har ett kluvet förhållningssätt till kravet att göra rätt för sig för den som kan. De kallar arbete en rättighet och rättigheter kan man avstå från, eller hur?

Miljöpartiet är ärligare. De förespråkar uttryckligen att staten ska försörja alla dem som inte arbetar av det ena eller andra skälet. De har släppt själva ordet medborgarlön, men idén är densamma. En dörr in kallar de sitt förslag. Sjuk, arbetslös, eller socialbidragstagare – de ska in genom den dörren och där ska de få sin försörjning om de inte kan… ja – klara sig själva. Också studenter ska kunna hänvisas till dörren. Så åstadkommer miljöpartiet vad de kallar arbetslivstrygghet, dvs trygghet utanför arbetslivet.

Jag tänker inte här och nu dra upp riskerna för välfärdens fortbestånd med ett sådant förslag. Inte heller de demografiska utmaningarna, där alla som arbetar allt vad de kan relativt snart kommer att ha en så mycket tyngre försörjningsbörda för en åldrande befolkning. Jag ställer bara frågan om det verkligen kan vara statens uppgift att försörja människor som en gång fick del av sjukförsäkringen och blev bidragsberoende, men vilkas problem med försörjningen vida överskrider hälsoproblemen.

Om kvaliteten i välfärden

Jag börjar tro att Monica Green inte är särskilt otypisk för sossarna i riksdagen. Länge betraktade jag henne som en sorts sosse-extremist, en större förenklare och förfalskare än de flesta andra hederliga sossar. Efter valrörelsen, med sossarnas vana att tillskriva oss onda avsikter i färskt minne, så inser jag att Monica Green i själva verket är en god representant för sitt parti. Hon tydliggör nog ganska bra deras självuppfattning genom sitt högst dimmiga och indignerade flaxande lite på måfå över ett svart-vitt landskap av halvsanningar.

Det sades i valrörelsen att det inte var någon större skillnad mellan blocken. Reportrarna mätte budgetposter och inte skilde det så många miljarder hit eller dit. De avgörande skillnaderna i färdriktning, verklighetsuppfattning och ansvarstagande verkade gå dem förbi

Monica Greens interpellationsdebatt  i tisdags (2/11) med statsrådet Peter Norman studsade på det mest fascinerande vis fram och tillbaka mellan denna trotsåldersmässiga hämndgudinna och regeringssidans tyngd. Statsrådet började i vanlig ordning med att besvara Monica Greens fråga: Vad skulle han göra för att säkerställa kvaliteten i välfärden?

Ansvarskomponenterna radades upp: finansieringen först och främst, en hög och varaktig sysselsättning för att finansiera välfärden, fler i arbete, längre arbetsliv, fler arbetade timmar, och därmed skatteintäkter, samtidigt som kostnaderna för utanförskapet hålls i schack. Tillräckliga resurser för kommuner och landsting, men vaksamhet på att dessa resurser utnyttjas effektivt.

Monica Green gick loss med 30 000 jobb i välfärden som försvunnit, i skolan, i vården och omsorgen. Hon åberopade Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, Sveriges Kommuner och Landsting, och slutsatsen var givetvis att regeringen vill försämra den offentliga välfärdens kvalitet, för då kommer de som har råd att söka privata lösningar och då får regeringen det regeringen vill ha, en skillnad.

Jo, antalet sysselsatta i kommunerna hade minskat något mellan 2007 och 2009, sade statsrådet, på grund av att fler deltidare hade fått heltidsjobb, att de kommunanställda i genomsnitt arbetade fler timmar per man och kvinna, vilket ökade antalet arbetade timmar men minskade antalet sysselsatta.

Konjunkturinstitutets bedömning stöttar inte hennes tes om regeringens illvilja. Ungefär 5 000 personer som ”försvunnit” från kommunala jobb har bytt till privat tjänst inom välfärden. Ingenting i Konjunkturinstitutets rapport pekar på någon massneddragning inom välfärden. Tvärtom sägs kommunsektorn gå med stora överskott. Kommunerna har i år fått 17 miljarder i tillfälliga statsbidrag. För 2011 tillkommer ytterligare 3 miljarder i generellt statsbidrag utöver utlovade 5 miljarderna i permanent höjning.

Vidare fick hon till svar att neddragningen av lärare i kommunerna berodde på minskat elevunderlag. Riksdagens utredningstjänst hade funnit att de flesta uppsagda lärarna återfanns i kommuner med vänstermajoritet. Var tionde kommun har de senaste tio åren valt sporthallar framför satsningar på välfärdens kärna, vård, skola, omsorg. Ansvaret att låta skola, lärare och äldreomsorg gå före sporthallar är kommunernas eget. Monica Green råddes att ta kontakt med sina partikollegor ute i landet och uppmana dem att prioritera rätt saker.

Välfärdens vara eller icke vara på lång sikt är avhängig av en ekonomi i balans. Då låg det ju nära till hands för statsrådet att påminna henne om tillståndet i Europa, om de jobb som försvunnit från välfärden i många europeiska länder på grund av den finanskris som vi klarat oss ur med blotta förskräckelsen. Grekland, t ex, som tvingas till drakoniska sparpaket vilket leder till sociala problem. Frankrike som lamslås av strejker för att regeringen där vill höja pensionsåldern från 60 till 62 år. England som nyligen har lagt fram EU:s största åtstramningspaket någonsin därför att den tidigare finansministern hade varit alltför vidlyftig. Island som var nära statsfinansiell kollaps, Irland och Spanien som tvingades stödja banksystemen. Det är fortfarande stor oro i omvärlden. Att vara återhållsam i det läget är att ta ansvar.

Monica Green åberopade socialdemokraternas hantering av 90-talskrisen. ”Det var utgiftstak och så vidare, sådant som ni moderater var emot.” Och minsann om inte sossarna i Grekland var de som nu redde upp efter borgarna, liksom på Island där en sosseregering fått ta över.

Monica Green är värd att lyssna till för den som vill hitta en genväg till socialdemokratisk självuppfattning och bli klar över skillnaderna mellan sossarna och regeringen i synen på politikens roll i förhållande till medborgarna.

 Monica Greens lösning för kvaliteten i välfärden är mera statsbidrag, mera pengar, till kommunerna, trots att det som behövs snarare är ett ökat förändringstryck. Inkomstkällorna för att få ihop de pengar som krävs för att över huvud taget upprätthålla välfärden är viktigare än någonsin. Under åren framöver kommer allt färre människor tvingas försörja allt fler. Kostnaderna kommer att öka, i staten och i kommuner och landsting. Det måste bli mer lönsamt att arbeta och det blir det genom skattesänkningar på arbete. Det är också regeringens linje: arbetslinjen.

Ni LJUGER, sade Mona

Mona intervjuas i kammarfoajén efter partiledardebatten i riksdagen igår.

Jimmie Åkesson LJUGER, säger hon till reportern, ”vi tar inte emot flest invandrare i världen”. Tidigare i replikskiftet i kammaren hade hon slagit fast samma sak, lika frankt: Jimmie Åkesson LJUGER. Ljuga är ett vanskligt ord i politiken, i synnerhet för den som själv inte är så noga med fakta.

Jimmie Åkesson hade svarat henne att han inte sagt att vi tog emot flest invandrare i världen. Hans poäng hade varit att de fattiga länderna i flyktingarnas närområde var de som tog emot flest flyktingar och att det vore bättre använda resurser att satsa där, i flyktinglägren, hellre än att hjälpa några få på plats här.

När han påminde om hur han hade argumenterat kom jag ihåg att det var så han hade sagt, att  närområdena tog emot störst antal flyktingar. Alltså hade han inte sagt att vi tog emot flest. Sanningen är inte mindre viktig för att det gäller sverigedemokraterna.

Mona borde ha hört det också. Hon borde inte efteråt ha upprepat en anklagelse om lögn som hade visat sig felaktig, fel uppfattad, men just det gjorde hon. Hon knaprar lättsinnigt på sin heder. Hon gör ofta så. Hon förfalskar. Hon kör sin version. Det är inte bra. Inte för politiken, inte för sanningen i politiken.

Mona säger ABSOLUT NEJ

ABSOLUT NEJ till att ”ytterligare 40  000” personer ”utförsäkras” från sjukförsäkringen.

Det låter väl som ett klart besked?

Hon sade det i partiledardebatten idag i riksdagen.

Men det är bara det att det är väldigt oklart vilka 40 000 hon syftar på.

Är det de prognostiserade ”utförsäkringarna” fram till och med december 2015?

De råkar vara just runt 40 000 fram till 2015 om man räknar alla, dvs både de med tidsbegränsad sjukersättning och de med sjukpenning.

Eller håller hon sig till innevarande år?  Då är det totala antalet under hela året lite knappt 42 000 om man räknar både de med sjukpenning och de med tidsbegränsad sjukersättning. Avrundat kan det vara hennes 40 000?

Men i båda fallen är hennes ABSOLUTA NEJ helt vilseledande.

Socialdemokraterna vill nämligen inte ändra på slopandet av den tidsbegränsade sjukersättningen. De har inte sagt någonting om att återinföra den speciella försäkringsformen om de kom till makten.  Den tidsbegränsade sjukersättningen togs bort sommaren 2008, och borta är den.

Inga nya tidsbegränsade sjukersättningar beviljas längre.

De sista innevarande går ut om två år.

Så Monas ABSOLUTA NEJ gäller alla utom de med tidsbegränsad sjukersättning.  

Monas ABSOLUTA NEJ till ”ytterligare 40 000” gäller alltså förmodligen de ca 1 000 personer som får slut på sina sjukpenningdagar under nov och dec i år.

Själv skulle jag vara försiktig med någonting ABSOLUT i Sveriges riksdag om jag inte var ABSOLUT säker på att det var sant.

Sjukförsäkringen och de svårt sjuka

Debatten om sjukförsäkringen har fortfarande som tema att svårt sjuka kastas ut ur försäkringen. Men många tidigare brister i sjukförsäkringen är åtgärdade. Hur svårt kan det vara för oppositionen i riksdagen att ta in det? Deras slappa jargong är ohederlig, den har inte haft fog för sig sedan första januari i år, ändå fortsätter de.

Det finns en självförstärkande kritik av sjukförsäkringen där medierna och oppositionen bidrar från var sin sida. Oppositionen grundar sina angrepp på reformen i exempel från berättelser om enskilda fall, och tidningarna tror sig vara helt rätt ute när de lyssnar till oppositionens understöd.

Vilka slutsatser oppositionen drar, och vilken sjukförsäkring de själva förespråkar är inte lika lätt att urskilja. Inte ens i budgetdebatten efter valet kunde de släppa sin retorik om ett sjukförsäkringssystem ”som plågar svårt sjuka”. Thomas Östros väser om ”grava missförhållanden i behandlingen av svårt sjuka människor” och Mikaela Valtersson ger sig hän i salvelsefulla utspel om ”omänsklig och förnedrande behandling”, om att människor sparkas ut i otrygghet, som hon säger, ”trots att vi vet att det drabbar dem som är allra sjukast och trots att det drabbar människor som kanske råkat ut för en trafikolycka eller för en allvarlig psykisk sjukdom eller cancer”. Det allvarliga är att deras kritik är poänglös, och det borde de känna till eftersom riksdagen behandlat korrigeringarna av sjukförsäkringsreformen i vanlig ordning.

Det är knappast rimligt att kräva att journalister ska vara bättre informerade än oppositionen i riksdagen, men det vore bra om journalisterna visste vad de ska ta reda på innan de ställer sig på den lilla människans sida. Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda beskrivet fall där förhållandena har redovisats så att det går att bedöma om klagomålen varit berättigade. De är kanske berättigade, men det går inte att avgöra av det som presenteras.

Jag har inga illusioner om att felaktiga anklagelser från oppositionens sida mot sjukförsäkringen kommer att upphöra om jag nu talar om vad som gäller. Oppositionen vet att sjukdom sätter känslorna i svang. Ingen är intresserad av regeldiskussioner och nyanseringar och uppdateringar.

Jag har som ledamot i socialförsäkringsutskottet under förra mandatperioden varit med om att genomföra den stora reform av sjukförsäkringen som kallas rehabiliteringskedjan. Jag satt som ett frågetecken strax före valet inför berättelsen om den svårt sjuka ”Annica” om hur hon ”kastades ut ur försäkringen” och lämpades av ”utan hjälp” fast det handlade om ”liv eller död” enligt hennes dotter. Debatten om ”Annica” fördes i alla medier, i tv-program, i seriösa program på radio, med mycket harm och lite fakta.

Varför tillämpades inte de nya regler för personer med allvarlig sjukdom eller svår sjukdom, som gällde från den 1 januari 2010, på fallet ”Annica”?

Problemet var att ”Annica” inte hade fått slut på sina sjukpenningdagar, hon hade fått slut på sin tidsbegränsade sjukersättning. Tidsbegränsad sjukersättning är ett annat kapitel i sjukförsäkringen, en sorts mellanform mellan sjukersättning och sjukpenning, en form av förutbestämd längre sjukdomsperiod, en form som inte längre finns kvar. Inga nya tidsbegränsade sjukersättningar har beviljats sedan sommaren 2008. De sista befintliga tidsbegränsade sjukersättningarna går ut om två år.

Tidsbegränsad sjukersättning var dels en försäkringsform för svårt sjuka, dels en form för andra mera diffusa symptom, för människor som kanske inte var riktigt så sjuka som de själva upplevde att de var – men som de paradoxalt nog ofta verkligen blev med tiden, eftersom isolering hemma i sig skapar en rad nya problem som kanske inte fanns där från början. LO-TCO Rättsskydd anger som vanligaste orsak till tidsbegränsad sjukersättning ”en viss psykisk ohälsa” och att det ofta rör sig om ”personer som har en svag anknytning till arbetsmarknaden”.

Hur som helst var tidsbegränsad sjukersättning slussen till permanent sjukersättning eller förtidspension. Människor fick två, tre års tidsbegränsad sjukersättning i taget, och så var de förda åt sidan. Ofta räckte det med att de slog en signal till läkarmottagningen för att få förlängt utan att ens behöva visa upp sig. Ingen brydde sig om hur det gick för dem. Det var inte tal om rehabilitering, inte tal om återgång i arbete. De levde i det limbo av utanförskap där försörjningen droppade in men där ingen frågade efter dem.

De var många. På ett år (2004) var antalet nybeviljade permanenta sjukersättningar hela 73 000. Motsvarande siffra för första halvåret i år är 8 000 personer. (Fö ö kan man gott återgå till det gamla begreppet förtidspension igen, eftersom reglerna nu bara gäller dem som är definitivt och varaktigt oförmögna till arbete.)

Av de ca 16 000 som för närvarande har nått slutgränsen för sin tidsbegränsade sjukersättning visar sig bara ca en fjärdedel vara så allvarligt sjuka att de beviljas förtidspension. Oppositionen gör ingen åtskillnad mellan den allvarligt sjuka fjärdedelen, och de tre fjärdedelar som är mindre svårt sjuka. De stoppar in alla i samma kategori, och hävdar att de ska få vara sjuka så länge det behövs ”för att koncentrera sig på att bli friska”. Vad har de koncentrerat sig på tidigare?

Många av larmrapporterna i kvällstidningarna handlar sannolikt om människor som haft tidsbegränsad sjukersättning i tio, femton, tjugo år, och som tror att de har alla rättigheter i sjukförsäkringen fast de för länge sedan tappat sin eventuella sjukpenninggrundande inkomst, eller som aldrig har haft någon därför att de aldrig har arbetat, eller arbetat mindre än vad inträdeskravet stipulerar.

En sjukpenninggrundande inkomst (SGI) är inträdeskravet i sjukförsäkringen. ”Annica” kunde få tillbaka sin gamla SGI även om den låg så långt tillbaka i tiden som tio år. Men innan hon kunde vända tillbaka till sjukförsäkringen och starta om från början igen, måste hon vänta i tre månader.  Så är det bestämt för att man inte ska kunna gå raka vägen in i försäkringen igen utan att ha prövat om man kanske möjligen har återfått någon arbetsförmåga under de år som gått.

Utförsäkrad blir ingen, däremot omförsäkras de flesta som fått slut på sina dagar i sjukförsäkringen till arbetsförmedlingens introduktionsprogram och ges ersättning därifrån. Kravet på deltagande anpassas till den enskilda individens förutsättningar och kan begränsas till någon enstaka timme under dessa tre månader.

Men de som är allvarligt sjuka eller svårt sjuka behöver aldrig oroa sig. De prövas aldrig mot jobb på den reguljära arbetsmarknaden, varken efter 180 dagar, efter 365 dagar eller efter 914 dagar, som är den yttersta tidsgränsen efter förlängning. De allvarligt sjuka eller svårt sjuka får fortsatt sjukpenning på 80%. Att det ska vara så svårt för oppositionen att lära sig!

Kategorin allvarligt sjuka eller svårt sjuka gäller just tumörsjukdomar och efterbehandling av tumörsjukdomar, och även tumörsjukdomar som kanske inte är så allvarliga men som sätter ner den försäkrades arbetsförmåga, det gäller sjukdomar som går i skov, med bättre och sämre perioder, det gäller neurologiska sjukdomar som obönhörligen går mot en försämring, det gäller olycksfall och fall av stroke där personen drabbas av olika funktionshinder. Och samma obegränsade rätt till sjukpenning utan tidsbegränsning gäller även andra sjukdomar av likartad karaktär.

Så någon ”stupstock” finns alltså inte. De som är allvarligt sjuka stannar kvar i försäkringen så länge det behövs. Andra, som är för sjuka för att kunna gå vidare med kartläggning av arbetsförmågan, kan behöva vänta i tre månader innan de får börja om, men utförsäkrad blir ingen.

Var det insikten om att sjukförsäkringen hade satt sig och att de olika leden fungerade allt bättre som gjorde att debatten om sjukförsäkringen dog ut i början på året?  Var det utslag av dåligt samvete hos medierna som fick den att blossa upp igen strax före valet? Kände sig medierna ansvariga för att kritiken mot Mona Sahlin gav utslag i dåliga siffror? Ville medierna pusha henne med en publikvinnande fråga? Var det helt enkelt en vilja att få saker att hända, att flytta tyngdpunkten?

Vad medierna än gör så vilar ändå ansvaret för en seriös politisk debatt på oppositionen. Jag säger inte att de inte ska opponera, jag kräver bara ett hederligt förhållningssätt. 

Helena Rivière, 

tidigare riksdagsledamot M, 

tidigare ordinarie ledamot av socialförsäkringsutskottet