Debatten om sjukförsäkringen har fortfarande som tema att svårt sjuka kastas ut ur försäkringen. Men många tidigare brister i sjukförsäkringen är åtgärdade. Hur svårt kan det vara för oppositionen i riksdagen att ta in det? Deras slappa jargong är ohederlig, den har inte haft fog för sig sedan första januari i år, ändå fortsätter de.
Det finns en självförstärkande kritik av sjukförsäkringen där medierna och oppositionen bidrar från var sin sida. Oppositionen grundar sina angrepp på reformen i exempel från berättelser om enskilda fall, och tidningarna tror sig vara helt rätt ute när de lyssnar till oppositionens understöd.
Vilka slutsatser oppositionen drar, och vilken sjukförsäkring de själva förespråkar är inte lika lätt att urskilja. Inte ens i budgetdebatten efter valet kunde de släppa sin retorik om ett sjukförsäkringssystem ”som plågar svårt sjuka”. Thomas Östros väser om ”grava missförhållanden i behandlingen av svårt sjuka människor” och Mikaela Valtersson ger sig hän i salvelsefulla utspel om ”omänsklig och förnedrande behandling”, om att människor sparkas ut i otrygghet, som hon säger, ”trots att vi vet att det drabbar dem som är allra sjukast och trots att det drabbar människor som kanske råkat ut för en trafikolycka eller för en allvarlig psykisk sjukdom eller cancer”. Det allvarliga är att deras kritik är poänglös, och det borde de känna till eftersom riksdagen behandlat korrigeringarna av sjukförsäkringsreformen i vanlig ordning.
Det är knappast rimligt att kräva att journalister ska vara bättre informerade än oppositionen i riksdagen, men det vore bra om journalisterna visste vad de ska ta reda på innan de ställer sig på den lilla människans sida. Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda beskrivet fall där förhållandena har redovisats så att det går att bedöma om klagomålen varit berättigade. De är kanske berättigade, men det går inte att avgöra av det som presenteras.
Jag har inga illusioner om att felaktiga anklagelser från oppositionens sida mot sjukförsäkringen kommer att upphöra om jag nu talar om vad som gäller. Oppositionen vet att sjukdom sätter känslorna i svang. Ingen är intresserad av regeldiskussioner och nyanseringar och uppdateringar.
Jag har som ledamot i socialförsäkringsutskottet under förra mandatperioden varit med om att genomföra den stora reform av sjukförsäkringen som kallas rehabiliteringskedjan. Jag satt som ett frågetecken strax före valet inför berättelsen om den svårt sjuka ”Annica” om hur hon ”kastades ut ur försäkringen” och lämpades av ”utan hjälp” fast det handlade om ”liv eller död” enligt hennes dotter. Debatten om ”Annica” fördes i alla medier, i tv-program, i seriösa program på radio, med mycket harm och lite fakta.
Varför tillämpades inte de nya regler för personer med allvarlig sjukdom eller svår sjukdom, som gällde från den 1 januari 2010, på fallet ”Annica”?
Problemet var att ”Annica” inte hade fått slut på sina sjukpenningdagar, hon hade fått slut på sin tidsbegränsade sjukersättning. Tidsbegränsad sjukersättning är ett annat kapitel i sjukförsäkringen, en sorts mellanform mellan sjukersättning och sjukpenning, en form av förutbestämd längre sjukdomsperiod, en form som inte längre finns kvar. Inga nya tidsbegränsade sjukersättningar har beviljats sedan sommaren 2008. De sista befintliga tidsbegränsade sjukersättningarna går ut om två år.
Tidsbegränsad sjukersättning var dels en försäkringsform för svårt sjuka, dels en form för andra mera diffusa symptom, för människor som kanske inte var riktigt så sjuka som de själva upplevde att de var – men som de paradoxalt nog ofta verkligen blev med tiden, eftersom isolering hemma i sig skapar en rad nya problem som kanske inte fanns där från början. LO-TCO Rättsskydd anger som vanligaste orsak till tidsbegränsad sjukersättning ”en viss psykisk ohälsa” och att det ofta rör sig om ”personer som har en svag anknytning till arbetsmarknaden”.
Hur som helst var tidsbegränsad sjukersättning slussen till permanent sjukersättning eller förtidspension. Människor fick två, tre års tidsbegränsad sjukersättning i taget, och så var de förda åt sidan. Ofta räckte det med att de slog en signal till läkarmottagningen för att få förlängt utan att ens behöva visa upp sig. Ingen brydde sig om hur det gick för dem. Det var inte tal om rehabilitering, inte tal om återgång i arbete. De levde i det limbo av utanförskap där försörjningen droppade in men där ingen frågade efter dem.
De var många. På ett år (2004) var antalet nybeviljade permanenta sjukersättningar hela 73 000. Motsvarande siffra för första halvåret i år är 8 000 personer. (Fö ö kan man gott återgå till det gamla begreppet förtidspension igen, eftersom reglerna nu bara gäller dem som är definitivt och varaktigt oförmögna till arbete.)
Av de ca 16 000 som för närvarande har nått slutgränsen för sin tidsbegränsade sjukersättning visar sig bara ca en fjärdedel vara så allvarligt sjuka att de beviljas förtidspension. Oppositionen gör ingen åtskillnad mellan den allvarligt sjuka fjärdedelen, och de tre fjärdedelar som är mindre svårt sjuka. De stoppar in alla i samma kategori, och hävdar att de ska få vara sjuka så länge det behövs ”för att koncentrera sig på att bli friska”. Vad har de koncentrerat sig på tidigare?
Många av larmrapporterna i kvällstidningarna handlar sannolikt om människor som haft tidsbegränsad sjukersättning i tio, femton, tjugo år, och som tror att de har alla rättigheter i sjukförsäkringen fast de för länge sedan tappat sin eventuella sjukpenninggrundande inkomst, eller som aldrig har haft någon därför att de aldrig har arbetat, eller arbetat mindre än vad inträdeskravet stipulerar.
En sjukpenninggrundande inkomst (SGI) är inträdeskravet i sjukförsäkringen. ”Annica” kunde få tillbaka sin gamla SGI även om den låg så långt tillbaka i tiden som tio år. Men innan hon kunde vända tillbaka till sjukförsäkringen och starta om från början igen, måste hon vänta i tre månader. Så är det bestämt för att man inte ska kunna gå raka vägen in i försäkringen igen utan att ha prövat om man kanske möjligen har återfått någon arbetsförmåga under de år som gått.
Utförsäkrad blir ingen, däremot omförsäkras de flesta som fått slut på sina dagar i sjukförsäkringen till arbetsförmedlingens introduktionsprogram och ges ersättning därifrån. Kravet på deltagande anpassas till den enskilda individens förutsättningar och kan begränsas till någon enstaka timme under dessa tre månader.
Men de som är allvarligt sjuka eller svårt sjuka behöver aldrig oroa sig. De prövas aldrig mot jobb på den reguljära arbetsmarknaden, varken efter 180 dagar, efter 365 dagar eller efter 914 dagar, som är den yttersta tidsgränsen efter förlängning. De allvarligt sjuka eller svårt sjuka får fortsatt sjukpenning på 80%. Att det ska vara så svårt för oppositionen att lära sig!
Kategorin allvarligt sjuka eller svårt sjuka gäller just tumörsjukdomar och efterbehandling av tumörsjukdomar, och även tumörsjukdomar som kanske inte är så allvarliga men som sätter ner den försäkrades arbetsförmåga, det gäller sjukdomar som går i skov, med bättre och sämre perioder, det gäller neurologiska sjukdomar som obönhörligen går mot en försämring, det gäller olycksfall och fall av stroke där personen drabbas av olika funktionshinder. Och samma obegränsade rätt till sjukpenning utan tidsbegränsning gäller även andra sjukdomar av likartad karaktär.
Så någon ”stupstock” finns alltså inte. De som är allvarligt sjuka stannar kvar i försäkringen så länge det behövs. Andra, som är för sjuka för att kunna gå vidare med kartläggning av arbetsförmågan, kan behöva vänta i tre månader innan de får börja om, men utförsäkrad blir ingen.
Var det insikten om att sjukförsäkringen hade satt sig och att de olika leden fungerade allt bättre som gjorde att debatten om sjukförsäkringen dog ut i början på året? Var det utslag av dåligt samvete hos medierna som fick den att blossa upp igen strax före valet? Kände sig medierna ansvariga för att kritiken mot Mona Sahlin gav utslag i dåliga siffror? Ville medierna pusha henne med en publikvinnande fråga? Var det helt enkelt en vilja att få saker att hända, att flytta tyngdpunkten?
Vad medierna än gör så vilar ändå ansvaret för en seriös politisk debatt på oppositionen. Jag säger inte att de inte ska opponera, jag kräver bara ett hederligt förhållningssätt.
Helena Rivière,
tidigare riksdagsledamot M,
tidigare ordinarie ledamot av socialförsäkringsutskottet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar