Påskupproret

Diakoner och teologer och författare manar till uppror mot sjukförsäkringen i en debattartikel i Aftonbladet (24/2). Min första fråga är om de har täckning för sina påståenden att den allmänna sjukförsäkringen är rena ”katastrofen”? Håller de isär den reformerade sjukförsäkringen från den borttagna temporära sjukersättningen? Har de verifierat att exemplen på brister i sjukförsäkringen som florerar i debatten inte är gamla exempel från reformens första månader när det faktiskt förekom en hel rad mankemang? Har de studerat de förändringar och undantag från ursprungsförslaget som riksdagen införde i sjukförsäkringen för mer än ett år sedan? Är anklagelserna relevanta? Vad går de i god för med sina namn?

Jag tvivlar inte på deras äkta engagemang och känslor av medlidande med ”de drabbade”. Men ska de agera politiskt i uppviglande syfte på vänsterkanten så måste deras anklagelser vara korrekta. Vi är faktiskt inte ”rånade på vår gemensamma sjukförsäkring”.  Sjukförsäkringen finns för den som har oturen att bli sjuk, och den fungerar bra numera. Alla som har gått in i den reformerade försäkringen från början vet vad som gäller, vet att ingen som är allvarligt sjuk ”utförsäkras”, vet att tidiga insatser nu görs som fyller sin funktion för att få dem tillbaka i arbete igen. Nittiosju procent av alla sjukförsäkringsärenden löper på fint, precis som det var tänkt.

Sant är dock att kritiken mot sjukförsäkringen är bedövande. När så många vittnar om skandaler och orimliga konsekvenser av sjukförsäkringsreformen så måste den väl vara helt åt skogen? Eller? Tja, viss förvirring råder. De flesta fall som tas upp handlar om den borttagna temporära sjukersättningen. Och det ska erkännas: den borttagna temporära sjukersättningen skapar ett mera komplicerat informationsläge än tidigare, och ett mera komplicerat bedömningsläge. För att nu få permanent sjukersättning ska alla möjligheter till arbete ska vara uteslutna.

Tidigare var det verkligen enkelt: så gott som alla som ville fick sjukersättning. Först temporär, och sedan efter fem, tio, femton år när läkarna gav upp om möjligheterna att övertyga patienterna att trots allt göra ett försök på arbetsmarknaden, permanentades sjukersättningen. (I fortsättningen använder jag benämningen förtidspension eftersom det nu är vad det är.)

Om regeringen ville göra det lätt för sig skulle de kunna få slut på kampanjerna mot sjukförsäkringen om de backade och öppnade för förtidspension för alla som ville och behövde en försörjning, så som det var innan reformen genomfördes.

Jag vill förtydliga den tanken i en direkt fråga till diakonerna och andra med påskuppror i sikte. Vill ni ha en återgång till den tid när arbetslöshet och bristande utbildning och glesbygdsboende gav rätt till försörjning från sjukförsäkringen? Vill ni upphäva kravet på arbete för de som har arbetsförmåga? Reglerna i en statlig försäkring måste ju vara lika för alla. Vill ni ha tillbaka ett växande antal förtidspensionerade varje dag som inte bara underminerar sina egna chanser till ett värdigt liv, utan som också undergräver själva idén att det normala för en person som har arbetsförmåga är arbete?

Ta den ”utförsäkrade” Paulina, 34, i Aftonbladet (25/2). Hon har aldrig i hela sitt liv haft ett arbete på grund av ångest och panikattacker. Hon blev ”självförsörjande”, som hon säger, för fyra år sedan när hon fick tidsbegränsad sjukersättning.  Tidsbegränsad betyder tidsbegränsad. När tiden tog slut överfördes hon till introduktionsprogrammet på arbetsförmedlingen. Det är regeln. Kanske kan diakoner och teologer hålla med mig på en punkt: att om förtidspensioneringen inte har haft någon gynnsam effekt på Paulina under de fyra år som gått, så finns det ju skäl att pröva någonting annat, som kartläggning och klargörande av vad Paulina skulle vilja här i livet?

Nästa regel säger att den som haft ett arbete så långt tillbaka i tiden som tio år kan återuppväcka sin gamla sjukpenninggrundande inkomst från tiden före sjukdomen om de behöver återvända till sjukförsäkringen. Det kan inte Paulina eftersom hon aldrig varit anställd. Hon säger att hon har arbetat, ”jobbat hårt” till och med, men aldrig varit anställd.

3 500 efter skatt i aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen är villkoret för alla arbetslösa som aldrig haft en anställning och alltså inte kvalar in i arbetslöshetsförsäkringen. Hon klagar högt på sin dåliga ekonomi och på de ”fyrkantiga reglerna som sliter undan tryggheten för sjuka människor”. Hon är en av dem som diakonerna och de andliga själasörjarna vill ha tillbaka i kassaförsörjning genom att gå ut på gatorna och protestera. Jag har respekt för att de saknar den gamla sjukförsäkringen, men tro mig när jag säger att den nya tjänar oss alla mycket bättre, även Paulina, i synnerhet på lång sikt.

Intressant nog är det bara vänstern som vill ha tillbaka den tidsbegränsade förtidspensionen så vitt jag vet. Socialdemokraterna har ingenting sagt om att de vill ha den tillbaka. Så politiskt står påskupprorets undertecknare tämligen isolerade på barrikaderna med alla sina härliga vänsterkompisar. Sprid info, säger de.  Börja med att verifiera de uppgifter ni sprider, säger jag.

Bevara välfärden!

Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringar vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser lurar dem.

Riksdagen har just debatterat den ekonomiska tryggheten vid sjukdom. Oppositionen dömer inte oväntat ut sjukförsäkringsreformen som arrogant, illegitim och otillräcklig, medan allianspartierna försvarar de bärande principerna, tidsgränserna, den aktiva processen, de tidiga insatserna för att få människor tillbaka till arbete igen.  

Företrädare för båda lägren talar sig varma för hur det allmänna ska fortsätta att försörja människor som når den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Frågan som ställs är hur de som aldrig har jobbat och passerat åldersgränsen för förtidspension för unga (30 år) ska kunna fortsätta att få betalt för att vårda sin sociala fobi, trötthet, oro, kraftlöshet? (Som en parentes kan man notera att socialdemokraterna helt har missat att peka ut även den här slutgränsen som grym och som någonting som ”slår blint” och ”drabbar svårt sjuka”.)

Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringarna vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser bedrar dem.

Genom en sorts närsynt politiskt ansvarstagande – som nog snarast är till förfång för dem som ska hjälpas - vill somliga utskottsledamöter fortsätta att hålla unga människor under armarna för att de inte ska behöva uppleva något hack i försörjningen från det allmänna när de fyller 30.

Tanken med denna särskilda försörjningsform för unga, aktivitetsersättningen, som infördes 2003, var att unga människor med olika slags funktionsnedsättningar skulle erbjudas olika subventionerade aktiviteter som antogs ha en positiv effekt på deras prestationsförmåga. Det inträffade inte. Effekten uteblev. De unga försörjdes genom sin aktivitetsersättning, det var allt, men illa nog skulle man kunna säga. Drygt 8 000 i månaden kan helt enkelt vara lockande för en ung person.

En utredning gjordes, Brist på brådska (SOU 2008:102) Den kom fram till att aktivitetsersättningen motverkade sina syften. Utredaren ville följaktligen dra in aktivitetsersättningen helt och införa en ny form, sjukersättning för unga, SU, strikt förbehållen det lilla fåtal ungdomar som har en oåterkallelig funktionsnedsättning och som därför aldrig kommer att bli återställda.

De andra unga, till övervägande del med lättare psykiska problem, föreslår utredningen ska tas om hand på Arbetsförmedlingen. Där ska de få förberedande insatser för arbetsmarknaden och arbetspraktik under längre tid, så länge det behövs. Någon kanske undrar över varför de med psykiska besvär över huvud taget ska till Arbetsförmedlingen? Kan de inte få sjukpenning i stället för arbetslivsintroduktion om de är sjuka? Det kan de inte, därför att sjukförsäkringen är baserad på arbete och den som aldrig har arbetat står utanför sjukförsäkringen. De har rätt till garantiersättning, men det är den som upphör vid 30.

I mina ögon är ett visst mått av uppriktighet en mera human inställning till unga med psykiska problem. Det är bättre att försöka få dem att närma sig verkligheten än att fortsätta att bädda upp runt deras sjukdomstillstånd. De curlande föräldrarna till bortskämda ungdomar som vi såg på tv insåg nog till slut att total kravlöshet kanske inte var bästa hjälpen för att få en ung människa på fötter. Det gäller även sjukförsäkringen. Staten bör ha en tydlig förväntan på den enskilde. Bara det faktum att en person kallas till samtal på Arbetsförmedlingen har betydelse för att få den personen in på ett nytt tankespår.

Vill man undvika oro, vill man undvika att störa människors upplevelse av att vara sjuka, vill man skriva av människors egen försörjningsförmåga av omsorg om deras ekonomi, ser man det som ett egenvärde att hålla kvar människor i försörjning från Försäkringskassan? Då är det bara att sätta igång återställarpolitiken, gå tillbaka till långtidssjukskrivningarna, och förtidspensionera på löpande band i den takt socialdemokraterna åstadkom: 73 000 personer om året. Klappat och klart. Inga diskussioner. Försörjningen tryggad.

I så fall väntar ett stort problem för Sverige, ett jättestort problem, nämligen att drivkrafterna för enskilda medborgare riktas tillbaka mot sjukförsäkringen. Tar man sig inte in på arbetsmarknaden får man eventuellt… psykiska problem? Ju svårare det blir att skaffa sig ett jobb för den som är outbildad, oerfaren, omeriterad, desto större blir suget mot kassaförsörjning om den dörren öppnas. Vi såg hur det var. Systemet missbrukades. Vi ser hur sjukförsäkringen sakta men säkert återtar sin egentliga funktion att ge ersättning och trygghet till dem som temporärt inte kan försörja sig själva.

Slutsatserna är att relativt tuffa krav på människor är ett sätt att visa empati. Kravet på dem att ta emot den hjälp som erbjuds för att komma fram till egenförsörjning är empati med respekt. Det är något annat än kassaförsörjning. Riksdagen har ett moraliskt ansvar inte bara gentemot enskilda sjuka utan också för välfärden i stort.