Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringar vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser lurar dem.
Riksdagen har just debatterat den ekonomiska tryggheten vid sjukdom. Oppositionen dömer inte oväntat ut sjukförsäkringsreformen som arrogant, illegitim och otillräcklig, medan allianspartierna försvarar de bärande principerna, tidsgränserna, den aktiva processen, de tidiga insatserna för att få människor tillbaka till arbete igen.
Företrädare för båda lägren talar sig varma för hur det allmänna ska fortsätta att försörja människor som når den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Frågan som ställs är hur de som aldrig har jobbat och passerat åldersgränsen för förtidspension för unga (30 år) ska kunna fortsätta att få betalt för att vårda sin sociala fobi, trötthet, oro, kraftlöshet? (Som en parentes kan man notera att socialdemokraterna helt har missat att peka ut även den här slutgränsen som grym och som någonting som ”slår blint” och ”drabbar svårt sjuka”.)
Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringarna vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser bedrar dem.
Genom en sorts närsynt politiskt ansvarstagande – som nog snarast är till förfång för dem som ska hjälpas - vill somliga utskottsledamöter fortsätta att hålla unga människor under armarna för att de inte ska behöva uppleva något hack i försörjningen från det allmänna när de fyller 30.
Tanken med denna särskilda försörjningsform för unga, aktivitetsersättningen, som infördes 2003, var att unga människor med olika slags funktionsnedsättningar skulle erbjudas olika subventionerade aktiviteter som antogs ha en positiv effekt på deras prestationsförmåga. Det inträffade inte. Effekten uteblev. De unga försörjdes genom sin aktivitetsersättning, det var allt, men illa nog skulle man kunna säga. Drygt 8 000 i månaden kan helt enkelt vara lockande för en ung person.
En utredning gjordes, Brist på brådska (SOU 2008:102) Den kom fram till att aktivitetsersättningen motverkade sina syften. Utredaren ville följaktligen dra in aktivitetsersättningen helt och införa en ny form, sjukersättning för unga, SU, strikt förbehållen det lilla fåtal ungdomar som har en oåterkallelig funktionsnedsättning och som därför aldrig kommer att bli återställda.
De andra unga, till övervägande del med lättare psykiska problem, föreslår utredningen ska tas om hand på Arbetsförmedlingen. Där ska de få förberedande insatser för arbetsmarknaden och arbetspraktik under längre tid, så länge det behövs. Någon kanske undrar över varför de med psykiska besvär över huvud taget ska till Arbetsförmedlingen? Kan de inte få sjukpenning i stället för arbetslivsintroduktion om de är sjuka? Det kan de inte, därför att sjukförsäkringen är baserad på arbete och den som aldrig har arbetat står utanför sjukförsäkringen. De har rätt till garantiersättning, men det är den som upphör vid 30.
I mina ögon är ett visst mått av uppriktighet en mera human inställning till unga med psykiska problem. Det är bättre att försöka få dem att närma sig verkligheten än att fortsätta att bädda upp runt deras sjukdomstillstånd. De curlande föräldrarna till bortskämda ungdomar som vi såg på tv insåg nog till slut att total kravlöshet kanske inte var bästa hjälpen för att få en ung människa på fötter. Det gäller även sjukförsäkringen. Staten bör ha en tydlig förväntan på den enskilde. Bara det faktum att en person kallas till samtal på Arbetsförmedlingen har betydelse för att få den personen in på ett nytt tankespår.
Vill man undvika oro, vill man undvika att störa människors upplevelse av att vara sjuka, vill man skriva av människors egen försörjningsförmåga av omsorg om deras ekonomi, ser man det som ett egenvärde att hålla kvar människor i försörjning från Försäkringskassan? Då är det bara att sätta igång återställarpolitiken, gå tillbaka till långtidssjukskrivningarna, och förtidspensionera på löpande band i den takt socialdemokraterna åstadkom: 73 000 personer om året. Klappat och klart. Inga diskussioner. Försörjningen tryggad.
I så fall väntar ett stort problem för Sverige, ett jättestort problem, nämligen att drivkrafterna för enskilda medborgare riktas tillbaka mot sjukförsäkringen. Tar man sig inte in på arbetsmarknaden får man eventuellt… psykiska problem? Ju svårare det blir att skaffa sig ett jobb för den som är outbildad, oerfaren, omeriterad, desto större blir suget mot kassaförsörjning om den dörren öppnas. Vi såg hur det var. Systemet missbrukades. Vi ser hur sjukförsäkringen sakta men säkert återtar sin egentliga funktion att ge ersättning och trygghet till dem som temporärt inte kan försörja sig själva.
Slutsatserna är att relativt tuffa krav på människor är ett sätt att visa empati. Kravet på dem att ta emot den hjälp som erbjuds för att komma fram till egenförsörjning är empati med respekt. Det är något annat än kassaförsörjning. Riksdagen har ett moraliskt ansvar inte bara gentemot enskilda sjuka utan också för välfärden i stort.
Empati... Respekt... Nämns i inlägget, men jag finner inga spår av någotdera i texten.
SvaraRaderaFör att hjälpa en människa måste man börja där denna befinner sig, och utgå från dennas uppfattning av möjligheter och resurser. Inte för att cementera bilden av förmåga eller oförmåga, utan för att kunna leda individen fram till en mer konstruktiv och realitetsanpassad syn på sig själv och vad man kan uträtta. Man kan inte sparka en person från nuvarande tillstånd till HRs önsketillstånd. Även om syftet är gott, att få personen att förstå att denna kan arbeta, så fungerar det inte så. Sann välvilja hade varit att ta reda på resurser och behov, och börja där.
HRs lösning tycks vara att raljera i sin blogg över individer som har den dåliga smaken att inte över en natt förstå att man faktiskt är frisk nog att jobba när man kallas till Arbetsförmedlingen. Empati och respekt, jo tjena...
En stilla undran… "Frågan som ställs är hur de som aldrig har jobbat och passerat åldersgränsen för förtidspension för unga (30 år) ska kunna fortsätta att få betalt för att vårda sin sociala fobi, trötthet, oro, kraftlöshet?" Anser du att psykisk ohälsa är påhittade problem som mer eller mindre handlar om lättja och en ovilja att göra något av sitt liv? Det är så det låter.
SvaraRaderaJag håller med om att många unga tillåts gå utan vettig behandling mot psykiska problem som just generaliserat ångestsyndrom, panikångest, utbrändhet och social fobi, men därifrån till att hävda att de själva vårdar sina problem är steget långt. Och jag kan lova en sak: att kastas från inaktivitet och utebliven habilitering till 100% aktivitet i åtgärder som inte är individanpassade och inte innehåller behandling är inte lösningen. Det kommer inte att hjälpa den som har social fobi eller panikångest, det kommer inte att ge den utbrända mer ork. Tvärtom skapar det en enorm press och oro som verkligen inte är någon till gagn. Och nu menar jag inte att man ska dalta, utan bara anpassa rehabiliteringen till individens behov. Erbjuda behandling, test av arbetsförmåga och gradvis upptrappning av aktivitetsgraden.
Nu kanske tanken med rehabiliteringskedjan egentligen är god – att människor ska få rehabilitering för att få hjälp med sina problem och kunna komma ut i arbetslivet igen, men det måste ske med individuella hänsynstaganden och med faktisk rehabilitering. Där faller det idag. Försäkringskassan förenklar och hårdrar reglerna och samarbetet mellan FK, AF och vården fungerar ytterst sällan. Och då faller människor, som hade kunnat arbeta åtminstone deltid med anpassade tider (något som FK brukar protestera mot eftersom alla i deras värld tydligen ska kunna arbeta lika mycket varje dag), utanför de alltför snäva ramarna. Jag har varit där ett par gånger - i ett system som varken erbjöd habilitering eller rehabilitering under min tidsbegränsade förtidspension, eller där FK vid senare sjukskrivningar har erbjudit någon form av stöd eller anpassning. Tro mig, de har inte blivit effektivare av gränsen i sjukförsäkringen.
En människosyn som verkar baseras på att bidragstagare är lata, fuskande inbillningssjuka kommer inte att ge oss färre sjukskrivningar, eller en fungerande rehabiliteringskedja. Däremot ger det oss ett samhälle där bara den starka får plats, något som jag betvivlar att vi egentligen vill se.