söndag 7 november 2010

Om kvaliteten i välfärden



Jag börjar tro att Monica Green inte är särskilt otypisk för sossarna i riksdagen. Länge betraktade jag henne som en sorts sosse-extremist, en större förenklare och förfalskare än de flesta andra hederliga sossar. Efter valrörelsen, med sossarnas vana att tillskriva oss onda avsikter i färskt minne, så inser jag att Monica Green i själva verket är en god representant för sitt parti. Hon tydliggör nog ganska bra deras självuppfattning genom sitt högst dimmiga och indignerade flaxande lite på måfå över ett svart-vitt landskap av halvsanningar.

Det sades i valrörelsen att det inte var någon större skillnad mellan blocken. Reportrarna mätte budgetposter och inte skilde det så många miljarder hit eller dit. De avgörande skillnaderna i färdriktning, verklighetsuppfattning och ansvarstagande verkade gå dem förbi

Monica Greens interpellationsdebatt  i tisdags (2/11) med statsrådet Peter Norman studsade på det mest fascinerande vis fram och tillbaka mellan denna trotsåldersmässiga hämndgudinna och regeringssidans tyngd. Statsrådet började i vanlig ordning med att besvara Monica Greens fråga: Vad skulle han göra för att säkerställa kvaliteten i välfärden?

Ansvarskomponenterna radades upp: finansieringen först och främst, en hög och varaktig sysselsättning för att finansiera välfärden, fler i arbete, längre arbetsliv, fler arbetade timmar, och därmed skatteintäkter, samtidigt som kostnaderna för utanförskapet hålls i schack. Tillräckliga resurser för kommuner och landsting, men vaksamhet på att dessa resurser utnyttjas effektivt.

Monica Green gick loss med 30 000 jobb i välfärden som försvunnit, i skolan, i vården och omsorgen. Hon åberopade Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, Sveriges Kommuner och Landsting, och slutsatsen var givetvis att regeringen vill försämra den offentliga välfärdens kvalitet, för då kommer de som har råd att söka privata lösningar och då får regeringen det regeringen vill ha, en skillnad.

Jo, antalet sysselsatta i kommunerna hade minskat något mellan 2007 och 2009, sade statsrådet, på grund av att fler deltidare hade fått heltidsjobb, att de kommunanställda i genomsnitt arbetade fler timmar per man och kvinna, vilket ökade antalet arbetade timmar men minskade antalet sysselsatta.

Konjunkturinstitutets bedömning stöttar inte hennes tes om regeringens illvilja. Ungefär 5 000 personer som ”försvunnit” från kommunala jobb har bytt till privat tjänst inom välfärden. Ingenting i Konjunkturinstitutets rapport pekar på någon massneddragning inom välfärden. Tvärtom sägs kommunsektorn gå med stora överskott. Kommunerna har i år fått 17 miljarder i tillfälliga statsbidrag. För 2011 tillkommer ytterligare 3 miljarder i generellt statsbidrag utöver utlovade 5 miljarderna i permanent höjning.

Vidare fick hon till svar att neddragningen av lärare i kommunerna berodde på minskat elevunderlag. Riksdagens utredningstjänst hade funnit att de flesta uppsagda lärarna återfanns i kommuner med vänstermajoritet. Var tionde kommun har de senaste tio åren valt sporthallar framför satsningar på välfärdens kärna, vård, skola, omsorg. Ansvaret att låta skola, lärare och äldreomsorg gå före sporthallar är kommunernas eget. Monica Green råddes att ta kontakt med sina partikollegor ute i landet och uppmana dem att prioritera rätt saker.

Välfärdens vara eller icke vara på lång sikt är avhängig av en ekonomi i balans. Då låg det ju nära till hands för statsrådet att påminna henne om tillståndet i Europa, om de jobb som försvunnit från välfärden i många europeiska länder på grund av den finanskris som vi klarat oss ur med blotta förskräckelsen. Grekland, t ex, som tvingas till drakoniska sparpaket vilket leder till sociala problem. Frankrike som lamslås av strejker för att regeringen där vill höja pensionsåldern från 60 till 62 år. England som nyligen har lagt fram EU:s största åtstramningspaket någonsin därför att den tidigare finansministern hade varit alltför vidlyftig. Island som var nära statsfinansiell kollaps, Irland och Spanien som tvingades stödja banksystemen. Det är fortfarande stor oro i omvärlden. Att vara återhållsam i det läget är att ta ansvar.

Monica Green åberopade socialdemokraternas hantering av 90-talskrisen. ”Det var utgiftstak och så vidare, sådant som ni moderater var emot.” Och minsann om inte sossarna i Grekland var de som nu redde upp efter borgarna, liksom på Island där en sosseregering fått ta över.

Monica Green är värd att lyssna till för den som vill hitta en genväg till socialdemokratisk självuppfattning och bli klar över skillnaderna mellan sossarna och regeringen i synen på politikens roll i förhållande till medborgarna.

 Monica Greens lösning för kvaliteten i välfärden är mera statsbidrag, mera pengar, till kommunerna, trots att det som behövs snarare är ett ökat förändringstryck. Inkomstkällorna för att få ihop de pengar som krävs för att över huvud taget upprätthålla välfärden är viktigare än någonsin. Under åren framöver kommer allt färre människor tvingas försörja allt fler. Kostnaderna kommer att öka, i staten och i kommuner och landsting. Det måste bli mer lönsamt att arbeta och det blir det genom skattesänkningar på arbete. Det är också regeringens linje: arbetslinjen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar