Skulle vi i Sverige ställa upp för landets bästa på det sätt estländarna gjorde när den stora krisen drabbade dem för ett par år sedan?
Det blev inga kravaller i Estland när landets ekonomi och människors privatekonomi störtdök, fast arbetslösheten sköt i höjden, bankerna sviktade och den stora permafrosten lade sig över landet. Varför tog estländarna den nödvändiga hästkuren med sådant jämnmod? … medan greker och fransmän sprang ut på gatorna och gapade för full hals när deras länder såg sig tvungna att höja pensionsåldern eller, som i Grekland, gå till roten med det sjuka för att minska gigantiska budgetunderskott.
Det sammanfattande svaret är att estländarna är luttrade. De har sett värre tider. De förstår konceptet ”det finns inga pengar”.
Jag hade fördomar om Estland. De baltiska staterna tänkte jag, same shit, fattiga kusiner från landet som i övermod tagit sig vatten över huvudet och nu kämpade för livet. Under ett två dagars besök på nyhetsredaktioner, it-företag, tankesmedjor och i samtal med regeringsföreträdare i parlamentet har jag upptäckt att Estland är ett skandinaviskt land snarare än ”Baltikum”. Estland är en väldigt framåt finländsk lillasyster, skulle man kunna säga, som går över till Euron vid årsskiftet, som är världens främsta IT-land, som har världens bästa föräldraförsäkring, och som är ett av de tre länder i EU som har ett budgetunderskott under 3% av BNP. De andra två är Sverige och Luxemburg. Vi har Anders Borg, Luxemburg har alltid legat bra till, men Estland stod vid randen av ett stup för bara något år sedan. Vad är det estländarna har lyckats med och varför?
Chefredaktören för estniska DI, (Äripäev på estniska) sade att estländarna har en förmåga att återupprätta både sig själva och landet. Individen förbands med landet.
Levnadsnivån har sjunkit, men den har sjunkit för alla. Alla har fått en sänkning av lönerna med minst tio procent, även premiärministern. Inga starka fackföreningar, vilket lät som en fördel, men där finns något annat, en tillit till nationens samlade förmåga och därmed en förklarlig sammanhållning.
Ett skäl till lugnet på gatorna när krisen var som värst förklarades med de förödande sammandrabbningar estländarna hade i färskt minne från striden om den ryska statyn. Detta monument av en rysk soldat hade rests till minne av ryssar som stupat i kriget. Statyn skulle flyttas från en park mitt i Tallin till ett centralt blickfång på en vacker kyrkogård i utkanten av staden. Vacker, säger jag för jag var där och såg den. Men för ryssarna var flytten en skymf.
Deras upprördhet orsakade nästan inbördeskrig. Av en befolkning på 1,3 miljoner är 950 000 ester och resten ryssar. (Ja, Estland har bara 1,3 miljoner invånare!)
Butikerna omkring parken slogs söner och plundrades. Oförsonligheten var total. Det var påkar och stenkastning på gatan, och cyber-krigföring i rymden mot landets infrastruktur. Alla ester i Tallin fick ett SMS från regeringen med uppmaning om att hålla sig lugna, att stanna hemma, att inte förvärra situationen. Estland är världsledande på on-line-tjänster och med en befolkning som liksom ryms i fickan ligger naturligtvis en sådan direktkontakt nära till hands.
Cyber-kriget avvärjdes genom att alla inflöden utifrån in till Estland stängdes ner. Drabbningarna om statyn inträffade 2008, samma år som det ekonomiska störtloppet utför började världen över. Inte undra på att esterna hade fått nog av gatubråk.
Arbetslösheten steg till uppemot 20% under krisen. Vi träffade Swedbank. Vad gjorde Swedbank med bostadslånen? Människor kunde inte betala, men Swedbank hade inget intresse av att bli sittande med en massa hus som inte skulle gå att sälja, så människor fick göra upp om en avbetalningsplan på lång sikt, och fick använda sina knappa resurser till att betala el och värme. Ett beslut som förmodligen också hänger ihop med tilliten i systemet som i sin tur underlättas av att det mesta går att överblicka.
Arbetslösheten är fortsatt hög, ca 12%, men som helhet blev inte de ekonomiska problemen fullt så allvarliga som i Lettland och Litauen, eftersom Estland hade byggt upp en reservfond av sparande på 20 miljarder EEK under de goda åren dessförinnan (ca 12 miljarder SEK).
Födelseunderskottet var ett problem och för att stimulera barnafödandet hade regeringen tidigare gått ut med ett erbjudande som blev ett alternativ till arbetslöshet för många kvinnor. Jag trodde vi hade världens bästa föräldraförsäkring, men Estland har tre års föräldrapenning, mest för mödrar, med hundra procents ersättning i ett år, på villkor att ansökan görs via nätet. Resultatet är att befolkningstillväxten har gått från 1,2 barn per kvinna till 1,7 på fyra år, och alla ansöker on line.
Estland styrs av en borgerlig koalitionsregering med egen, knapp, majoritet. De har platt skatt på 21%, ja egentligen två nivåer av platt skatt. De med låga inkomster har ingen skatt alls. Ovanpå den platta skatten har de sociala avgifter på 33%, ungefär som vi, av vilket det mesta, 21%, går till pensioner (jämfört med 10,71% hos oss). Det råder politisk koncensus om on-line-policyn i Riigikogu, riksdagen. Medborgarna kan utnyttja sin rösträtt on line, vilket 16 procent gjorde av ett valdeltagande på 60 procent. Varje polisbil i landet är utrustad med en dator uppkopplad on line, vilket har en självdisciplinerande effekt på laglydigheten. Inför valet i mars nästa år diskuteras den fortsatta IT-utvecklingen i landet. Estland strävar efter att få EU:s nya IT-myndighet (i konkurrens med Frankrike). Fick jag råda skulle Estland få den.
Jag lämnade Estland upplivad av framåtandan och av det faktum att Estland - till dels, ska jag säga - visat sig vara det föregångsland som är vårt moderata motto för Sverige. Min fråga inledningsvis var om vi skulle kunna samverka omkring nödvändiga uppoffringar för vårt lands bästa på samma sätt som befolkningen i Estland gjort? Har vi reminiscenser kvar av kvaliteter som anspråkslöshet, envishet och den sorts jävlar anamma som rår på svårigheter? Kanske. Vi är ju oprövade på den punkten. Ingen begär uppoffringar av oss. Och med sammanhållningen är det väl si och så. Men vi tar ett större personligt ansvar, och förhoppningsvis kan vi träna bort våra reflexmässiga krav på att politiken ska in och peta i allting alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar