Fallet Annica är löst

Många hade svårt att förstå varför Försäkringskassan inte beviljade ”Annica” sjukersättning trots att hon var sjuk i en kronisk sjukdom. Hon presenterade läkarintyg om att hon saknade arbetsförmåga, och ändå räckte inte det för sjukersättning, men nu gör det det? Varför?

”Annica” fick slut på sin tidsbegränsade sjukersättning i somras. Det är inte den hon ”fått tillbaka” för den finns inte längre. Det som finns är permanent sjukersättning och den ges bara i fall där det är helt uppenbart att arbetsförmågan är och förblir borta. Det är vad ”Annica” har fått. Dörren in till permanent sjukersättning, eller förtidspension om man så vill, är smal.

Annica har ett juridiskt ombud som säger att Annica inte borde ha behövt gå igenom detta. Som juridiskt bevandrad borde hon förstå att ett ärende inte kan hanteras enligt regler som gällde tidigare men som är ersatta av andra regler. Tidigare hade Annica fått sin förtidspension hur lätt som helst. Försäkringskassan fullkomligt motade ut människor i förtidspension efter bara ett års sjukskrivning, ofta mot deras vilja. (Dåvarande statsministern Göran Persson hade satt målet att antalet sjukskrivningsdagar skulle halveras fram till 2008, och Försäkringskassan gjorde vad de kunde för att förtidspensionera ut människor från sjukpenningen.)

I ”Annicas” fall sade läkarintygen (vad jag förstår) att hon hade en kronisk sjukdom och saknade arbetsförmåga. Varför räckte inte det? Ja, kronisk sjukdom i sig är inget nyckelord in till förtidspension. Många människor med kroniska sjukdomar har viss arbetsförmåga trots sjukdomen.

Ja men, säger någon, hon hade ju ingen arbetsförmåga. Hon hade ju intyg på det. Det är riktigt. Men att sakna arbetsförmåga är inte detsamma som att sakna arbetsförmåga för all framtid.  Så det beslut Försäkringskassan tog i somras var en interimslösning eftersom hon inte kunde förnya sin tidsbegränsade sjukersättning eftersom den inte längre finns. 

Men för att eventuellt kunna vända tillbaka till sjukpenningdagarna igen måste hon göra uppehåll i tre månader. Det går inte att gå direkt från tidsbegränsad sjukersättning över till sjukpenning. Då skulle människor kunna gå varvet runt i försäkringen gång på gång, ungefär som om det inte fanns någon tidsbegränsning.

Nu har uppenbarligen ett nytt läkarintyg kommit in gällande ”Annica” som säger att hennes arbetsförmåga är ”stadigvarande nedsatt” och att hon ”varaktigt” saknar arbetsförmåga. Det är som sagt en annan sak än att ”sakna arbetsförmåga”. (Arbetsförmåga saknar man ju tillfälligtvis när man opereras för någonting eller har någon sjukdom som går i skov.) I och med det nya intyget är hon ett av dessa numera relativt få fall som får permanent sjukersättning. Om människor bara förstod att termerna som används är noggrant övervägda skulle de inte behöva känna sig ifrågasatta. De borde i stället fråga: vilka är reglerna som avgör vad som gäller i mitt fall?

Varför gör regeringen på detta viset? Det är för att hindra människor från att fastna i utanförskap. Genom att pröva arbetsförförmågan kontinuerligt vid fasta kontrollstationer ger regeringen människor bättre förutsättningar att ta vara på den arbetsförmåga som man annars vet går förlorad på relativt kort tid.

De drabbade

Patrik Björk, sosse, begärde en interpellationsdebatt i riksdagen om de ”utförsäkrades situation” med vår nye socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Patrik Björk efterlyste konkreta åtgärder som kunde hjälpa de drabbade och mildra verkningarna av sjukförsäkringsreformen. Människor ”lever i ovisshet”, sade han, förutom sina medicinska problem har de ”drabbats av oro för sin ekonomi”, de har ”drabbats av fattigdom”.

Temat utebliven försörjning har jag hört förut. Ofta. - Vad ska de ”utförsäkrade” leva på? har varit oppositionens evigt anklagande fråga. Tanken är underförstådd: att det är statens ansvar att försörja både de som är sjuka och de som varit sjuka.  Ju längre tid sjukskrivningen har pågått desto fler kroniker som behöver bistånd tycks vi få. Skymtar där något av socialdemokratins dilemma i den spricka som blottläggs nu i eftervalskrisen? En falang definierar försörjning av olycksbröder och systrar som solidaritet, och den andra är medveten om att det är en omöjlig väg att gå. Öppnas den breda försörjningsdörren i sjukförsäkringen igen får vi ett sug bort från arbete och ansvar.

Att försörjningen är det mest akuta för dem som närmar sig slutgränsen efter många år i sjukförsäkringen är lätt att förstå. Men slutgränsen är ju egentligen inte någon slutgräns utan en tre månaders paus för att kartlägga om de som har slut på försäkringsdagarna har någon arbetsförmåga eller inte. Tre månader är ingen evighet. De får besked sex månader i förväg. Det går att planera för en sådan begränsad period. Ingen som deltar i arbetslivsintroduktionen ställs heller på bar backe utan får ersättning därifrån.

Sossarna hamnar i en omöjlig och motsägelsefull röra när de ska beskriva sin sjukförsäkring. Man såg det tydligt i Ylva Johanssons debattartikel i DN nyligen. Det var en kandidatartikel för partiledarskapet så den berörde ärligt en hel del problem med partiets förhållande till arbetslinjen, behovet av fler arbetade timmar, fler i arbete, längre arbetsliv, hårdare krav på egenförsörjning.

Men som den sosse hon är slår hon knut på sig för att ändå försvara rätten att leva på sjukförsäkringen - inte som det var förut, när människor kunde få sin försörjning tryggad i årtionden om de var sjukskrivna - men ändå som det var förut genom att avstämningsgränserna föreslås vara flytande och – framför allt - utan slut. Om initiativet till prövningen av arbetsförmågan placeras hos den enskilde, så hamnar ju också avgörandet för vem och vad och hur länge och varför hos den enskilde. De som upplever sig som sjuka kommer sannolikt inte att anmäla sig för någon prövning av arbetsförmågan så länge sjukskrivningen flyter på. Om den egna upplevelsen av sjukdom tillåts styra är vi tillbaka i det gamla, det som sossarna medger var helt åt skogen.

Jag beskylls alltid för att ha en hemsk människosyn, men den säger mig likafullt att människor inte är dumma. Kan de undvika krav på att jaga runt och i stället äga sin tid i lugn och ro, så väljer de det. Sossarna har ett kluvet förhållningssätt till kravet att göra rätt för sig för den som kan. De kallar arbete en rättighet och rättigheter kan man avstå från, eller hur?

Miljöpartiet är ärligare. De förespråkar uttryckligen att staten ska försörja alla dem som inte arbetar av det ena eller andra skälet. De har släppt själva ordet medborgarlön, men idén är densamma. En dörr in kallar de sitt förslag. Sjuk, arbetslös, eller socialbidragstagare – de ska in genom den dörren och där ska de få sin försörjning om de inte kan… ja – klara sig själva. Också studenter ska kunna hänvisas till dörren. Så åstadkommer miljöpartiet vad de kallar arbetslivstrygghet, dvs trygghet utanför arbetslivet.

Jag tänker inte här och nu dra upp riskerna för välfärdens fortbestånd med ett sådant förslag. Inte heller de demografiska utmaningarna, där alla som arbetar allt vad de kan relativt snart kommer att ha en så mycket tyngre försörjningsbörda för en åldrande befolkning. Jag ställer bara frågan om det verkligen kan vara statens uppgift att försörja människor som en gång fick del av sjukförsäkringen och blev bidragsberoende, men vilkas problem med försörjningen vida överskrider hälsoproblemen.

Om kvaliteten i välfärden

Jag börjar tro att Monica Green inte är särskilt otypisk för sossarna i riksdagen. Länge betraktade jag henne som en sorts sosse-extremist, en större förenklare och förfalskare än de flesta andra hederliga sossar. Efter valrörelsen, med sossarnas vana att tillskriva oss onda avsikter i färskt minne, så inser jag att Monica Green i själva verket är en god representant för sitt parti. Hon tydliggör nog ganska bra deras självuppfattning genom sitt högst dimmiga och indignerade flaxande lite på måfå över ett svart-vitt landskap av halvsanningar.

Det sades i valrörelsen att det inte var någon större skillnad mellan blocken. Reportrarna mätte budgetposter och inte skilde det så många miljarder hit eller dit. De avgörande skillnaderna i färdriktning, verklighetsuppfattning och ansvarstagande verkade gå dem förbi

Monica Greens interpellationsdebatt  i tisdags (2/11) med statsrådet Peter Norman studsade på det mest fascinerande vis fram och tillbaka mellan denna trotsåldersmässiga hämndgudinna och regeringssidans tyngd. Statsrådet började i vanlig ordning med att besvara Monica Greens fråga: Vad skulle han göra för att säkerställa kvaliteten i välfärden?

Ansvarskomponenterna radades upp: finansieringen först och främst, en hög och varaktig sysselsättning för att finansiera välfärden, fler i arbete, längre arbetsliv, fler arbetade timmar, och därmed skatteintäkter, samtidigt som kostnaderna för utanförskapet hålls i schack. Tillräckliga resurser för kommuner och landsting, men vaksamhet på att dessa resurser utnyttjas effektivt.

Monica Green gick loss med 30 000 jobb i välfärden som försvunnit, i skolan, i vården och omsorgen. Hon åberopade Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, Sveriges Kommuner och Landsting, och slutsatsen var givetvis att regeringen vill försämra den offentliga välfärdens kvalitet, för då kommer de som har råd att söka privata lösningar och då får regeringen det regeringen vill ha, en skillnad.

Jo, antalet sysselsatta i kommunerna hade minskat något mellan 2007 och 2009, sade statsrådet, på grund av att fler deltidare hade fått heltidsjobb, att de kommunanställda i genomsnitt arbetade fler timmar per man och kvinna, vilket ökade antalet arbetade timmar men minskade antalet sysselsatta.

Konjunkturinstitutets bedömning stöttar inte hennes tes om regeringens illvilja. Ungefär 5 000 personer som ”försvunnit” från kommunala jobb har bytt till privat tjänst inom välfärden. Ingenting i Konjunkturinstitutets rapport pekar på någon massneddragning inom välfärden. Tvärtom sägs kommunsektorn gå med stora överskott. Kommunerna har i år fått 17 miljarder i tillfälliga statsbidrag. För 2011 tillkommer ytterligare 3 miljarder i generellt statsbidrag utöver utlovade 5 miljarderna i permanent höjning.

Vidare fick hon till svar att neddragningen av lärare i kommunerna berodde på minskat elevunderlag. Riksdagens utredningstjänst hade funnit att de flesta uppsagda lärarna återfanns i kommuner med vänstermajoritet. Var tionde kommun har de senaste tio åren valt sporthallar framför satsningar på välfärdens kärna, vård, skola, omsorg. Ansvaret att låta skola, lärare och äldreomsorg gå före sporthallar är kommunernas eget. Monica Green råddes att ta kontakt med sina partikollegor ute i landet och uppmana dem att prioritera rätt saker.

Välfärdens vara eller icke vara på lång sikt är avhängig av en ekonomi i balans. Då låg det ju nära till hands för statsrådet att påminna henne om tillståndet i Europa, om de jobb som försvunnit från välfärden i många europeiska länder på grund av den finanskris som vi klarat oss ur med blotta förskräckelsen. Grekland, t ex, som tvingas till drakoniska sparpaket vilket leder till sociala problem. Frankrike som lamslås av strejker för att regeringen där vill höja pensionsåldern från 60 till 62 år. England som nyligen har lagt fram EU:s största åtstramningspaket någonsin därför att den tidigare finansministern hade varit alltför vidlyftig. Island som var nära statsfinansiell kollaps, Irland och Spanien som tvingades stödja banksystemen. Det är fortfarande stor oro i omvärlden. Att vara återhållsam i det läget är att ta ansvar.

Monica Green åberopade socialdemokraternas hantering av 90-talskrisen. ”Det var utgiftstak och så vidare, sådant som ni moderater var emot.” Och minsann om inte sossarna i Grekland var de som nu redde upp efter borgarna, liksom på Island där en sosseregering fått ta över.

Monica Green är värd att lyssna till för den som vill hitta en genväg till socialdemokratisk självuppfattning och bli klar över skillnaderna mellan sossarna och regeringen i synen på politikens roll i förhållande till medborgarna.

 Monica Greens lösning för kvaliteten i välfärden är mera statsbidrag, mera pengar, till kommunerna, trots att det som behövs snarare är ett ökat förändringstryck. Inkomstkällorna för att få ihop de pengar som krävs för att över huvud taget upprätthålla välfärden är viktigare än någonsin. Under åren framöver kommer allt färre människor tvingas försörja allt fler. Kostnaderna kommer att öka, i staten och i kommuner och landsting. Det måste bli mer lönsamt att arbeta och det blir det genom skattesänkningar på arbete. Det är också regeringens linje: arbetslinjen.

Ni LJUGER, sade Mona

Mona intervjuas i kammarfoajén efter partiledardebatten i riksdagen igår.

Jimmie Åkesson LJUGER, säger hon till reportern, ”vi tar inte emot flest invandrare i världen”. Tidigare i replikskiftet i kammaren hade hon slagit fast samma sak, lika frankt: Jimmie Åkesson LJUGER. Ljuga är ett vanskligt ord i politiken, i synnerhet för den som själv inte är så noga med fakta.

Jimmie Åkesson hade svarat henne att han inte sagt att vi tog emot flest invandrare i världen. Hans poäng hade varit att de fattiga länderna i flyktingarnas närområde var de som tog emot flest flyktingar och att det vore bättre använda resurser att satsa där, i flyktinglägren, hellre än att hjälpa några få på plats här.

När han påminde om hur han hade argumenterat kom jag ihåg att det var så han hade sagt, att  närområdena tog emot störst antal flyktingar. Alltså hade han inte sagt att vi tog emot flest. Sanningen är inte mindre viktig för att det gäller sverigedemokraterna.

Mona borde ha hört det också. Hon borde inte efteråt ha upprepat en anklagelse om lögn som hade visat sig felaktig, fel uppfattad, men just det gjorde hon. Hon knaprar lättsinnigt på sin heder. Hon gör ofta så. Hon förfalskar. Hon kör sin version. Det är inte bra. Inte för politiken, inte för sanningen i politiken.

Mona säger ABSOLUT NEJ

ABSOLUT NEJ till att ”ytterligare 40  000” personer ”utförsäkras” från sjukförsäkringen.

Det låter väl som ett klart besked?

Hon sade det i partiledardebatten idag i riksdagen.

Men det är bara det att det är väldigt oklart vilka 40 000 hon syftar på.

Är det de prognostiserade ”utförsäkringarna” fram till och med december 2015?

De råkar vara just runt 40 000 fram till 2015 om man räknar alla, dvs både de med tidsbegränsad sjukersättning och de med sjukpenning.

Eller håller hon sig till innevarande år?  Då är det totala antalet under hela året lite knappt 42 000 om man räknar både de med sjukpenning och de med tidsbegränsad sjukersättning. Avrundat kan det vara hennes 40 000?

Men i båda fallen är hennes ABSOLUTA NEJ helt vilseledande.

Socialdemokraterna vill nämligen inte ändra på slopandet av den tidsbegränsade sjukersättningen. De har inte sagt någonting om att återinföra den speciella försäkringsformen om de kom till makten.  Den tidsbegränsade sjukersättningen togs bort sommaren 2008, och borta är den.

Inga nya tidsbegränsade sjukersättningar beviljas längre.

De sista innevarande går ut om två år.

Så Monas ABSOLUTA NEJ gäller alla utom de med tidsbegränsad sjukersättning.  

Monas ABSOLUTA NEJ till ”ytterligare 40 000” gäller alltså förmodligen de ca 1 000 personer som får slut på sina sjukpenningdagar under nov och dec i år.

Själv skulle jag vara försiktig med någonting ABSOLUT i Sveriges riksdag om jag inte var ABSOLUT säker på att det var sant.

Sjukförsäkringen och de svårt sjuka

Debatten om sjukförsäkringen har fortfarande som tema att svårt sjuka kastas ut ur försäkringen. Men många tidigare brister i sjukförsäkringen är åtgärdade. Hur svårt kan det vara för oppositionen i riksdagen att ta in det? Deras slappa jargong är ohederlig, den har inte haft fog för sig sedan första januari i år, ändå fortsätter de.

Det finns en självförstärkande kritik av sjukförsäkringen där medierna och oppositionen bidrar från var sin sida. Oppositionen grundar sina angrepp på reformen i exempel från berättelser om enskilda fall, och tidningarna tror sig vara helt rätt ute när de lyssnar till oppositionens understöd.

Vilka slutsatser oppositionen drar, och vilken sjukförsäkring de själva förespråkar är inte lika lätt att urskilja. Inte ens i budgetdebatten efter valet kunde de släppa sin retorik om ett sjukförsäkringssystem ”som plågar svårt sjuka”. Thomas Östros väser om ”grava missförhållanden i behandlingen av svårt sjuka människor” och Mikaela Valtersson ger sig hän i salvelsefulla utspel om ”omänsklig och förnedrande behandling”, om att människor sparkas ut i otrygghet, som hon säger, ”trots att vi vet att det drabbar dem som är allra sjukast och trots att det drabbar människor som kanske råkat ut för en trafikolycka eller för en allvarlig psykisk sjukdom eller cancer”. Det allvarliga är att deras kritik är poänglös, och det borde de känna till eftersom riksdagen behandlat korrigeringarna av sjukförsäkringsreformen i vanlig ordning.

Det är knappast rimligt att kräva att journalister ska vara bättre informerade än oppositionen i riksdagen, men det vore bra om journalisterna visste vad de ska ta reda på innan de ställer sig på den lilla människans sida. Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda beskrivet fall där förhållandena har redovisats så att det går att bedöma om klagomålen varit berättigade. De är kanske berättigade, men det går inte att avgöra av det som presenteras.

Jag har inga illusioner om att felaktiga anklagelser från oppositionens sida mot sjukförsäkringen kommer att upphöra om jag nu talar om vad som gäller. Oppositionen vet att sjukdom sätter känslorna i svang. Ingen är intresserad av regeldiskussioner och nyanseringar och uppdateringar.

Jag har som ledamot i socialförsäkringsutskottet under förra mandatperioden varit med om att genomföra den stora reform av sjukförsäkringen som kallas rehabiliteringskedjan. Jag satt som ett frågetecken strax före valet inför berättelsen om den svårt sjuka ”Annica” om hur hon ”kastades ut ur försäkringen” och lämpades av ”utan hjälp” fast det handlade om ”liv eller död” enligt hennes dotter. Debatten om ”Annica” fördes i alla medier, i tv-program, i seriösa program på radio, med mycket harm och lite fakta.

Varför tillämpades inte de nya regler för personer med allvarlig sjukdom eller svår sjukdom, som gällde från den 1 januari 2010, på fallet ”Annica”?

Problemet var att ”Annica” inte hade fått slut på sina sjukpenningdagar, hon hade fått slut på sin tidsbegränsade sjukersättning. Tidsbegränsad sjukersättning är ett annat kapitel i sjukförsäkringen, en sorts mellanform mellan sjukersättning och sjukpenning, en form av förutbestämd längre sjukdomsperiod, en form som inte längre finns kvar. Inga nya tidsbegränsade sjukersättningar har beviljats sedan sommaren 2008. De sista befintliga tidsbegränsade sjukersättningarna går ut om två år.

Tidsbegränsad sjukersättning var dels en försäkringsform för svårt sjuka, dels en form för andra mera diffusa symptom, för människor som kanske inte var riktigt så sjuka som de själva upplevde att de var – men som de paradoxalt nog ofta verkligen blev med tiden, eftersom isolering hemma i sig skapar en rad nya problem som kanske inte fanns där från början. LO-TCO Rättsskydd anger som vanligaste orsak till tidsbegränsad sjukersättning ”en viss psykisk ohälsa” och att det ofta rör sig om ”personer som har en svag anknytning till arbetsmarknaden”.

Hur som helst var tidsbegränsad sjukersättning slussen till permanent sjukersättning eller förtidspension. Människor fick två, tre års tidsbegränsad sjukersättning i taget, och så var de förda åt sidan. Ofta räckte det med att de slog en signal till läkarmottagningen för att få förlängt utan att ens behöva visa upp sig. Ingen brydde sig om hur det gick för dem. Det var inte tal om rehabilitering, inte tal om återgång i arbete. De levde i det limbo av utanförskap där försörjningen droppade in men där ingen frågade efter dem.

De var många. På ett år (2004) var antalet nybeviljade permanenta sjukersättningar hela 73 000. Motsvarande siffra för första halvåret i år är 8 000 personer. (Fö ö kan man gott återgå till det gamla begreppet förtidspension igen, eftersom reglerna nu bara gäller dem som är definitivt och varaktigt oförmögna till arbete.)

Av de ca 16 000 som för närvarande har nått slutgränsen för sin tidsbegränsade sjukersättning visar sig bara ca en fjärdedel vara så allvarligt sjuka att de beviljas förtidspension. Oppositionen gör ingen åtskillnad mellan den allvarligt sjuka fjärdedelen, och de tre fjärdedelar som är mindre svårt sjuka. De stoppar in alla i samma kategori, och hävdar att de ska få vara sjuka så länge det behövs ”för att koncentrera sig på att bli friska”. Vad har de koncentrerat sig på tidigare?

Många av larmrapporterna i kvällstidningarna handlar sannolikt om människor som haft tidsbegränsad sjukersättning i tio, femton, tjugo år, och som tror att de har alla rättigheter i sjukförsäkringen fast de för länge sedan tappat sin eventuella sjukpenninggrundande inkomst, eller som aldrig har haft någon därför att de aldrig har arbetat, eller arbetat mindre än vad inträdeskravet stipulerar.

En sjukpenninggrundande inkomst (SGI) är inträdeskravet i sjukförsäkringen. ”Annica” kunde få tillbaka sin gamla SGI även om den låg så långt tillbaka i tiden som tio år. Men innan hon kunde vända tillbaka till sjukförsäkringen och starta om från början igen, måste hon vänta i tre månader.  Så är det bestämt för att man inte ska kunna gå raka vägen in i försäkringen igen utan att ha prövat om man kanske möjligen har återfått någon arbetsförmåga under de år som gått.

Utförsäkrad blir ingen, däremot omförsäkras de flesta som fått slut på sina dagar i sjukförsäkringen till arbetsförmedlingens introduktionsprogram och ges ersättning därifrån. Kravet på deltagande anpassas till den enskilda individens förutsättningar och kan begränsas till någon enstaka timme under dessa tre månader.

Men de som är allvarligt sjuka eller svårt sjuka behöver aldrig oroa sig. De prövas aldrig mot jobb på den reguljära arbetsmarknaden, varken efter 180 dagar, efter 365 dagar eller efter 914 dagar, som är den yttersta tidsgränsen efter förlängning. De allvarligt sjuka eller svårt sjuka får fortsatt sjukpenning på 80%. Att det ska vara så svårt för oppositionen att lära sig!

Kategorin allvarligt sjuka eller svårt sjuka gäller just tumörsjukdomar och efterbehandling av tumörsjukdomar, och även tumörsjukdomar som kanske inte är så allvarliga men som sätter ner den försäkrades arbetsförmåga, det gäller sjukdomar som går i skov, med bättre och sämre perioder, det gäller neurologiska sjukdomar som obönhörligen går mot en försämring, det gäller olycksfall och fall av stroke där personen drabbas av olika funktionshinder. Och samma obegränsade rätt till sjukpenning utan tidsbegränsning gäller även andra sjukdomar av likartad karaktär.

Så någon ”stupstock” finns alltså inte. De som är allvarligt sjuka stannar kvar i försäkringen så länge det behövs. Andra, som är för sjuka för att kunna gå vidare med kartläggning av arbetsförmågan, kan behöva vänta i tre månader innan de får börja om, men utförsäkrad blir ingen.

Var det insikten om att sjukförsäkringen hade satt sig och att de olika leden fungerade allt bättre som gjorde att debatten om sjukförsäkringen dog ut i början på året?  Var det utslag av dåligt samvete hos medierna som fick den att blossa upp igen strax före valet? Kände sig medierna ansvariga för att kritiken mot Mona Sahlin gav utslag i dåliga siffror? Ville medierna pusha henne med en publikvinnande fråga? Var det helt enkelt en vilja att få saker att hända, att flytta tyngdpunkten?

Vad medierna än gör så vilar ändå ansvaret för en seriös politisk debatt på oppositionen. Jag säger inte att de inte ska opponera, jag kräver bara ett hederligt förhållningssätt. 

Helena Rivière, 

tidigare riksdagsledamot M, 

tidigare ordinarie ledamot av socialförsäkringsutskottet