Fattar Försäkringskassan rätt beslut?

Vill man ta reda på om socialförsäkringarna är rättssäkra ska man läsa rapporterna från Inspektionen för socialförsäkringen, ISF. De visar upp det bästa med svensk statsförvaltning: varför och hur staten förtjänar tillit och respekt i sitt myndighetsutövande. 

Rapporterna visar hur förhållandet mellan stat och medborgare är uppbyggt och reglerat och att medborgarna kan lita på att staten har deras långsiktiga trygghet för ögonen. Myndigheten Försäkringskassan som förfogar över närmare en tredjedel av statskassan präglas av allt att döma av omutlighet och objektivitet. Och som en yttersta skyddsåtgärd och garanti för rättssäkerhet har vi kontrollmyndigheten ISF som övervakar hur F-kassan lever upp till sin uppgift.

För att F-kassan ska kunna fatta riktiga beslut om sjukpenning måste F-kassan ha riktiga beslutsunderlag. ISF har skrivit en rapport om det: Försäkringskassans hantering av underlag för beslut om sjukpenning, Rapport 2011:8. Det har funnits kritik mot underlagen. Både Riksrevisionen och F-kassan själv rapporterade 2009 om att så mycket som tre av fyra läkarintyg hade allvarliga brister. Även obligatoriska uppgifter saknades. (Men Riksrevisionens rapport var egentligen obsolet eftersom den grundade sig på ärenden från 2007, före reformeringen av sjukförsäkringen 2008.)  Bristerna är ingen ny företeelse. Underlagen har ifrågasatts sedan tidigt nittiotal. Men det är först de senaste åren regeringen har tagit tag i saken.

Läkarintyget ska beskriva hur den sjukes funktionsnedsättning yttrar sig. Det räcker inte med att skriva muskelsvaghet. Läkaren måste tala om hur svagheten yttrar sig, t ex i svårigheter att lyfta armarna, svårigheter att sitta eller gå. Därför måste de faktiska arbetsuppgifterna beskrivas. Det räcker inte med att uppge ett yrke om inte yrket är självförklarande som t ex målare. ”Egenföretagare” eller ”arbetsledare” räcker inte.

F-kassan behöver inte söka läkaren för komplettering av uppgifterna om arbetet. De kan fråga den försäkrade direkt, vilket också görs. ISF drar alltså slutsatsen att helhetsbilden, skapad av läkarintyg, journalanteckningar, kontakter med den försäkrade, med arbetsgivaren, gör att F-kassan i realiteten har tillfredsställande underlag för beslut i nästan tre av fyra fall. Hela beslutsunderlaget kan alltså vara tillfredsställande även om läkarintygen är ofullständiga. (Att beslutsunderlaget fortfarande brister i drygt vart fjärde fall har inte hindrat att den försäkrade ändå fått sin sjukpenning.)

IFS har studerat bifallsärenden, inte avslagsärenden. De valde att bortse från avslagsärendena därför att Riksrevisionen tidigare visat att risken är större att personer som inte har rätt till sjukpenning ändå får det, än att personer som har rätt till sjukpenning blir nekade. Avslagsbesluten fattas efter noggrant övervägande.

F-kassan understryker att varje försäkringsärende är unikt. Självförklarande diagnoser behöver självfallet inga tillägg. De är ju vad de är. Handlar det om tumörsjukdomar begär F-kassan sällan komplettering. Inte heller gör F-kassan där någon plan för återgång i arbete.

Det är de diffusa diagnoserna som granskas närmare. F-kassan har oftast behov av kompletteringar av det medicinska underlaget vid psykiska diagnoser och vid besvär i rörelseorganen. Unga människors medicinska underlag kompletteras oftare än äldres, arbetslösas oftare än anställdas. Likaså begärs oftare kompletteringar om sjukskrivningstiden är längre än den rekommenderade.  Läkaren ska motivera varför han eller hon frångår beslutsstödets rekommendationer, och finns ingen sådan motivering måste beslutsunderlaget kompletteras. Det kan också handla om frågor om hur arbetstiden förläggs vid deltid. Det betyder att om någonting i underlaget har töjmån mot det icke godtagbara begär F-kassan kompletteringar. F-kassan gör sitt jobb.

F-kassan vill veta följande utöver rena id-uppgifter på patient och läkare: Diagnos som orsakar nedsatt arbetsförmåga, objektiva kroppsliga undersökningsfynd (funktionsnedsättning) och hur dessa konstaterade fynd begränsar patientens förmåga (aktivitetsbegränsning). Läkaren ska vidare bedöma patientens arbetsförmåga i förhållande till det arbete patienten har, till i vilken grad patientens arbetsförmåga är nedsatt och om han eller hon bedömer att patienten behöver längre tid för att återhämta sig än den rekommenderade för den typen av problem.

ISF har också tittat på om det fortfarande finns regionala skillnader i hur F-kassan bedömer beslutsunderlagen, om de varierar utifrån den försäkrades möjligheter på arbetsmarknaden och andra bakgrundsfaktorer som inte ska spela någon roll längre. Faktorer som ålder, om man bor i avfolkningsbygd, om man har låg utbildning, om man har jobbat i ett visst yrke och inte kan göra det längre, har avskaffats som grund för sjukpenning. Sjukförsäkringen har renodlats till att gälla inkomstbortfall på grund av sjukdom och inget annat. Tidigare var de regionala skillnaderna stora därför att allt möjligt annat än arbetsoförmåga gav sjukpenning. Frågan var om de gamla reglerna fortfarande var i svang? Ja, ISF fann att sådana signifikanta regionala skillnader finns och att F-kassan måste följa upp de skillnaderna så att kravet på likabehandling infrias.

F-kassan har nyligen lagt fram en rapport om ett metodiskt instrument för att bedöma sjukskrivnas arbetsförmåga. Det riktar in sig på vad personen kan göra och hur han eller hon kan använda sig av sin förmåga på arbetsmarknaden. En central del i profilen som upprättas är att den försäkrade själv skattar sin arbetsförmåga och vari problemen består. Individens egen inställning till arbete och möjligheter att sadla om kommer alltså in i beslutsunderlaget.

Det finns stor okunskap om hur F-kassan fattar beslut, och det är inget att säga om. Det ÄR komplicerat, men bit för bit vidgas kunskapen. De som slentrianmässigt avfärdar både sjukförsäkringen och F-kassan som ett enda stort haveri är vårdslösa med fakta och slarviga med sanningen, vilket påverkar förtroendet negativt helt i onödan. De ägnar sig åt en sorts stenkastning värd lika mycket respekt som faktisk stenkastning mot polis och räddningstjänst. F-kassan fungerar allt bättre och det är det viktiga.

Håkan Juholt förespråkar en Thelma och Louise-politik: gasen i botten rakt ut mot stupet

Det finns skäl att hoppas att Håkan Juholt begrundar Greklands öde, hur grekiska politiker köpte folkets gunst genom att inte bara lova allt gott till alla utan också låta offentliga sektorn expandera långt utöver vad det fanns täckning för i ekonomin. Han borde tänka på vådan av ”de stigande förväntningarnas missnöje” och vad som obönhörligen driver ett land mot stupet.

Statsministern har inte bara hög status, han har hög standard på sina framföranden. Han klargör skärningspunkterna i politiken, hur den personliga friheten växer med privatekonomin för den som jobbar, och valfriheten för landet med det finanspolitiska ramverket. Det är inte bara för att jag är moderat som jag tycker att han är klokare än oppositionen. Han driver arbetslinjen eftersom människors möjlighet att välja sina egna liv bygger på den frihet och den självkänsla som arbete, egen försörjning, kunskap och yrkesskicklighet ger. Det är inte för sin egen regerings skull han försvarar det finanspolitiska ramverket, han gör det för att Sverige måste kunna regeras långsiktigt också av en minoritetsregering, vilken den än är. Ordningen måste garanteras, inte minst nu när den samlade oppositionen (inklusive Sverigedemokraterna) egentligen inte är överens om vart Sverige ska utan bara är överens i kortsiktig populism genom att sabotera för regeringen.

I partiledardebatten riktade statsministern en direkt fråga till Socialdemokraterna och Miljöpartiet om de står bakom det finanspolitiska ramverket med allt vad det innebär av överskottsmål, ordning och reda, och en balanserad budgetprocess i riksdagen genom att inkomster och kostnader tas i ett beslut. Han fick betryggande svar både från Håkan Juholt och Gustav Fridolin. Ett klart och tydligt ja från båda.

Likväl finns det skäl att hoppas att Håkan Juholt begrundar Greklands öde, hur grekiska politiker köpte folkets gunst genom att inte bara lova allt gott till alla utan också låta offentliga sektorn expandera långt utöver vad det fanns täckning för i ekonomin.  Offentliga sektorn blåstes upp med 100 000 jobb mellan 2004 och 2009 och lönerna ökade med 60 procent. Utgifterna exploderade.

Håkan Juholt har dessvärre samma expansiva hjärta. Han vill göra livet lättare för alla, för arbetande och icke arbetande, barn och gamla, lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, busschaufförer, byggnadsarbetare, lantbrukare, ekonomer, studenter. Han har ”högre ambitioner” för Sverige än att ”förslösa pengar på stora skattesänkningar” (denna lustiga syn på pengars proveniens) men han borde verkligen tänka på Grekland. Han borde tänka på vådan av ”de stigande förväntningarnas missnöje” och vad som obönhörligen driver ett land mot stupet.  Håkan Juholt förespråkar en Thelma och Louise-politik: gasen i botten rakt ut mot stupet.

Håkan Juholt är en stor retorisk begåvning, det är inget snack om saken. Det är inte bara bilden han målar upp av förfall av det mesta i Sverige, det är hans liksom förundrade hållning till eländet, en tänk-så-illa-det-kan-gå-ton, hur fel det är att det gamla omoderna Sverige kommer tillbaka med barnfattigdom, segregerade skolor, bostadsbrist, pensioner som man inte kan leva på, fattigdom för sjuka och arbetslösa, otrygga anställningar och massarbetslöshet …

… för att sedan måla upp ambitionerna för ett ”modernt” Sverige där barn och unga får en trygg uppväxt och rätt till en god skolgång, äldre en värdig ålderdom med en pension de kan leva gott på, ett Sverige med ett hållbart arbetsliv som investerar sig rikt genom satsningar på bostäder, infrastruktur och klimatsmarta lösningar. Han ger liv åt orden. Han har mött verklighetens folk, förstått deras önskemål om bättre skola, fler lärare, lugnare arbetstempo, tryggare anställningar, fler anställda i offentlig sektor, högre pension, högre löner, högre a-kassa, bättre åldringsvård, sommarjobb åt skolungdomar, lägre elpriser, och så högre pensioner, högre löner och fler arbetskamrater för sjuksköterskorna om igen.

Löftena är den enkla sidan av jobbet, påminde statsministern, det svåra är att få det hela att gå ihop och att långsiktigt respektera uthålligheten i offentliga finanser.

Att måla upp det gamla folkhemssverige är också enklare än att spegla det Sverige vi faktiskt har, med hård konkurrens, höga kunskapskrav, hög teknisk utveckling, täta ekonomiska samband på alla marknader. På bara två generationer har vi gått från att huvudsakligen arbeta i industriproduktion in i det privata tjänstesamhället som i dag sysselsätter över 80 procent av den svenska arbetskraften.  Ändå känner jag igen mig i Håkan Juholts Sverige. Likt honom är jag uppvuxen i ett strävsamt land med total trygghet, trygga anställningar, nybyggda HSB-lägenheter, små anspråk, ansvar. Bofors hade 5 000 anställda, där var pappa, mamma var hemmafru, alltid närvarande, skolan var fantastisk med idel adjunkter och lektorer, alla hade det bra, alla fick det bättre.  Då som nu byggde välståndet på arbete. Skatterna var låga. Men nu ser det inte ut så i Sverige längre. Det är liksom meningslöst att tala om ett gammalt Sverige i det befintliga Sverige där problemen är av annat slag, där ökad sysselsättningsgrad är en överordnad uppgift. Håkan Juholt: ”Tempot i arbetslivet skruvas upp på ett sätt som gör att allt färre känner att de kommer att orka jobba kvar tills de uppnår pensionsåldern. Stressen och jäktet förbrukar människor, förbränner människor, och arbetsskadorna ökar – axlar, armar och rygg. Ett nytt och ett sämre arbetsliv växer fram. Ett sådant arbetsliv har vi tidigare haft i Sverige. Det vill vi inte ha tillbaka.”

OK, säger jag. Kan vi få några budgetförslag på hur Juholt vill minska stressen?

Det gemensamma för oppositionen är att de älskar retoriska eländesbilder utan annat mål än att ge åhöraren känslan av att vara förstådd. Det kan man fundera på. Det ligger förvisso i oppositionens villkor. Till skillnad från regeringen kan de inte peka på förverkliganden, de har inga direkta planer att presentera, mest bara bilder av vad de inte vill ha. 

Gustav Fridolin målar också med känslor, men av det mera floskulösa slaget: ”Vi hade inte haft någon talarstol att luta oss mot eller någon mikrofon att tala i om människor inte hade tillverkat dem. Inga Volvobussar skulle rulla på vägarna om ingen jobbade på Volvo. Ingen skola skulle hålla öppet om lärarna inte kom dit på morgonen. Inga vindkraftverk kan byggas ute i havet om ingen trotsar vågorna och åker ut och bygger dem.”  Han berättade med inlevelse och många detaljer om en pojke som behövde glasögon, men vars mamma inte hade råd med glasögon för att hon var utförsäkrad (och som vanligt utan upplysningar om efter vilken sjukdomshistoria och efter hur lång tid). Ska Sverige utförsäkra föräldrar om det leder till fattigdom för deras barn, undrade underbara uppblåsbara Fridolin?

Nämen då inför vi väl en regel om att föräldrar med barn ska undantas från självförsörjning och leva på det allmänna, fram till pensionen, blir det bra?

Den typen av känslosam anekdotisk retorik är väldigt populär i riksdagen, kan jag säga, och ganska tjatig. Retorikern måste ta ytterligare ett steg, lägga till lite förnuft, ett förslag i sak, för att få åhöraren med sig i något syfte. Det är alltför vanligt att bara beskriva något slags valfritt elände och dra slutsatsen att det är bevis nog för att allt är åt helvete, varefter drömsekvensen tar vid.  Gustav Fridolin: ”Vi kan alla var och en drömma om att själva lära oss någonting nytt, våga någonting mer och nå ett högt uppsatt mål. Vi kan drömma om det för våra barn. Men ska vi drömma om det för alla barn måste vi drömma tillsammans. Det är enbart tillsammans som vi kan bära upp en dröm som omfattar alla.”

Lars Ohly går på räls och kan sin story som ett rinnande vatten. Problemet för honom är det kan jag också. Det är samma skolelev som kommer tillbaka till höstterminen och berättar om ett sommarlov han aldrig har haft, och samma barn som sjukskriver sig när kompisarna ska på skolutflykt för att det kostar en hundralapp att följa med. Hur mycket han än tar i, hur många utfall och anklagelser han än öser på med, hur salvelsefull han än är, så ekar han tomt. 15 miljarder skulle råda bot på Rädda Barnens relativa barnfattigdom. Är det 15 miljarder årligen? till alla bidragsberoende föräldrar? eller bara till invandrarföräldrar eftersom de är överrepresenterade bland icke arbetande?

Mitt råd till konsumenter av politiska debatter är följande: låt dig gärna förtjusas och berusas av välvilja, vackra löften och skillingtryck om elände och fattigdom. Men glöm inte att ha varningsklockan på och lyssna efter hur allt det goda ska förverkligas. Tänk på Grekland. Statsministern vände sig till den samlade oppositionen (inklusive Sverigedemokraterna) med följande ord: ”Om ni är beredda att ta gemensamt ansvar för att avveckla arbetslinjen och öka bidragen till dem som inte jobbar, ta ned hela vår jobbpolitik, må så vara. Men framställ det inte som att ni kan ha kortsiktiga ansvarslösa majoriteter här och hävda att det finanspolitiska ramverket inte kom till för att skydda oss just precis från det.”

Snällhet och incitament

En kvinna ringde Ring P1 och tyckte att diakonerna i kyrkan borde ta över sjukförsäkringen från F-kassan. Diakonerna är mycket mer empatiska, som det heter om den som säger ja till allt och alla i någon sorts osäker välvilja eller i en strävan att vara till lags.

Är snällhet en bra grund för utbetalning i en statlig socialförsäkring byggd på likabehandling, effektivitet och rättssäkerhet?

Det ligger nära till hands att tänka tillbaka på den ”snälla” sjukförsäkring vi hade. Och på de horribla konsekvenser den fick på sjuktalen och på samhällsmoralen. Det blev ju så att människor i princip själva beställde vad läkaren skulle skriva. Anna Hedborg, sjukförsäkringsutredare, var kategorisk: ”Den bästa sammanfattningen av vem som har rätt till sjukpenning i Sverige är att det har den som vill.” Man behövde inte ens vara sjuk. Det räckte med att vara lite äldre, arbetslös och bo i glesbygd så fick man pengar.

Det ledde till obegripligt höga sjuktal, obegripligt från hälsosynpunkt alltså. Möjligheten att leva i lugn och ro utan krav på arbete, utan någon som bråkade med en, hade en närmast epidemisk smittoeffekt. Försäkringskassan betalade. De förtidspensionerade bort människor från sjukförsäkringen i parti och minut, men för mera oklara och svårdefinierade fall fanns också en fil för tidsbegränsad sjukersättning. Den var förhållandevis lukrativ eftersom de som hade arbetat tidigare fick påspädning från avtalsförsäkringarna, plus att de hade rätt till bostadstillägg.

Fråga den som går upp varje morgon, tar sig till jobbet, sköter sitt, betalar skatt hur snäll han eller hon tycker försäkringen ska vara? Den vanliga svensken kommer att svara att den som är sjuk ska ha rätt till försäkringen. Absolut. Men den som kan jobba ska inte åka snålskjuts, kommer svensken att säga, för vi har en sorts inbyggd fallenhet att bedöma vad som är rätt och vad som är fel.

Socialdemokraterna vill att sjukförsäkringen ska löpa på obegränsad tid. De förstärker incitamenten för utdragna sjukdomstillstånd. I deras värld blir inte människor friska från sjukdomar, för dem gäller obotfärdigas förhinder, en gång sjuk, alltid sjuk.  I verkligheten, i den sjukförsäkring vi har, har svårt sjuka rätt att stanna i sjukförsäkringen med sjukpenning i obegränsad tid. Så vad är problemet? Sjukförsäkringen finns hur länge som helst för dem som behöver det, men socialdemokraterna vill ändå tillbaka till den ”snälla” varianten utan slut och utan krav, samtidigt som de tar avstånd från det som var?  Vad vill de egentligen?

Utmärkande för socialdemokraternas debattstil är ohederlighet, en ohederlighet som de oftast kommer undan med eftersom det är svårt att sticka hål på förfalskade påståenden på stående fot. I en debattartikel i Svenskan viftar socialdemokraterna bort oskälighetsregeln, som handlar om att F-kassan inte ska pröva arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden, varken efter ett halvår eller efter ett år, om det är oskäligt att göra det. Socialdemokraterna plockar upp en siffra från en granskning gjord av ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, om att oskälighetsregeln bara tillämpats en enda gång. De får det att låta som om det var en enda gång över huvud taget, bland alla sjukskrivna, som om ingen hänsyn tas till svårt sjuka, som att de piskas ut ur försäkringen vare sig det är oskäligt eller inte .

I själva verket gäller granskningen från ISF:s sida ett par hundra fall vid halvårsgränsen bland vilka F-kassan skjutit upp prövningen av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden i 27 fall eftersom det funnits särskilda skäl att göra det på grund av pågående rehabilitering eller att fanns medicinska skäl att tro att den försäkrade skulle komma tillbaka i arbete inom ett halvår. Vid ettårsgränsen har ISF granskat 236 fall och där finns det oskälighetsfall som socialdemokraterna åberopar, där personen var alltför sjuk för att lotsas vidare. Det betyder rimligtvis att försäkringen fungerar som den ska. F-kassan gör riktiga bedömningar.  De flesta är redo för arbete, om inte finns oskälighetsregeln

 I socialdemokraternas värld är det tvärtom. Där är alla lika sjuka efter 180 dagar som efter 365 dagar och följaktligen är det alltid oskäligt att pröva arbetsförmågan. De ifrågasätter F-kassans professionalitet. De tycker att oskälighetsregeln är strunt. De tycker att den nu föreslagna utvidgningen av oskälighetsregeln är ”ett slag i luften”. Enligt det nya förslaget ska F-kassan kunna förlänga försäkringen både för utförsäkrade efter maxtiden på 2,5 år och utförsäkrade från tidsbegränsad sjukersättning. F-kassan ges därigenom större möjlighet att göra undantag när det är påkallat för försäkrade som fortfarande är sjuka. Den viktiga förbättringen viftar socialdemokraterna bort som ”ett slag i luften”...

Socialdemokraterna vill också ha kvar den tidsbegränsade sjukersättningen för 6 000 utförsäkrade ”svårt sjuka” som ”aldrig har kunnat arbeta” och alltså är nollklassade. De erbjuds enligt regeringens förslag en specialersättning som är lägre än den de hade tidigare men högre än lägsta ersättningen på Arbetsförmedlingen, vilket de annars fått nöja sig med. Socialdemokraterna påstår att alla dessa 6 000 är ”svårt sjuka”. Alla är alltid ”svårt sjuka” i deras debattjargong. Det finns säkert många fall av ”svårt sjuka” bland dessa 6 000 och de kommer vi att få ta del av i Aftonbladet. Där finns oavlönade bondhustrur som slitit hårt, men där finns också de som odlat en arbetsfri livsstil med pengar från F-kassan för varierande grader av psykiska problem, där finns hela motorcykelgäng, där finns de som synbarligen aldrig tagit ett handtag, åtminstone inte som anställda. Svartjobben tycks apropå det ha försvunnit numera, det kanske de har, med arbetslinjen, med jobbskatteavdraget, de som tidigare jobbade svart har kanske upptäckt att varje vit arbetad dag räknas för den pension de en gång kommer att få och inser det okloka i att ställa sig utanför. 

”Vi kan alla bli sjuka” säger socialdemokraterna med darr på rösten, som om regeringen hade dragit in alla möjligheter till sjukförsäkring. Av de som utförsäkrades de tre första kvartalen 2010 gick, enligt F-kassan, 1 993 personer direkt till jobb. De var sjuka så länge utbetalningarna löpte men när dagarna i försäkringen var slut och tidsgränsen nådd gick de tillbaka till jobb. Av de som lotsades över till arbetslivsintroduktionen stannade lite mer än hälften kvar i olika program (och lite mindre än hälften sökte sig tillbaka till sjukförsäkringen). De flesta av dessa utförsäkrade har varit borta från arbetslivet i åratal. Det är klart att de inte skickas ut på arbetsmarknaden hals över huvud bara för att de lotsas över till Arbetsförmedlingen. Det är klart att de har en lång startsträcka för att komma igen. Den hjälpen får de på Arbetsförmedlingen. Det stödet får de. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen får de. Den sociala rehabiliteringen får de. Så vad bråkar socialdemokraterna om?

Köp inte alla dumma och falska angrepp på sjukförsäkringen

Om jag som utomstående får lägga mig i Kristdemokraternas interna ideologidiskussion – jag är i alla fall allianskompis - så verkar det som om Pernilla Gunther har anammat de dumma och falska angrepp på sjukförsäkringen som oppositionen hamrar in.

Det är inte samma sak att känna sig felbedömd av F-kassan som att faktiskt vara felbedömd. Många som fått sin försörjning indragen vet kanske inte själva exakt vad de haft för ersättning. De vet inte hur tidsbegränsad sjukersättning förhåller sig till sjukpenning och inte heller att det inte går att hoppa in i sjukförsäkringen utan vidare när en försörjningsform upphör.  De kan känna sig felbedömda för att de inte känner till regelverket, det är förståeligt, men man bör noga bena upp vad som är vad i de människoöden som förs fram. Regeringen är ju faktiskt inte ett gäng likgiltiga kylskåp, eller hur? Allt som visat sig vara svaga punkter i sjukförsäkringen hittills har åtgärdats, och det är så det måste gå till. Det senaste förslaget ger t o m de nollklassade 9 300 kr plus bostadstillägg om de fortfarande är sjuka när de utförsäkras från tidsbegränsad sjukersättning. De skulle ha haft noll kronor, men är de sjuka ska de inte behöva söka försörjningsstöd, enligt förslaget.

Om jag sedan får tillåta mig påpeka en annan svaghet i Pernilla Gunthers resonemang så verkar det som om hon ser sjukförsäkring och socialförsäkring som utbytbara ord. Det är de inte. Socialförsäkringarna rymmer ju hela familjepolitiken, förtidspensioner och pensioner på grundnivå m m utöver sjukförsäkringen. Så om kristdemokratisk ideologi är att ha ett ”solidariskt finansierat socialförsäkringssystem” som ”ska ge ekonomisk trygghet under livets olika skeden” behöver det inte betyda fortsatt försörjning i just sjukförsäkringen när tiden har löpt ut och frågan om arbetsförmåga kommer upp.

Målet för kristdemokratisk socialpolitik är enligt Pernilla Gunthers citat ”att stödja gemenskaperna och de enskilda människorna till egen försörjning och god omvårdnad”, och där menar jag att Ola Ström, en annan debattör i Kristdemokraten, har helt rätt: det är vettigare att argumentera för att sjukförsäkringsreformen är en socialpolitiskt human reform just för att den får människor att pröva sin förmåga till egen försörjning.

Nu blir sjukförsäkringen mjukare

Det var väl känt att långa och passiva sjukskrivningar oftast ledde till permanent utanförskap, vilket bara det var skäl nog att reformera sjukskrivningsprocessen vid regeringsskiftet 2006. Därtill kom att all tillgänglig kunskap talade för att utdragna sjukskrivningar är direkt skadliga. Nu har reformen varit i drift i snart tre år. Den är framgångsrik. Växande skaror återvänder till arbetslivet.

Men som alla vet har det funnits personer som inte har kunnat slussas över till introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen för att de har varit för sjuka. En översyn för att åtgärda brister i sjukförsäkringen har presenterats, och den viktigaste nyheten där är att de som inte kan arbeta på grund av sjukdom ska ha en fortsatt ekonomisk trygghet genom försäkringen. Ett oskälighetsbegrepp införs. För dem som står vid den bortre tidsgränsen men inte kan tillgodogöra sig hjälpen att komma tillbaka så sakteliga föreslås individuella bedömningar. Är det oskäligt eller orimligt att omförsäkra till Arbetsförmedlingen ska det inte ske.

Vad som är skäligt och oskäligt i sjukförsäkringen är ingen ny frågeställning. Det säger sig självt att om man har tidsgränser i en försäkring som rör människor och människors sjukdomar och sätt att ta sina sjukdomar så måste man ha rader av undantag. Det har man också haft ända från början. Nu utökas utrymmet för undantag vilket ger F-kassan möjlighet att göra individuella helhetsbedömningar i svåra fall. En professionell praxis har vuxit fram och den kommer att öka förutsebarheten och därmed rättssäkerheten.

Jag ska räkna upp några vägledande exempel på undantag som redan finns i den reformerade sjukförsäkringen, och det gör jag därför att man fortfarande, från personer som borde veta bättre, i riksdagen, hör sägas att regeringen jagar ut svårt cancersjuka att söka arbete. Så är det inte. Det förekom när reformen var ung, men föreställningen att det är så än idag får folk att se rött. De fall som då, första hösten, presenterades på tv var stötande och kraven på patienterna tedde sig verkligen oskäliga, men man fick sällan alla detaljer. Cancersjuk behöver ju inte betyda att man helt saknar arbetsförmåga.

Undantagna har varit de som väntar på en operation (på grund av köer i vården) eller som nyligen opererats och med stor sannolikhet kommer att kunna gå tillbaka till arbete när de återhämtat sig.  Undantag görs för dem som återvänt till arbete på deltid. Det finns undantag för dem som väntar på transplantation. Undantag för dem med en diagnos där man med hjälp av det försäkringsmedicinska beslutsstödet kan sluta sig till tillfrisknande inom en viss tid. Undantag för sjukdomar som går i skov, upp och ned, med bra perioder och sämre perioder. Undantag för progressiva sjukdomar som obevekligt går mot det sämre där ingen bot finns. Undantag för dem med allvarliga tumörsjukdomar, och också för dem som får en tuff medicinsk behandling för att förebygga återfall. Undantag för olycksfallsoffer, för patienter med stroke, för brännskador, förlamningar, människor som mist förmågan att se eller tala. Men redan före översynen, hade F-kassan visst manöverutrymme att göra undantag för andra allvarliga sjukdomar av liknande karaktär.

Förslaget om de nya mjukare reglerna kom alltså den 11 april, men kritiken mjuknade inte. Den är sig lik. Det är tidsgränserna och utförsäkringarna som spökar. Frågan hur socialdemokraterna ser på tidsgränser infinner sig på nytt. Hur ska de ha det egentligen? De vinglar av och an och försöker säga både ja och nej samtidigt. Ska de göra sig av med ”stupstocken”? Driver de en arbetslinje eller inte? Har de glömt hur sjukskrivningarna rakade i höjden när de fick löpa fritt?

Regeringen säger klart och tydligt att tidsgränserna är viktiga och nödvändiga. De är avstämningspunkter för att pröva arbetsförmågan och för att sätta in rehabilitering. Men rehabilitering är ett missbrukat ord. Rehabilitering är ingen gör-om-mig-story. Läkarna pratar om ett rehabiliteringsfönster som egentligen bara är öppet några månader i början av ett sjukfall, varefter det slås igen. Då talar de om medicinsk rehabilitering. Den är effektiv i början. Bara kallelsen till F-kassan efter 180 dagar kortar ner sjukfallet med 70 dagar. 

Avsaknaden av tidsgränser tidigare var huvudskälet till att det gick åt skogen. Det som socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg beskrev som en parkeringsplats för olösta problem - arbetslöshetsproblem snarare än sjukdomsproblem - gällde inte minst den tidsbegränsade sjukersättningen. Först många långa år i sjukförsäkringen. Sedan tidsbegränsad sjukersättning i väntan på ingenting. Det var ingen brådska. Det var inte tal om att ”bråka” med människor. De hade ju sin försörjning från kassan, och de blev fler och fler.

F-kassan hade inga andra möjligheter än att ”utförsäkra” den som nått slutgränsen på sin tidsbegränsade sjukersättning, som den famösa ”Annica” strax före valet, med den ovanliga och svåra sjukdomen. Med de aviserade nya mjuka reglerna skulle Annica ha fått stanna i försäkringen.

En del utförsäkrade från tidsbegränsad sjukersättning är ”nollklassade”. De kan inte återvända till sjukförsäkringen hur sjuka de än är därför att de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI).  De har aldrig arbetat, i alla fall inte vitt, eller har bara inte haft någon anställning. De nollklassade är ungefär tio procent av dem med tidsbegränsad sjukersättning. Regeringen menar att de som en gång varit inne i försäkringen inte ska behöva söka försörjningsstöd om de fortfarande är sjuka. De ska få ett specialbidrag motsvarande vad de skulle ha fått i introduktionsprogrammet. De får också ett särskilt bostadsstöd i stället för det bostadstillägg de förlorar när de utförsäkras. Ca 12 000 personer kommer att utförsäkras från tidsbegränsad sjukersättning under 2011, av vilka något tusental nollklassade. Nästa år är det sista då tidsbegränsad sjukersättning över huvud taget betalas ut, och därefter vet alla från början vad som gäller i försäkringen.

Försäkringen måste ha tidsgränser för att inte urarta men en individuell bedömning inom det nuvarande regelsystemet ger en mjukare försäkring. Frågan vi måste ställa oss är: vilka ska försörja sig själva och vilka ska vi försörja?

Sjukförsäkringen är inte längre en allmän försörjning av sociala skäl

Det lönar sig att arbeta! Tidigare sade man att det SKA löna sig att arbeta. Nu är det inte längre ett retoriskt ouppnåeligt mål från högskattesamhällets dagar. Nu får människor behålla mera av sin arbetsinsats. Jobbskatteavdraget gör att det lönar sig att arbeta. För första gången på flera decennier kan vi känna den fläkt av frihet och oberoende som arbete ger. Arbetar vi får vi del av den uppmuntran som är arbetslinjens avsikt. Vi kan styra mera av vår ekonomi och därmed också mera av våra liv. 

Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, i kombination med ansträngningarna att räta upp sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen är inte längre en allmän kassaförsörjning av sociala skäl. Den lever numera upp till den gamla grundregeln som säger att försäkringen är ersättning för förlorad inkomst för den som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom. Kvarvarande brister har åtgärdats, och så gott som alla (98 procent) får sin sjukpeng utan problem.

108 läkare anförda av Jenny Fjäll som startade nätverket Resurs, för sjukas och utsattas rätt i samhället, åberopar sig fortfarande på gamla fall, från reformens första år, innan alla delar var på plats. Det är annorlunda nu, men ändå valsar skräckhistorierna vidare som om inget hade hänt. De vänder sig mot tidsgränserna, men tidsgränserna ska ses som nödvändiga avstämningspunkter. Hur ska F-kassan annars få reda på om människor fått tillbaka arbetsförmågan och kan återvända till arbete? Men för de allvarligt sjuka finns ingen slutgräns, och det tror jag läkarna vet.

De fall som mest figurerar i debatten och de som ”kommer i kläm” som Jenny Fjäll säger, är främst de som haft det hon kallar för ”tillfällig” sjukersättning. Så värst ”tillfällig” var den nu inte. Den kunde sträcka sig år framåt i tiden, och förnyas gång på gång, i tio år, tjugo år. Men denna tidsbegränsade sjukersättning är avskaffad och med den det ”drägliga liv” som dessa människor hade när pengarna betalades ut men ingen frågade efter hur det var med arbetsviljan.

Frågan som behöver ställas till de 108 läkarna, och till biskoparna som också uttalat sig om ”svårt sjuka” som tvingas ut och ”söka jobb eller arbeta under sin sjukskrivning ” (vilket svårt sjuka alltså inte behöver, vilket alltså är ett missförstånd. Det som erbjuds de ”utförsäkrade” när de kommer till arbetsförmedlingen, är nämligen en personlig kartläggning av behov och förmåga.) Frågan som måste ställas är bred: Vilka människor ska ha rätt till försörjning från staten och vilka ska förväntas försörja sig själva?

Det är som om vi hade förträngt att det tidigare fanns människor som jobbade svart, samtidigt som de lyfte sjukpenning och sjukersättning. Självklart är det inte dessa personer de 108 läkarna och biskoparna ömmar för, men deras omsorg om de ”utförsäkrades” försörjning kan mycket väl gälla människor som på grund av sitt levnadssätt aldrig tagit ett handtag i hela sitt liv, som i alla fall aldrig haft någon hederlig anställning och betalat skatt, men som ändå haft den tidsbegränsade sjukersättningen som födkrok. Sjukersättning på grundnivå kunde man nämligen få utan sjukpenninggrundande inkomst. Nu får dessa personer vända sig till kommunen för att få försörjningsstöd och det tycker jag är rätt. Det är rätt att sjukförsäkringen förbehålls de sjuka.

Så frågan är alltså om just sjukförsäkringen ska ge människor en ”dräglig tillvaro” oberoende av arbetsförmåga, bara av det skälet att de har haft kassaförsörjning förut i många herrans år. De 108 läkarna och biskoparna verkar vara inne på den linjen. De vänder sig emot att arbetsförmågan prövas efter lång tid i försäkringen, och det innebär väl såvitt jag förstår att de vill att F-kassan blundar och betalar.

Är det trolldom? Nej det är jobbskatteavdrag!

Det forna enhetsprojektet Sverige spricker upp. Det händer saker när regeringen erbjuder medborgarna mer av äganderätten till den egna plånboken. Denna lilla öppning mot en större personlig ekonomisk frihet rubbar den gamla ordningen där staten ger och medborgarna själva är föremål för omsorg. Egenmakt är kanske inte bara ett ord när allt kommer omkring. Runt 1 700 kronor mer i månaden för låg- och medelinkomsttagare har blivit en verklighet som det blir svårt att backa från. Det tog några år för jobbskattereformen att slå igenom, men nu vet alla att det är regeringens förtjänst att de har fått påökt och den självklara slutsatsen är att det lönar sig mycket bättre att jobba än att inte jobba.

Denna enkla kil in i högskattesamhället är borgerlig politik. Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, och den måste föras vidare, steg för steg, för att upprätthålla den lilla extra frihet som i förlängningen vetter mot ett mera civilt samhälle. Jobbskatteavdraget är incitamentet för arbetslinjen, och arbetslinjen börjar också ta skruv, men vi har väldigt mycket offertänkande att kämpa oss igenom för att på nytt få liv i den autonoma och ansvarskännande medborgaren. Årtionden av socialdemokratisk hegemoni försvinner inte så lätt. Inte heller förväntningarna på den goda staten.

Det är lustigt att befinna sig utanför riksdagen efter att ha varit del av den interna kulturen där. Riksdagen är liksom en anrikning av den goda statens bästa ambitioner. Alla riksdagsledamöter vill gott för alla medborgare, det är ju därför de är där, och det vore döfött att ifrågasätta medborgarnas syn på staten som alla goda gåvors givare. Jag blev överraskad över att i princip alla delade känslan av att inget problem var för litet eller för smalt för att riksdagsledamöterna skulle ge sig hän i kampen för att möta det bland alla de tusentals behov som kan hitta på att uppstå i det svenska vardagslivet.  Det kunde vara inackorderingstillägg, obeställd reklam, konsumentskydd vid köp av flygbiljetter, ventilation av trapphus vid brand, vidareförsäljning av evenemangsbiljetter, arbetsmiljön för barn i förskolan, miljöanpassat resande i myndigheter, id-kortens utformning, reklam till barn, könsdiskriminerande reklam, självmord på internet, parkeringsfrågor, övergivna fordon, rekrytering av deltidsanställda brandmän, apotekens försäljning av teknisk sprit, sommarjobb för gymnasieelever, m m.

Jag har stor respekt för den höviska traditionen i riksdagen, liksom för konsten att tro alla om gott och viljan att hjälpa på alla sätt. Jag omvärderade många av mina egna tidigare något enögda samhällskritiska ståndpunkter och blev rätt god själv.  

Men nu när jag är tillbaka ute i kylan igen kan jag fundera över de incitament för arbete som allianspartierna och regeringen står bakom. De är jättebra, absolut, de är steg på vägen mot en renoverad individualistisk svensk modell av ansvarskännande medborgare. Men faktum är att incitamenten för somliga att bita sig kvar i sjukförsäkringen är ännu större. Det sägs att sjukförsäkringen är ett haveri, men jag delar inte den bedömningen. ”Beviset” är främst ovederhäftiga artiklar i Aftonbladet, men också att så många återvänder till sjukförsäkringen efter att ha gjort en vända i introduktionsprogrammet på arbetsförmedlingen för att de sägs vara så sjuka. Jag skulle vilja säga att incitamenten för människor att hålla fast vid sjukrollen för att inte riskera sin ersättning är en annan stark förklaring. Vissa förtidspensionärer som arbetat tidigare förlorar stort på att ”utförsäkras” eftersom de samtidigt förlorar avtalspensioner och bostadstillägg. Detta gäller ”utförsäkrade” från tidsbegränsad sjukersättning, som alltså inte har visat några tecken på tillfrisknande trots många herrans år i lugn och ro utan tidsgränser, men som bedöms ha viss arbetsförmåga.

Det gäller tyvärr också unga förtidspensionärer mellan 19 och 29 år. De får pengar, men det krävs väldigt lite av dem. Att ställa krav är osvenskt och ”kallt” och att stryka medhårs är varmt och medkännande. Men kunde det uppstå något utrymme för lite sund skepsis mot alla svaga och trötta så skulle det troligtvis vara till gagn för dem.

Till dem som är så psykiskt bräckliga att de inte ens kan sätta på en kastrull med vatten skulle jag vilja säga: Lär er! Ni har allt att vinna på att försöka!

Med fortsatt sänkt skatt på arbete och normala krav på egenförsörjning i första hand kommer nog arbetslinjen att vinna över sjukförsäkringslinjen och därmed också bli en seger för moralen i en återupprättad svensk modell.