Framstående socialdemokrater

En framstående socialdemokrat for land och rike runt och sade förlåt. En annan framstående socialdemokrat åker på skrämselturné och sprider osäkerhet och oro genom sitt tal om att människor inte har någon trygghet när de blir sjuka. Somliga tror att det inte längre finns någon försäkring.

Jag är intresserad av den senare socialdemokratens mål med att undergräva tilltron till något så solitt som en allmän försäkring. Man kan tycka att det är harmlöst att säga som han gör att människor ”betalar in en del av sin lön” till sjukförsäkringen. Men varför säger han så? Gång på gång betonar han att betalningen är personlig: ”- - - i ett läge där man har betalat in en väsentlig del av sin lön”, ”- - - en försäkring som man själv har betalat”, ”- - - en social försäkring som vi har där vi avstår en del av vårt löneutrymme”, ”- - - ett system där vi avstår en del av vår lön för att betala en försäkring som ska skydda vår inkomst”.

Jag har aldrig hört talas om någon som personligen betalar för den allmänna sjukförsäkringen. Hur skulle det gå till? Allt jag vet är att den allmänna sjukförsäkringen betalas med arbetsgivaravgifter ovanpå lönesumman (5,2% av totalt 31,42%, reglerat i lag).

Hör människor en framstående socialdemokrat säga att socialförsäkringarna är nedmonterade och att sjuka inte får någon sjukpenning, tror de förmodligen att det är sant. De tror förmodligen att lönen naggas i kanten om han säger så. Källskatten dras ju, så sjukförsäkringsavgiften kanske också dras från lönen? Vem vet?

Politiker har ansvar för hur de pratar om sjukförsäkringen.

Den här framstående politikern målar upp ett dom-bestjäl-dig-på-dina-rättigheter-scenario. Först hur folk själva ser till att få en sjukförsäkring, och sedan att de ändå en vacker dag står där med två tomma händer, lurade på leveransen så att säga. Han tycker det är orimligt. Han vill för liv och pina ha bort stupstocken som är hans benämning på den yttersta tidsgränsen. Såvitt jag förstår innebär det ett outtalat löfte att med hans modell skulle alla som idag blir utförsäkrade bli kvar, inte bara de sjuka? Han låtsas inte om att systemet är så konstruerat att ingen som är sjuk blir utförsäkrad. Den yttersta tidsgränsen är en tidsgräns bland andra tidsgränser där F-kassan och Arbetsförmedlingen gör en ordentlig kartläggning av arbetsförmågan. Han ser inte poängen i att fatta avgörande beslut för personer som varit sjukskrivna i åratal: ska de beviljas förtidspension eller har de på något vis ändå en möjlighet att komma tillbaka? Den möjligheten är hela idén bakom reformen av försäkringen. Den är ett paradigmskifte och han vill paradigmskifta tillbaka.

Vad jag kan bidra med är att öka sanningskvoten i debatten när socialdemokraterna kommer släpande på sin gamla stupstock. Vad händer vid den bortre gränsen? Vad händer i verkligheten med dem som utförsäkras?

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fick i sina regleringsbrev för 2011 i uppdrag att följa upp och analysera situationen för dem som nått den maximala tiden i sjukförsäkringen. De senaste siffrorna gäller första halvåret 2011.

Källa: Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans statistik.

Efter två kvartal 2011 är läget följande:

12 610 personer uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen och blev utförsäkrade

3 123 var så allvarligt sjuka att de blev kvar i sjukförsäkringen

2 437 återvände till sjukförsäkringen efter att ha prövat arbetslivsintroduktionen

44 % är den andel som blev kvar i eller återvände till sjukförsäkringen. Men det tycks inte påverka vår framstående socialdemokrat när han vill backa tillbaka:

” - - - låt mig vara mycket tydlig och säga att vi inte accepterar de utförsäkringar som sker idag”.

Vad är det han vill? Är det för få som blir kvar i försäkringen?

 De flesta som utförsäkrades efter maximal tid i sjukförsäkringen gick över till Arbetsförmedlingen. 8 441 personer skrev in sig där.

6 090 av dem som skrev in sig på Arbetsförmedlingen återvände inte till

sjukförsäkringen.

Vi tar själva utförsäkringen en gång till:

12 610 personer utförsäkrades. Av dem var 3 123 så allvarligt sjuka att de fick stanna i sjukförsäkringen antingen med förtidspension eller med förlängd tid med sjukpenning. Sjuka blir alltså inte nödvändigtvis av med sin sjukpenning. Det görs en individuell bedömning.  

1 046 skrev inte in sig på Arbetsförmedlingen.

Av dem har 86 återvänt till sjukförsäkringen, och 960 har inte återvänt till sjukförsäkringen. De är bara ute ur systemet, någon annan stans, gör något annat?

8 441 skrev in sig på Arbetsförmedlingen. Av dem har 2 351 återvänt till sjukförsäkringen efter att ha prövat på arbetslivsintroduktionen. Det funkade tydligen inte.

Men 6 090 har inte återvänt till sjukförsäkringen, och av dem är 5 049 i arbete eller på väg mot arbete. Tack vare utförsäkringen är de på banan igen.

90 fortsatte hos sin tidigare arbetsgivare

274 har vanliga jobb utan stödinsatser

125 har nystartsjobb                     

558 har arbete med stöd, typ lönebidrag, skyddat arbete, Samhall osv

205 är öppet arbetslösa. Det betyder att de är matchningsbara och klara med åtgärder.

3 233 är i program med aktivitetsstöd, och 1 084 är inskrivna utan aktivitetsstöd. Den senare gruppen är de med begränsade eller obefintliga förutsättningar att över huvud taget delta i något arbetsmarknadspolitiskt program.

61 är i jobb- och utvecklingsgarantin

1 302 får arbetslivsinriktad rehabilitering 

445 får hjälp med vägledning och platsförmedling

451 får förberedande utbildning

851 får fördjupad kartläggning och vägledning

123 deltar i andra program

441 har lämnat Arbetsförmedlingen utan att meddela sig

Jag vet inte vad man ska kalla alla de insatserna om inte insatser. Så vår socialdemokrat talar uppenbarligen mot bättre vetande när han slår fast:  ”- - - att det idag inte finns några fungerande insatser med stöd för rehabilitering, återgång i arbete, arbetsträning och anpassning av arbetsplatser”,  ”- - - att man ställs helt utan stöd och utan rehabiliteringsinsatser”.  Verkligen?

Alla citat är hämtade från Riksdagens snabbprotokoll från den 12 december 2011. Den framstående socialdemokraten spekulerar i vad andra kan komma att spekulera i som ett resultat av de känslor av oro, tilltro, förväntan han mobiliserar i sina salvelsefulla anföranden. En artig sammanfattning är att han har ett robust samvete.

Jag vill ha sanning.

Nu blir sjukförsäkringen mjukare

Det var väl känt att långa och passiva sjukskrivningar oftast ledde till permanent utanförskap, vilket bara det var skäl nog att reformera sjukskrivningsprocessen vid regeringsskiftet 2006. Därtill kom att all tillgänglig kunskap talade för att utdragna sjukskrivningar är direkt skadliga. Nu har reformen varit i drift i snart tre år. Den är framgångsrik. Växande skaror återvänder till arbetslivet.

Men som alla vet har det funnits personer som inte har kunnat slussas över till introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen för att de har varit för sjuka. En översyn för att åtgärda brister i sjukförsäkringen har presenterats, och den viktigaste nyheten där är att de som inte kan arbeta på grund av sjukdom ska ha en fortsatt ekonomisk trygghet genom försäkringen. Ett oskälighetsbegrepp införs. För dem som står vid den bortre tidsgränsen men inte kan tillgodogöra sig hjälpen att komma tillbaka så sakteliga föreslås individuella bedömningar. Är det oskäligt eller orimligt att omförsäkra till Arbetsförmedlingen ska det inte ske.

Vad som är skäligt och oskäligt i sjukförsäkringen är ingen ny frågeställning. Det säger sig självt att om man har tidsgränser i en försäkring som rör människor och människors sjukdomar och sätt att ta sina sjukdomar så måste man ha rader av undantag. Det har man också haft ända från början. Nu utökas utrymmet för undantag vilket ger F-kassan möjlighet att göra individuella helhetsbedömningar i svåra fall. En professionell praxis har vuxit fram och den kommer att öka förutsebarheten och därmed rättssäkerheten.

Jag ska räkna upp några vägledande exempel på undantag som redan finns i den reformerade sjukförsäkringen, och det gör jag därför att man fortfarande, från personer som borde veta bättre, i riksdagen, hör sägas att regeringen jagar ut svårt cancersjuka att söka arbete. Så är det inte. Det förekom när reformen var ung, men föreställningen att det är så än idag får folk att se rött. De fall som då, första hösten, presenterades på tv var stötande och kraven på patienterna tedde sig verkligen oskäliga, men man fick sällan alla detaljer. Cancersjuk behöver ju inte betyda att man helt saknar arbetsförmåga.

Undantagna har varit de som väntar på en operation (på grund av köer i vården) eller som nyligen opererats och med stor sannolikhet kommer att kunna gå tillbaka till arbete när de återhämtat sig.  Undantag görs för dem som återvänt till arbete på deltid. Det finns undantag för dem som väntar på transplantation. Undantag för dem med en diagnos där man med hjälp av det försäkringsmedicinska beslutsstödet kan sluta sig till tillfrisknande inom en viss tid. Undantag för sjukdomar som går i skov, upp och ned, med bra perioder och sämre perioder. Undantag för progressiva sjukdomar som obevekligt går mot det sämre där ingen bot finns. Undantag för dem med allvarliga tumörsjukdomar, och också för dem som får en tuff medicinsk behandling för att förebygga återfall. Undantag för olycksfallsoffer, för patienter med stroke, för brännskador, förlamningar, människor som mist förmågan att se eller tala. Men redan före översynen, hade F-kassan visst manöverutrymme att göra undantag för andra allvarliga sjukdomar av liknande karaktär.

Förslaget om de nya mjukare reglerna kom alltså den 11 april, men kritiken mjuknade inte. Den är sig lik. Det är tidsgränserna och utförsäkringarna som spökar. Frågan hur socialdemokraterna ser på tidsgränser infinner sig på nytt. Hur ska de ha det egentligen? De vinglar av och an och försöker säga både ja och nej samtidigt. Ska de göra sig av med ”stupstocken”? Driver de en arbetslinje eller inte? Har de glömt hur sjukskrivningarna rakade i höjden när de fick löpa fritt?

Regeringen säger klart och tydligt att tidsgränserna är viktiga och nödvändiga. De är avstämningspunkter för att pröva arbetsförmågan och för att sätta in rehabilitering. Men rehabilitering är ett missbrukat ord. Rehabilitering är ingen gör-om-mig-story. Läkarna pratar om ett rehabiliteringsfönster som egentligen bara är öppet några månader i början av ett sjukfall, varefter det slås igen. Då talar de om medicinsk rehabilitering. Den är effektiv i början. Bara kallelsen till F-kassan efter 180 dagar kortar ner sjukfallet med 70 dagar. 

Avsaknaden av tidsgränser tidigare var huvudskälet till att det gick åt skogen. Det som socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg beskrev som en parkeringsplats för olösta problem - arbetslöshetsproblem snarare än sjukdomsproblem - gällde inte minst den tidsbegränsade sjukersättningen. Först många långa år i sjukförsäkringen. Sedan tidsbegränsad sjukersättning i väntan på ingenting. Det var ingen brådska. Det var inte tal om att ”bråka” med människor. De hade ju sin försörjning från kassan, och de blev fler och fler.

F-kassan hade inga andra möjligheter än att ”utförsäkra” den som nått slutgränsen på sin tidsbegränsade sjukersättning, som den famösa ”Annica” strax före valet, med den ovanliga och svåra sjukdomen. Med de aviserade nya mjuka reglerna skulle Annica ha fått stanna i försäkringen.

En del utförsäkrade från tidsbegränsad sjukersättning är ”nollklassade”. De kan inte återvända till sjukförsäkringen hur sjuka de än är därför att de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI).  De har aldrig arbetat, i alla fall inte vitt, eller har bara inte haft någon anställning. De nollklassade är ungefär tio procent av dem med tidsbegränsad sjukersättning. Regeringen menar att de som en gång varit inne i försäkringen inte ska behöva söka försörjningsstöd om de fortfarande är sjuka. De ska få ett specialbidrag motsvarande vad de skulle ha fått i introduktionsprogrammet. De får också ett särskilt bostadsstöd i stället för det bostadstillägg de förlorar när de utförsäkras. Ca 12 000 personer kommer att utförsäkras från tidsbegränsad sjukersättning under 2011, av vilka något tusental nollklassade. Nästa år är det sista då tidsbegränsad sjukersättning över huvud taget betalas ut, och därefter vet alla från början vad som gäller i försäkringen.

Försäkringen måste ha tidsgränser för att inte urarta men en individuell bedömning inom det nuvarande regelsystemet ger en mjukare försäkring. Frågan vi måste ställa oss är: vilka ska försörja sig själva och vilka ska vi försörja?