Det forna enhetsprojektet Sverige spricker upp. Det händer saker när regeringen erbjuder medborgarna mer av äganderätten till den egna plånboken. Denna lilla öppning mot en större personlig ekonomisk frihet rubbar den gamla ordningen där staten ger och medborgarna själva är föremål för omsorg. Egenmakt är kanske inte bara ett ord när allt kommer omkring. Runt 1 700 kronor mer i månaden för låg- och medelinkomsttagare har blivit en verklighet som det blir svårt att backa från. Det tog några år för jobbskattereformen att slå igenom, men nu vet alla att det är regeringens förtjänst att de har fått påökt och den självklara slutsatsen är att det lönar sig mycket bättre att jobba än att inte jobba.
Denna enkla kil in i högskattesamhället är borgerlig politik. Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, och den måste föras vidare, steg för steg, för att upprätthålla den lilla extra frihet som i förlängningen vetter mot ett mera civilt samhälle. Jobbskatteavdraget är incitamentet för arbetslinjen, och arbetslinjen börjar också ta skruv, men vi har väldigt mycket offertänkande att kämpa oss igenom för att på nytt få liv i den autonoma och ansvarskännande medborgaren. Årtionden av socialdemokratisk hegemoni försvinner inte så lätt. Inte heller förväntningarna på den goda staten.
Det är lustigt att befinna sig utanför riksdagen efter att ha varit del av den interna kulturen där. Riksdagen är liksom en anrikning av den goda statens bästa ambitioner. Alla riksdagsledamöter vill gott för alla medborgare, det är ju därför de är där, och det vore döfött att ifrågasätta medborgarnas syn på staten som alla goda gåvors givare. Jag blev överraskad över att i princip alla delade känslan av att inget problem var för litet eller för smalt för att riksdagsledamöterna skulle ge sig hän i kampen för att möta det bland alla de tusentals behov som kan hitta på att uppstå i det svenska vardagslivet. Det kunde vara inackorderingstillägg, obeställd reklam, konsumentskydd vid köp av flygbiljetter, ventilation av trapphus vid brand, vidareförsäljning av evenemangsbiljetter, arbetsmiljön för barn i förskolan, miljöanpassat resande i myndigheter, id-kortens utformning, reklam till barn, könsdiskriminerande reklam, självmord på internet, parkeringsfrågor, övergivna fordon, rekrytering av deltidsanställda brandmän, apotekens försäljning av teknisk sprit, sommarjobb för gymnasieelever, m m.
Jag har stor respekt för den höviska traditionen i riksdagen, liksom för konsten att tro alla om gott och viljan att hjälpa på alla sätt. Jag omvärderade många av mina egna tidigare något enögda samhällskritiska ståndpunkter och blev rätt god själv.
Men nu när jag är tillbaka ute i kylan igen kan jag fundera över de incitament för arbete som allianspartierna och regeringen står bakom. De är jättebra, absolut, de är steg på vägen mot en renoverad individualistisk svensk modell av ansvarskännande medborgare. Men faktum är att incitamenten för somliga att bita sig kvar i sjukförsäkringen är ännu större. Det sägs att sjukförsäkringen är ett haveri, men jag delar inte den bedömningen. ”Beviset” är främst ovederhäftiga artiklar i Aftonbladet, men också att så många återvänder till sjukförsäkringen efter att ha gjort en vända i introduktionsprogrammet på arbetsförmedlingen för att de sägs vara så sjuka. Jag skulle vilja säga att incitamenten för människor att hålla fast vid sjukrollen för att inte riskera sin ersättning är en annan stark förklaring. Vissa förtidspensionärer som arbetat tidigare förlorar stort på att ”utförsäkras” eftersom de samtidigt förlorar avtalspensioner och bostadstillägg. Detta gäller ”utförsäkrade” från tidsbegränsad sjukersättning, som alltså inte har visat några tecken på tillfrisknande trots många herrans år i lugn och ro utan tidsgränser, men som bedöms ha viss arbetsförmåga.
Det gäller tyvärr också unga förtidspensionärer mellan 19 och 29 år. De får pengar, men det krävs väldigt lite av dem. Att ställa krav är osvenskt och ”kallt” och att stryka medhårs är varmt och medkännande. Men kunde det uppstå något utrymme för lite sund skepsis mot alla svaga och trötta så skulle det troligtvis vara till gagn för dem.
Till dem som är så psykiskt bräckliga att de inte ens kan sätta på en kastrull med vatten skulle jag vilja säga: Lär er! Ni har allt att vinna på att försöka!
Med fortsatt sänkt skatt på arbete och normala krav på egenförsörjning i första hand kommer nog arbetslinjen att vinna över sjukförsäkringslinjen och därmed också bli en seger för moralen i en återupprättad svensk modell.
