Framstående socialdemokrater

En framstående socialdemokrat for land och rike runt och sade förlåt. En annan framstående socialdemokrat åker på skrämselturné och sprider osäkerhet och oro genom sitt tal om att människor inte har någon trygghet när de blir sjuka. Somliga tror att det inte längre finns någon försäkring.

Jag är intresserad av den senare socialdemokratens mål med att undergräva tilltron till något så solitt som en allmän försäkring. Man kan tycka att det är harmlöst att säga som han gör att människor ”betalar in en del av sin lön” till sjukförsäkringen. Men varför säger han så? Gång på gång betonar han att betalningen är personlig: ”- - - i ett läge där man har betalat in en väsentlig del av sin lön”, ”- - - en försäkring som man själv har betalat”, ”- - - en social försäkring som vi har där vi avstår en del av vårt löneutrymme”, ”- - - ett system där vi avstår en del av vår lön för att betala en försäkring som ska skydda vår inkomst”.

Jag har aldrig hört talas om någon som personligen betalar för den allmänna sjukförsäkringen. Hur skulle det gå till? Allt jag vet är att den allmänna sjukförsäkringen betalas med arbetsgivaravgifter ovanpå lönesumman (5,2% av totalt 31,42%, reglerat i lag).

Hör människor en framstående socialdemokrat säga att socialförsäkringarna är nedmonterade och att sjuka inte får någon sjukpenning, tror de förmodligen att det är sant. De tror förmodligen att lönen naggas i kanten om han säger så. Källskatten dras ju, så sjukförsäkringsavgiften kanske också dras från lönen? Vem vet?

Politiker har ansvar för hur de pratar om sjukförsäkringen.

Den här framstående politikern målar upp ett dom-bestjäl-dig-på-dina-rättigheter-scenario. Först hur folk själva ser till att få en sjukförsäkring, och sedan att de ändå en vacker dag står där med två tomma händer, lurade på leveransen så att säga. Han tycker det är orimligt. Han vill för liv och pina ha bort stupstocken som är hans benämning på den yttersta tidsgränsen. Såvitt jag förstår innebär det ett outtalat löfte att med hans modell skulle alla som idag blir utförsäkrade bli kvar, inte bara de sjuka? Han låtsas inte om att systemet är så konstruerat att ingen som är sjuk blir utförsäkrad. Den yttersta tidsgränsen är en tidsgräns bland andra tidsgränser där F-kassan och Arbetsförmedlingen gör en ordentlig kartläggning av arbetsförmågan. Han ser inte poängen i att fatta avgörande beslut för personer som varit sjukskrivna i åratal: ska de beviljas förtidspension eller har de på något vis ändå en möjlighet att komma tillbaka? Den möjligheten är hela idén bakom reformen av försäkringen. Den är ett paradigmskifte och han vill paradigmskifta tillbaka.

Vad jag kan bidra med är att öka sanningskvoten i debatten när socialdemokraterna kommer släpande på sin gamla stupstock. Vad händer vid den bortre gränsen? Vad händer i verkligheten med dem som utförsäkras?

Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fick i sina regleringsbrev för 2011 i uppdrag att följa upp och analysera situationen för dem som nått den maximala tiden i sjukförsäkringen. De senaste siffrorna gäller första halvåret 2011.

Källa: Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans statistik.

Efter två kvartal 2011 är läget följande:

12 610 personer uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen och blev utförsäkrade

3 123 var så allvarligt sjuka att de blev kvar i sjukförsäkringen

2 437 återvände till sjukförsäkringen efter att ha prövat arbetslivsintroduktionen

44 % är den andel som blev kvar i eller återvände till sjukförsäkringen. Men det tycks inte påverka vår framstående socialdemokrat när han vill backa tillbaka:

” - - - låt mig vara mycket tydlig och säga att vi inte accepterar de utförsäkringar som sker idag”.

Vad är det han vill? Är det för få som blir kvar i försäkringen?

 De flesta som utförsäkrades efter maximal tid i sjukförsäkringen gick över till Arbetsförmedlingen. 8 441 personer skrev in sig där.

6 090 av dem som skrev in sig på Arbetsförmedlingen återvände inte till

sjukförsäkringen.

Vi tar själva utförsäkringen en gång till:

12 610 personer utförsäkrades. Av dem var 3 123 så allvarligt sjuka att de fick stanna i sjukförsäkringen antingen med förtidspension eller med förlängd tid med sjukpenning. Sjuka blir alltså inte nödvändigtvis av med sin sjukpenning. Det görs en individuell bedömning.  

1 046 skrev inte in sig på Arbetsförmedlingen.

Av dem har 86 återvänt till sjukförsäkringen, och 960 har inte återvänt till sjukförsäkringen. De är bara ute ur systemet, någon annan stans, gör något annat?

8 441 skrev in sig på Arbetsförmedlingen. Av dem har 2 351 återvänt till sjukförsäkringen efter att ha prövat på arbetslivsintroduktionen. Det funkade tydligen inte.

Men 6 090 har inte återvänt till sjukförsäkringen, och av dem är 5 049 i arbete eller på väg mot arbete. Tack vare utförsäkringen är de på banan igen.

90 fortsatte hos sin tidigare arbetsgivare

274 har vanliga jobb utan stödinsatser

125 har nystartsjobb                     

558 har arbete med stöd, typ lönebidrag, skyddat arbete, Samhall osv

205 är öppet arbetslösa. Det betyder att de är matchningsbara och klara med åtgärder.

3 233 är i program med aktivitetsstöd, och 1 084 är inskrivna utan aktivitetsstöd. Den senare gruppen är de med begränsade eller obefintliga förutsättningar att över huvud taget delta i något arbetsmarknadspolitiskt program.

61 är i jobb- och utvecklingsgarantin

1 302 får arbetslivsinriktad rehabilitering 

445 får hjälp med vägledning och platsförmedling

451 får förberedande utbildning

851 får fördjupad kartläggning och vägledning

123 deltar i andra program

441 har lämnat Arbetsförmedlingen utan att meddela sig

Jag vet inte vad man ska kalla alla de insatserna om inte insatser. Så vår socialdemokrat talar uppenbarligen mot bättre vetande när han slår fast:  ”- - - att det idag inte finns några fungerande insatser med stöd för rehabilitering, återgång i arbete, arbetsträning och anpassning av arbetsplatser”,  ”- - - att man ställs helt utan stöd och utan rehabiliteringsinsatser”.  Verkligen?

Alla citat är hämtade från Riksdagens snabbprotokoll från den 12 december 2011. Den framstående socialdemokraten spekulerar i vad andra kan komma att spekulera i som ett resultat av de känslor av oro, tilltro, förväntan han mobiliserar i sina salvelsefulla anföranden. En artig sammanfattning är att han har ett robust samvete.

Jag vill ha sanning.

Sjukförsäkringen är inte längre en allmän försörjning av sociala skäl

Det lönar sig att arbeta! Tidigare sade man att det SKA löna sig att arbeta. Nu är det inte längre ett retoriskt ouppnåeligt mål från högskattesamhällets dagar. Nu får människor behålla mera av sin arbetsinsats. Jobbskatteavdraget gör att det lönar sig att arbeta. För första gången på flera decennier kan vi känna den fläkt av frihet och oberoende som arbete ger. Arbetar vi får vi del av den uppmuntran som är arbetslinjens avsikt. Vi kan styra mera av vår ekonomi och därmed också mera av våra liv. 

Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, i kombination med ansträngningarna att räta upp sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen är inte längre en allmän kassaförsörjning av sociala skäl. Den lever numera upp till den gamla grundregeln som säger att försäkringen är ersättning för förlorad inkomst för den som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom. Kvarvarande brister har åtgärdats, och så gott som alla (98 procent) får sin sjukpeng utan problem.

108 läkare anförda av Jenny Fjäll som startade nätverket Resurs, för sjukas och utsattas rätt i samhället, åberopar sig fortfarande på gamla fall, från reformens första år, innan alla delar var på plats. Det är annorlunda nu, men ändå valsar skräckhistorierna vidare som om inget hade hänt. De vänder sig mot tidsgränserna, men tidsgränserna ska ses som nödvändiga avstämningspunkter. Hur ska F-kassan annars få reda på om människor fått tillbaka arbetsförmågan och kan återvända till arbete? Men för de allvarligt sjuka finns ingen slutgräns, och det tror jag läkarna vet.

De fall som mest figurerar i debatten och de som ”kommer i kläm” som Jenny Fjäll säger, är främst de som haft det hon kallar för ”tillfällig” sjukersättning. Så värst ”tillfällig” var den nu inte. Den kunde sträcka sig år framåt i tiden, och förnyas gång på gång, i tio år, tjugo år. Men denna tidsbegränsade sjukersättning är avskaffad och med den det ”drägliga liv” som dessa människor hade när pengarna betalades ut men ingen frågade efter hur det var med arbetsviljan.

Frågan som behöver ställas till de 108 läkarna, och till biskoparna som också uttalat sig om ”svårt sjuka” som tvingas ut och ”söka jobb eller arbeta under sin sjukskrivning ” (vilket svårt sjuka alltså inte behöver, vilket alltså är ett missförstånd. Det som erbjuds de ”utförsäkrade” när de kommer till arbetsförmedlingen, är nämligen en personlig kartläggning av behov och förmåga.) Frågan som måste ställas är bred: Vilka människor ska ha rätt till försörjning från staten och vilka ska förväntas försörja sig själva?

Det är som om vi hade förträngt att det tidigare fanns människor som jobbade svart, samtidigt som de lyfte sjukpenning och sjukersättning. Självklart är det inte dessa personer de 108 läkarna och biskoparna ömmar för, men deras omsorg om de ”utförsäkrades” försörjning kan mycket väl gälla människor som på grund av sitt levnadssätt aldrig tagit ett handtag i hela sitt liv, som i alla fall aldrig haft någon hederlig anställning och betalat skatt, men som ändå haft den tidsbegränsade sjukersättningen som födkrok. Sjukersättning på grundnivå kunde man nämligen få utan sjukpenninggrundande inkomst. Nu får dessa personer vända sig till kommunen för att få försörjningsstöd och det tycker jag är rätt. Det är rätt att sjukförsäkringen förbehålls de sjuka.

Så frågan är alltså om just sjukförsäkringen ska ge människor en ”dräglig tillvaro” oberoende av arbetsförmåga, bara av det skälet att de har haft kassaförsörjning förut i många herrans år. De 108 läkarna och biskoparna verkar vara inne på den linjen. De vänder sig emot att arbetsförmågan prövas efter lång tid i försäkringen, och det innebär väl såvitt jag förstår att de vill att F-kassan blundar och betalar.

Jan tvingas inte till arbete

Aftonbladet skruvar åt fallet "Jan" för att få en bra story

Jan, 43, tycks vara ytterligare ett av dessa skandalfall på Försäkringskassan. Blind, rullstolsburen och går i dialys. ”Nu tvingas Jan söka arbete”. (Ab 2010-12-11)

Det är fel. Jan tvingas inte alls söka arbete. Det har sagts 778 gånger och jag säger det igen: Arbetslivsintroduktionen betyder inte krav på att Jan - eller någon annan som fått slut på sina dagar i sjukförsäkringen - tvingas söka jobb. Arbetslivsintroduktionen är en kartläggning av framtida möjligheter och behov: – Var står du nu? Vad vill du framöver?

Läkarintyg styrker Jans berättelse, skriver Aftonbladet.  Han kan inte arbeta. Nej tacka sjutton för att han inte kan arbeta om han är näst intill blind, sitter i rullstol, går i dialys och väntar på en transplantation.  Men det är inte trots sjukdomen, trots läkarintyget, som Försäkringskassan hänvisar honom till arbetslivsintroduktionen. Det är för att hans dagar i tidsbegränsad sjukersättning är slut. Tidsbegränsad betyder att tiden med sjukersättning var satt till ett visst antal dagar och när de är slut så är de slut.

De är slut. Han kan inte få fler dagar i tidsbegränsad sjukersättning för den försäkringsformen är borta.

Jamen, säger då den som läst vad riksdagen beslutat om i sjukförsäkringen, den som väntar på en transplantation får behålla sjukpenningen så länge det behövs. Det är oskäligt att begära aktivitet av någon som har en så allvarlig sjukdom.

Ja, så har riksdagen beslutat. Men Jan måste göra ett uppehåll på tre månader innan han kan få tillbaka sin sjukpenning. Han är sjuk och kommer att kunna gå tillbaka till sjukpenning igen, men inte direkt. Man kan inte förbruka alla dagar och sedan omedelbart börja om igen från dag ett. Hade det varit möjligt hade vi haft en evig sjukförsäkring utan krav på att arbetsförmågan diskuteras. Under uppehållet på tre månader får han hjälp med kartläggning av läget framöver.  I tre månader får han aktivitetsstöd som i hans fall är knutet till hans a-kassa. 

Jan behöver knappast ”gå från hus och hem” för att han får en lite lägre ersättning i tre månader. Jag är nämligen säker på att Jan får tillbaka sin sjukpenning igen efter tre månader. Permanent sjukersättning får han inte än så länge, för det kan hända att läget ljusnar för honom när han får en ny njure och slipper dialysen. Det är i alla fall värt att pröva.

Skulle Aftonbladet ha kunnat berätta historien om Jan utan överdrifter? Mitt svar är nej. Då hade det inte blivit någon historia. ”En svårt sjuk man får tre månaders uppehåll i sin ersättning från Försäkringskassan och får under tiden i stället aktivitetsstöd” har inte alls samma chockvärde som historien om ett offer för krafter som gör allt för att jävlas.

Varför har medierna bestämt sig för att sjukförsäkringsreformen har som mål att skada de sjuka? (Det kom ytterligare ett sådant reportage i lunchekot den 5/1, av Marie Forsblad.) Är det inte en rimligare hypotes att den nya sjukförsäkringen nu faktiskt tar hand om de långtidssjuka, parallellt med en nödvändig uppstramning av det som tidigare var ett elände av passivitet och överutnyttjande? Ingen i riksdagen säger sig fö ö vilja gå tillbaka till det gamla.

På det stora hela är problemen få. 97 procent av alla ärenden på Försäkringskassan löper på som de ska. Av de återstående 3 procenten handlar många fall om konsekvenser av reglerna för att den tidsbegränsade sjukersättningen har upphört, som Jans (eller Annicas) och där man noga bedömer framtidsutsikterna innan man sätter ner foten. Andra fall handlar om människor som aldrig har jobbat och därför inte har någon sjukförsäkring att gå till när deras garantiersättning tar slut.

Det finns ingen ond konspiration mot svårt sjuka människor. Det som finns är en del regelkonflikter, men de åtgärdas i takt med att de visar sig, och så kommer det att förbli.