Håkan Juholt förespråkar en Thelma och Louise-politik: gasen i botten rakt ut mot stupet

Det finns skäl att hoppas att Håkan Juholt begrundar Greklands öde, hur grekiska politiker köpte folkets gunst genom att inte bara lova allt gott till alla utan också låta offentliga sektorn expandera långt utöver vad det fanns täckning för i ekonomin. Han borde tänka på vådan av ”de stigande förväntningarnas missnöje” och vad som obönhörligen driver ett land mot stupet.

Statsministern har inte bara hög status, han har hög standard på sina framföranden. Han klargör skärningspunkterna i politiken, hur den personliga friheten växer med privatekonomin för den som jobbar, och valfriheten för landet med det finanspolitiska ramverket. Det är inte bara för att jag är moderat som jag tycker att han är klokare än oppositionen. Han driver arbetslinjen eftersom människors möjlighet att välja sina egna liv bygger på den frihet och den självkänsla som arbete, egen försörjning, kunskap och yrkesskicklighet ger. Det är inte för sin egen regerings skull han försvarar det finanspolitiska ramverket, han gör det för att Sverige måste kunna regeras långsiktigt också av en minoritetsregering, vilken den än är. Ordningen måste garanteras, inte minst nu när den samlade oppositionen (inklusive Sverigedemokraterna) egentligen inte är överens om vart Sverige ska utan bara är överens i kortsiktig populism genom att sabotera för regeringen.

I partiledardebatten riktade statsministern en direkt fråga till Socialdemokraterna och Miljöpartiet om de står bakom det finanspolitiska ramverket med allt vad det innebär av överskottsmål, ordning och reda, och en balanserad budgetprocess i riksdagen genom att inkomster och kostnader tas i ett beslut. Han fick betryggande svar både från Håkan Juholt och Gustav Fridolin. Ett klart och tydligt ja från båda.

Likväl finns det skäl att hoppas att Håkan Juholt begrundar Greklands öde, hur grekiska politiker köpte folkets gunst genom att inte bara lova allt gott till alla utan också låta offentliga sektorn expandera långt utöver vad det fanns täckning för i ekonomin.  Offentliga sektorn blåstes upp med 100 000 jobb mellan 2004 och 2009 och lönerna ökade med 60 procent. Utgifterna exploderade.

Håkan Juholt har dessvärre samma expansiva hjärta. Han vill göra livet lättare för alla, för arbetande och icke arbetande, barn och gamla, lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, busschaufförer, byggnadsarbetare, lantbrukare, ekonomer, studenter. Han har ”högre ambitioner” för Sverige än att ”förslösa pengar på stora skattesänkningar” (denna lustiga syn på pengars proveniens) men han borde verkligen tänka på Grekland. Han borde tänka på vådan av ”de stigande förväntningarnas missnöje” och vad som obönhörligen driver ett land mot stupet.  Håkan Juholt förespråkar en Thelma och Louise-politik: gasen i botten rakt ut mot stupet.

Håkan Juholt är en stor retorisk begåvning, det är inget snack om saken. Det är inte bara bilden han målar upp av förfall av det mesta i Sverige, det är hans liksom förundrade hållning till eländet, en tänk-så-illa-det-kan-gå-ton, hur fel det är att det gamla omoderna Sverige kommer tillbaka med barnfattigdom, segregerade skolor, bostadsbrist, pensioner som man inte kan leva på, fattigdom för sjuka och arbetslösa, otrygga anställningar och massarbetslöshet …

… för att sedan måla upp ambitionerna för ett ”modernt” Sverige där barn och unga får en trygg uppväxt och rätt till en god skolgång, äldre en värdig ålderdom med en pension de kan leva gott på, ett Sverige med ett hållbart arbetsliv som investerar sig rikt genom satsningar på bostäder, infrastruktur och klimatsmarta lösningar. Han ger liv åt orden. Han har mött verklighetens folk, förstått deras önskemål om bättre skola, fler lärare, lugnare arbetstempo, tryggare anställningar, fler anställda i offentlig sektor, högre pension, högre löner, högre a-kassa, bättre åldringsvård, sommarjobb åt skolungdomar, lägre elpriser, och så högre pensioner, högre löner och fler arbetskamrater för sjuksköterskorna om igen.

Löftena är den enkla sidan av jobbet, påminde statsministern, det svåra är att få det hela att gå ihop och att långsiktigt respektera uthålligheten i offentliga finanser.

Att måla upp det gamla folkhemssverige är också enklare än att spegla det Sverige vi faktiskt har, med hård konkurrens, höga kunskapskrav, hög teknisk utveckling, täta ekonomiska samband på alla marknader. På bara två generationer har vi gått från att huvudsakligen arbeta i industriproduktion in i det privata tjänstesamhället som i dag sysselsätter över 80 procent av den svenska arbetskraften.  Ändå känner jag igen mig i Håkan Juholts Sverige. Likt honom är jag uppvuxen i ett strävsamt land med total trygghet, trygga anställningar, nybyggda HSB-lägenheter, små anspråk, ansvar. Bofors hade 5 000 anställda, där var pappa, mamma var hemmafru, alltid närvarande, skolan var fantastisk med idel adjunkter och lektorer, alla hade det bra, alla fick det bättre.  Då som nu byggde välståndet på arbete. Skatterna var låga. Men nu ser det inte ut så i Sverige längre. Det är liksom meningslöst att tala om ett gammalt Sverige i det befintliga Sverige där problemen är av annat slag, där ökad sysselsättningsgrad är en överordnad uppgift. Håkan Juholt: ”Tempot i arbetslivet skruvas upp på ett sätt som gör att allt färre känner att de kommer att orka jobba kvar tills de uppnår pensionsåldern. Stressen och jäktet förbrukar människor, förbränner människor, och arbetsskadorna ökar – axlar, armar och rygg. Ett nytt och ett sämre arbetsliv växer fram. Ett sådant arbetsliv har vi tidigare haft i Sverige. Det vill vi inte ha tillbaka.”

OK, säger jag. Kan vi få några budgetförslag på hur Juholt vill minska stressen?

Det gemensamma för oppositionen är att de älskar retoriska eländesbilder utan annat mål än att ge åhöraren känslan av att vara förstådd. Det kan man fundera på. Det ligger förvisso i oppositionens villkor. Till skillnad från regeringen kan de inte peka på förverkliganden, de har inga direkta planer att presentera, mest bara bilder av vad de inte vill ha. 

Gustav Fridolin målar också med känslor, men av det mera floskulösa slaget: ”Vi hade inte haft någon talarstol att luta oss mot eller någon mikrofon att tala i om människor inte hade tillverkat dem. Inga Volvobussar skulle rulla på vägarna om ingen jobbade på Volvo. Ingen skola skulle hålla öppet om lärarna inte kom dit på morgonen. Inga vindkraftverk kan byggas ute i havet om ingen trotsar vågorna och åker ut och bygger dem.”  Han berättade med inlevelse och många detaljer om en pojke som behövde glasögon, men vars mamma inte hade råd med glasögon för att hon var utförsäkrad (och som vanligt utan upplysningar om efter vilken sjukdomshistoria och efter hur lång tid). Ska Sverige utförsäkra föräldrar om det leder till fattigdom för deras barn, undrade underbara uppblåsbara Fridolin?

Nämen då inför vi väl en regel om att föräldrar med barn ska undantas från självförsörjning och leva på det allmänna, fram till pensionen, blir det bra?

Den typen av känslosam anekdotisk retorik är väldigt populär i riksdagen, kan jag säga, och ganska tjatig. Retorikern måste ta ytterligare ett steg, lägga till lite förnuft, ett förslag i sak, för att få åhöraren med sig i något syfte. Det är alltför vanligt att bara beskriva något slags valfritt elände och dra slutsatsen att det är bevis nog för att allt är åt helvete, varefter drömsekvensen tar vid.  Gustav Fridolin: ”Vi kan alla var och en drömma om att själva lära oss någonting nytt, våga någonting mer och nå ett högt uppsatt mål. Vi kan drömma om det för våra barn. Men ska vi drömma om det för alla barn måste vi drömma tillsammans. Det är enbart tillsammans som vi kan bära upp en dröm som omfattar alla.”

Lars Ohly går på räls och kan sin story som ett rinnande vatten. Problemet för honom är det kan jag också. Det är samma skolelev som kommer tillbaka till höstterminen och berättar om ett sommarlov han aldrig har haft, och samma barn som sjukskriver sig när kompisarna ska på skolutflykt för att det kostar en hundralapp att följa med. Hur mycket han än tar i, hur många utfall och anklagelser han än öser på med, hur salvelsefull han än är, så ekar han tomt. 15 miljarder skulle råda bot på Rädda Barnens relativa barnfattigdom. Är det 15 miljarder årligen? till alla bidragsberoende föräldrar? eller bara till invandrarföräldrar eftersom de är överrepresenterade bland icke arbetande?

Mitt råd till konsumenter av politiska debatter är följande: låt dig gärna förtjusas och berusas av välvilja, vackra löften och skillingtryck om elände och fattigdom. Men glöm inte att ha varningsklockan på och lyssna efter hur allt det goda ska förverkligas. Tänk på Grekland. Statsministern vände sig till den samlade oppositionen (inklusive Sverigedemokraterna) med följande ord: ”Om ni är beredda att ta gemensamt ansvar för att avveckla arbetslinjen och öka bidragen till dem som inte jobbar, ta ned hela vår jobbpolitik, må så vara. Men framställ det inte som att ni kan ha kortsiktiga ansvarslösa majoriteter här och hävda att det finanspolitiska ramverket inte kom till för att skydda oss just precis från det.”

Är det trolldom? Nej det är jobbskatteavdrag!

Det forna enhetsprojektet Sverige spricker upp. Det händer saker när regeringen erbjuder medborgarna mer av äganderätten till den egna plånboken. Denna lilla öppning mot en större personlig ekonomisk frihet rubbar den gamla ordningen där staten ger och medborgarna själva är föremål för omsorg. Egenmakt är kanske inte bara ett ord när allt kommer omkring. Runt 1 700 kronor mer i månaden för låg- och medelinkomsttagare har blivit en verklighet som det blir svårt att backa från. Det tog några år för jobbskattereformen att slå igenom, men nu vet alla att det är regeringens förtjänst att de har fått påökt och den självklara slutsatsen är att det lönar sig mycket bättre att jobba än att inte jobba.

Denna enkla kil in i högskattesamhället är borgerlig politik. Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, och den måste föras vidare, steg för steg, för att upprätthålla den lilla extra frihet som i förlängningen vetter mot ett mera civilt samhälle. Jobbskatteavdraget är incitamentet för arbetslinjen, och arbetslinjen börjar också ta skruv, men vi har väldigt mycket offertänkande att kämpa oss igenom för att på nytt få liv i den autonoma och ansvarskännande medborgaren. Årtionden av socialdemokratisk hegemoni försvinner inte så lätt. Inte heller förväntningarna på den goda staten.

Det är lustigt att befinna sig utanför riksdagen efter att ha varit del av den interna kulturen där. Riksdagen är liksom en anrikning av den goda statens bästa ambitioner. Alla riksdagsledamöter vill gott för alla medborgare, det är ju därför de är där, och det vore döfött att ifrågasätta medborgarnas syn på staten som alla goda gåvors givare. Jag blev överraskad över att i princip alla delade känslan av att inget problem var för litet eller för smalt för att riksdagsledamöterna skulle ge sig hän i kampen för att möta det bland alla de tusentals behov som kan hitta på att uppstå i det svenska vardagslivet.  Det kunde vara inackorderingstillägg, obeställd reklam, konsumentskydd vid köp av flygbiljetter, ventilation av trapphus vid brand, vidareförsäljning av evenemangsbiljetter, arbetsmiljön för barn i förskolan, miljöanpassat resande i myndigheter, id-kortens utformning, reklam till barn, könsdiskriminerande reklam, självmord på internet, parkeringsfrågor, övergivna fordon, rekrytering av deltidsanställda brandmän, apotekens försäljning av teknisk sprit, sommarjobb för gymnasieelever, m m.

Jag har stor respekt för den höviska traditionen i riksdagen, liksom för konsten att tro alla om gott och viljan att hjälpa på alla sätt. Jag omvärderade många av mina egna tidigare något enögda samhällskritiska ståndpunkter och blev rätt god själv.  

Men nu när jag är tillbaka ute i kylan igen kan jag fundera över de incitament för arbete som allianspartierna och regeringen står bakom. De är jättebra, absolut, de är steg på vägen mot en renoverad individualistisk svensk modell av ansvarskännande medborgare. Men faktum är att incitamenten för somliga att bita sig kvar i sjukförsäkringen är ännu större. Det sägs att sjukförsäkringen är ett haveri, men jag delar inte den bedömningen. ”Beviset” är främst ovederhäftiga artiklar i Aftonbladet, men också att så många återvänder till sjukförsäkringen efter att ha gjort en vända i introduktionsprogrammet på arbetsförmedlingen för att de sägs vara så sjuka. Jag skulle vilja säga att incitamenten för människor att hålla fast vid sjukrollen för att inte riskera sin ersättning är en annan stark förklaring. Vissa förtidspensionärer som arbetat tidigare förlorar stort på att ”utförsäkras” eftersom de samtidigt förlorar avtalspensioner och bostadstillägg. Detta gäller ”utförsäkrade” från tidsbegränsad sjukersättning, som alltså inte har visat några tecken på tillfrisknande trots många herrans år i lugn och ro utan tidsgränser, men som bedöms ha viss arbetsförmåga.

Det gäller tyvärr också unga förtidspensionärer mellan 19 och 29 år. De får pengar, men det krävs väldigt lite av dem. Att ställa krav är osvenskt och ”kallt” och att stryka medhårs är varmt och medkännande. Men kunde det uppstå något utrymme för lite sund skepsis mot alla svaga och trötta så skulle det troligtvis vara till gagn för dem.

Till dem som är så psykiskt bräckliga att de inte ens kan sätta på en kastrull med vatten skulle jag vilja säga: Lär er! Ni har allt att vinna på att försöka!

Med fortsatt sänkt skatt på arbete och normala krav på egenförsörjning i första hand kommer nog arbetslinjen att vinna över sjukförsäkringslinjen och därmed också bli en seger för moralen i en återupprättad svensk modell.

De drabbade

Patrik Björk, sosse, begärde en interpellationsdebatt i riksdagen om de ”utförsäkrades situation” med vår nye socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Patrik Björk efterlyste konkreta åtgärder som kunde hjälpa de drabbade och mildra verkningarna av sjukförsäkringsreformen. Människor ”lever i ovisshet”, sade han, förutom sina medicinska problem har de ”drabbats av oro för sin ekonomi”, de har ”drabbats av fattigdom”.

Temat utebliven försörjning har jag hört förut. Ofta. - Vad ska de ”utförsäkrade” leva på? har varit oppositionens evigt anklagande fråga. Tanken är underförstådd: att det är statens ansvar att försörja både de som är sjuka och de som varit sjuka.  Ju längre tid sjukskrivningen har pågått desto fler kroniker som behöver bistånd tycks vi få. Skymtar där något av socialdemokratins dilemma i den spricka som blottläggs nu i eftervalskrisen? En falang definierar försörjning av olycksbröder och systrar som solidaritet, och den andra är medveten om att det är en omöjlig väg att gå. Öppnas den breda försörjningsdörren i sjukförsäkringen igen får vi ett sug bort från arbete och ansvar.

Att försörjningen är det mest akuta för dem som närmar sig slutgränsen efter många år i sjukförsäkringen är lätt att förstå. Men slutgränsen är ju egentligen inte någon slutgräns utan en tre månaders paus för att kartlägga om de som har slut på försäkringsdagarna har någon arbetsförmåga eller inte. Tre månader är ingen evighet. De får besked sex månader i förväg. Det går att planera för en sådan begränsad period. Ingen som deltar i arbetslivsintroduktionen ställs heller på bar backe utan får ersättning därifrån.

Sossarna hamnar i en omöjlig och motsägelsefull röra när de ska beskriva sin sjukförsäkring. Man såg det tydligt i Ylva Johanssons debattartikel i DN nyligen. Det var en kandidatartikel för partiledarskapet så den berörde ärligt en hel del problem med partiets förhållande till arbetslinjen, behovet av fler arbetade timmar, fler i arbete, längre arbetsliv, hårdare krav på egenförsörjning.

Men som den sosse hon är slår hon knut på sig för att ändå försvara rätten att leva på sjukförsäkringen - inte som det var förut, när människor kunde få sin försörjning tryggad i årtionden om de var sjukskrivna - men ändå som det var förut genom att avstämningsgränserna föreslås vara flytande och – framför allt - utan slut. Om initiativet till prövningen av arbetsförmågan placeras hos den enskilde, så hamnar ju också avgörandet för vem och vad och hur länge och varför hos den enskilde. De som upplever sig som sjuka kommer sannolikt inte att anmäla sig för någon prövning av arbetsförmågan så länge sjukskrivningen flyter på. Om den egna upplevelsen av sjukdom tillåts styra är vi tillbaka i det gamla, det som sossarna medger var helt åt skogen.

Jag beskylls alltid för att ha en hemsk människosyn, men den säger mig likafullt att människor inte är dumma. Kan de undvika krav på att jaga runt och i stället äga sin tid i lugn och ro, så väljer de det. Sossarna har ett kluvet förhållningssätt till kravet att göra rätt för sig för den som kan. De kallar arbete en rättighet och rättigheter kan man avstå från, eller hur?

Miljöpartiet är ärligare. De förespråkar uttryckligen att staten ska försörja alla dem som inte arbetar av det ena eller andra skälet. De har släppt själva ordet medborgarlön, men idén är densamma. En dörr in kallar de sitt förslag. Sjuk, arbetslös, eller socialbidragstagare – de ska in genom den dörren och där ska de få sin försörjning om de inte kan… ja – klara sig själva. Också studenter ska kunna hänvisas till dörren. Så åstadkommer miljöpartiet vad de kallar arbetslivstrygghet, dvs trygghet utanför arbetslivet.

Jag tänker inte här och nu dra upp riskerna för välfärdens fortbestånd med ett sådant förslag. Inte heller de demografiska utmaningarna, där alla som arbetar allt vad de kan relativt snart kommer att ha en så mycket tyngre försörjningsbörda för en åldrande befolkning. Jag ställer bara frågan om det verkligen kan vara statens uppgift att försörja människor som en gång fick del av sjukförsäkringen och blev bidragsberoende, men vilkas problem med försörjningen vida överskrider hälsoproblemen.