Snällhet och incitament

En kvinna ringde Ring P1 och tyckte att diakonerna i kyrkan borde ta över sjukförsäkringen från F-kassan. Diakonerna är mycket mer empatiska, som det heter om den som säger ja till allt och alla i någon sorts osäker välvilja eller i en strävan att vara till lags.

Är snällhet en bra grund för utbetalning i en statlig socialförsäkring byggd på likabehandling, effektivitet och rättssäkerhet?

Det ligger nära till hands att tänka tillbaka på den ”snälla” sjukförsäkring vi hade. Och på de horribla konsekvenser den fick på sjuktalen och på samhällsmoralen. Det blev ju så att människor i princip själva beställde vad läkaren skulle skriva. Anna Hedborg, sjukförsäkringsutredare, var kategorisk: ”Den bästa sammanfattningen av vem som har rätt till sjukpenning i Sverige är att det har den som vill.” Man behövde inte ens vara sjuk. Det räckte med att vara lite äldre, arbetslös och bo i glesbygd så fick man pengar.

Det ledde till obegripligt höga sjuktal, obegripligt från hälsosynpunkt alltså. Möjligheten att leva i lugn och ro utan krav på arbete, utan någon som bråkade med en, hade en närmast epidemisk smittoeffekt. Försäkringskassan betalade. De förtidspensionerade bort människor från sjukförsäkringen i parti och minut, men för mera oklara och svårdefinierade fall fanns också en fil för tidsbegränsad sjukersättning. Den var förhållandevis lukrativ eftersom de som hade arbetat tidigare fick påspädning från avtalsförsäkringarna, plus att de hade rätt till bostadstillägg.

Fråga den som går upp varje morgon, tar sig till jobbet, sköter sitt, betalar skatt hur snäll han eller hon tycker försäkringen ska vara? Den vanliga svensken kommer att svara att den som är sjuk ska ha rätt till försäkringen. Absolut. Men den som kan jobba ska inte åka snålskjuts, kommer svensken att säga, för vi har en sorts inbyggd fallenhet att bedöma vad som är rätt och vad som är fel.

Socialdemokraterna vill att sjukförsäkringen ska löpa på obegränsad tid. De förstärker incitamenten för utdragna sjukdomstillstånd. I deras värld blir inte människor friska från sjukdomar, för dem gäller obotfärdigas förhinder, en gång sjuk, alltid sjuk.  I verkligheten, i den sjukförsäkring vi har, har svårt sjuka rätt att stanna i sjukförsäkringen med sjukpenning i obegränsad tid. Så vad är problemet? Sjukförsäkringen finns hur länge som helst för dem som behöver det, men socialdemokraterna vill ändå tillbaka till den ”snälla” varianten utan slut och utan krav, samtidigt som de tar avstånd från det som var?  Vad vill de egentligen?

Utmärkande för socialdemokraternas debattstil är ohederlighet, en ohederlighet som de oftast kommer undan med eftersom det är svårt att sticka hål på förfalskade påståenden på stående fot. I en debattartikel i Svenskan viftar socialdemokraterna bort oskälighetsregeln, som handlar om att F-kassan inte ska pröva arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden, varken efter ett halvår eller efter ett år, om det är oskäligt att göra det. Socialdemokraterna plockar upp en siffra från en granskning gjord av ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, om att oskälighetsregeln bara tillämpats en enda gång. De får det att låta som om det var en enda gång över huvud taget, bland alla sjukskrivna, som om ingen hänsyn tas till svårt sjuka, som att de piskas ut ur försäkringen vare sig det är oskäligt eller inte .

I själva verket gäller granskningen från ISF:s sida ett par hundra fall vid halvårsgränsen bland vilka F-kassan skjutit upp prövningen av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden i 27 fall eftersom det funnits särskilda skäl att göra det på grund av pågående rehabilitering eller att fanns medicinska skäl att tro att den försäkrade skulle komma tillbaka i arbete inom ett halvår. Vid ettårsgränsen har ISF granskat 236 fall och där finns det oskälighetsfall som socialdemokraterna åberopar, där personen var alltför sjuk för att lotsas vidare. Det betyder rimligtvis att försäkringen fungerar som den ska. F-kassan gör riktiga bedömningar.  De flesta är redo för arbete, om inte finns oskälighetsregeln

 I socialdemokraternas värld är det tvärtom. Där är alla lika sjuka efter 180 dagar som efter 365 dagar och följaktligen är det alltid oskäligt att pröva arbetsförmågan. De ifrågasätter F-kassans professionalitet. De tycker att oskälighetsregeln är strunt. De tycker att den nu föreslagna utvidgningen av oskälighetsregeln är ”ett slag i luften”. Enligt det nya förslaget ska F-kassan kunna förlänga försäkringen både för utförsäkrade efter maxtiden på 2,5 år och utförsäkrade från tidsbegränsad sjukersättning. F-kassan ges därigenom större möjlighet att göra undantag när det är påkallat för försäkrade som fortfarande är sjuka. Den viktiga förbättringen viftar socialdemokraterna bort som ”ett slag i luften”...

Socialdemokraterna vill också ha kvar den tidsbegränsade sjukersättningen för 6 000 utförsäkrade ”svårt sjuka” som ”aldrig har kunnat arbeta” och alltså är nollklassade. De erbjuds enligt regeringens förslag en specialersättning som är lägre än den de hade tidigare men högre än lägsta ersättningen på Arbetsförmedlingen, vilket de annars fått nöja sig med. Socialdemokraterna påstår att alla dessa 6 000 är ”svårt sjuka”. Alla är alltid ”svårt sjuka” i deras debattjargong. Det finns säkert många fall av ”svårt sjuka” bland dessa 6 000 och de kommer vi att få ta del av i Aftonbladet. Där finns oavlönade bondhustrur som slitit hårt, men där finns också de som odlat en arbetsfri livsstil med pengar från F-kassan för varierande grader av psykiska problem, där finns hela motorcykelgäng, där finns de som synbarligen aldrig tagit ett handtag, åtminstone inte som anställda. Svartjobben tycks apropå det ha försvunnit numera, det kanske de har, med arbetslinjen, med jobbskatteavdraget, de som tidigare jobbade svart har kanske upptäckt att varje vit arbetad dag räknas för den pension de en gång kommer att få och inser det okloka i att ställa sig utanför. 

”Vi kan alla bli sjuka” säger socialdemokraterna med darr på rösten, som om regeringen hade dragit in alla möjligheter till sjukförsäkring. Av de som utförsäkrades de tre första kvartalen 2010 gick, enligt F-kassan, 1 993 personer direkt till jobb. De var sjuka så länge utbetalningarna löpte men när dagarna i försäkringen var slut och tidsgränsen nådd gick de tillbaka till jobb. Av de som lotsades över till arbetslivsintroduktionen stannade lite mer än hälften kvar i olika program (och lite mindre än hälften sökte sig tillbaka till sjukförsäkringen). De flesta av dessa utförsäkrade har varit borta från arbetslivet i åratal. Det är klart att de inte skickas ut på arbetsmarknaden hals över huvud bara för att de lotsas över till Arbetsförmedlingen. Det är klart att de har en lång startsträcka för att komma igen. Den hjälpen får de på Arbetsförmedlingen. Det stödet får de. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen får de. Den sociala rehabiliteringen får de. Så vad bråkar socialdemokraterna om?

Köp inte alla dumma och falska angrepp på sjukförsäkringen

Om jag som utomstående får lägga mig i Kristdemokraternas interna ideologidiskussion – jag är i alla fall allianskompis - så verkar det som om Pernilla Gunther har anammat de dumma och falska angrepp på sjukförsäkringen som oppositionen hamrar in.

Det är inte samma sak att känna sig felbedömd av F-kassan som att faktiskt vara felbedömd. Många som fått sin försörjning indragen vet kanske inte själva exakt vad de haft för ersättning. De vet inte hur tidsbegränsad sjukersättning förhåller sig till sjukpenning och inte heller att det inte går att hoppa in i sjukförsäkringen utan vidare när en försörjningsform upphör.  De kan känna sig felbedömda för att de inte känner till regelverket, det är förståeligt, men man bör noga bena upp vad som är vad i de människoöden som förs fram. Regeringen är ju faktiskt inte ett gäng likgiltiga kylskåp, eller hur? Allt som visat sig vara svaga punkter i sjukförsäkringen hittills har åtgärdats, och det är så det måste gå till. Det senaste förslaget ger t o m de nollklassade 9 300 kr plus bostadstillägg om de fortfarande är sjuka när de utförsäkras från tidsbegränsad sjukersättning. De skulle ha haft noll kronor, men är de sjuka ska de inte behöva söka försörjningsstöd, enligt förslaget.

Om jag sedan får tillåta mig påpeka en annan svaghet i Pernilla Gunthers resonemang så verkar det som om hon ser sjukförsäkring och socialförsäkring som utbytbara ord. Det är de inte. Socialförsäkringarna rymmer ju hela familjepolitiken, förtidspensioner och pensioner på grundnivå m m utöver sjukförsäkringen. Så om kristdemokratisk ideologi är att ha ett ”solidariskt finansierat socialförsäkringssystem” som ”ska ge ekonomisk trygghet under livets olika skeden” behöver det inte betyda fortsatt försörjning i just sjukförsäkringen när tiden har löpt ut och frågan om arbetsförmåga kommer upp.

Målet för kristdemokratisk socialpolitik är enligt Pernilla Gunthers citat ”att stödja gemenskaperna och de enskilda människorna till egen försörjning och god omvårdnad”, och där menar jag att Ola Ström, en annan debattör i Kristdemokraten, har helt rätt: det är vettigare att argumentera för att sjukförsäkringsreformen är en socialpolitiskt human reform just för att den får människor att pröva sin förmåga till egen försörjning.

Nu blir sjukförsäkringen mjukare

Det var väl känt att långa och passiva sjukskrivningar oftast ledde till permanent utanförskap, vilket bara det var skäl nog att reformera sjukskrivningsprocessen vid regeringsskiftet 2006. Därtill kom att all tillgänglig kunskap talade för att utdragna sjukskrivningar är direkt skadliga. Nu har reformen varit i drift i snart tre år. Den är framgångsrik. Växande skaror återvänder till arbetslivet.

Men som alla vet har det funnits personer som inte har kunnat slussas över till introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen för att de har varit för sjuka. En översyn för att åtgärda brister i sjukförsäkringen har presenterats, och den viktigaste nyheten där är att de som inte kan arbeta på grund av sjukdom ska ha en fortsatt ekonomisk trygghet genom försäkringen. Ett oskälighetsbegrepp införs. För dem som står vid den bortre tidsgränsen men inte kan tillgodogöra sig hjälpen att komma tillbaka så sakteliga föreslås individuella bedömningar. Är det oskäligt eller orimligt att omförsäkra till Arbetsförmedlingen ska det inte ske.

Vad som är skäligt och oskäligt i sjukförsäkringen är ingen ny frågeställning. Det säger sig självt att om man har tidsgränser i en försäkring som rör människor och människors sjukdomar och sätt att ta sina sjukdomar så måste man ha rader av undantag. Det har man också haft ända från början. Nu utökas utrymmet för undantag vilket ger F-kassan möjlighet att göra individuella helhetsbedömningar i svåra fall. En professionell praxis har vuxit fram och den kommer att öka förutsebarheten och därmed rättssäkerheten.

Jag ska räkna upp några vägledande exempel på undantag som redan finns i den reformerade sjukförsäkringen, och det gör jag därför att man fortfarande, från personer som borde veta bättre, i riksdagen, hör sägas att regeringen jagar ut svårt cancersjuka att söka arbete. Så är det inte. Det förekom när reformen var ung, men föreställningen att det är så än idag får folk att se rött. De fall som då, första hösten, presenterades på tv var stötande och kraven på patienterna tedde sig verkligen oskäliga, men man fick sällan alla detaljer. Cancersjuk behöver ju inte betyda att man helt saknar arbetsförmåga.

Undantagna har varit de som väntar på en operation (på grund av köer i vården) eller som nyligen opererats och med stor sannolikhet kommer att kunna gå tillbaka till arbete när de återhämtat sig.  Undantag görs för dem som återvänt till arbete på deltid. Det finns undantag för dem som väntar på transplantation. Undantag för dem med en diagnos där man med hjälp av det försäkringsmedicinska beslutsstödet kan sluta sig till tillfrisknande inom en viss tid. Undantag för sjukdomar som går i skov, upp och ned, med bra perioder och sämre perioder. Undantag för progressiva sjukdomar som obevekligt går mot det sämre där ingen bot finns. Undantag för dem med allvarliga tumörsjukdomar, och också för dem som får en tuff medicinsk behandling för att förebygga återfall. Undantag för olycksfallsoffer, för patienter med stroke, för brännskador, förlamningar, människor som mist förmågan att se eller tala. Men redan före översynen, hade F-kassan visst manöverutrymme att göra undantag för andra allvarliga sjukdomar av liknande karaktär.

Förslaget om de nya mjukare reglerna kom alltså den 11 april, men kritiken mjuknade inte. Den är sig lik. Det är tidsgränserna och utförsäkringarna som spökar. Frågan hur socialdemokraterna ser på tidsgränser infinner sig på nytt. Hur ska de ha det egentligen? De vinglar av och an och försöker säga både ja och nej samtidigt. Ska de göra sig av med ”stupstocken”? Driver de en arbetslinje eller inte? Har de glömt hur sjukskrivningarna rakade i höjden när de fick löpa fritt?

Regeringen säger klart och tydligt att tidsgränserna är viktiga och nödvändiga. De är avstämningspunkter för att pröva arbetsförmågan och för att sätta in rehabilitering. Men rehabilitering är ett missbrukat ord. Rehabilitering är ingen gör-om-mig-story. Läkarna pratar om ett rehabiliteringsfönster som egentligen bara är öppet några månader i början av ett sjukfall, varefter det slås igen. Då talar de om medicinsk rehabilitering. Den är effektiv i början. Bara kallelsen till F-kassan efter 180 dagar kortar ner sjukfallet med 70 dagar. 

Avsaknaden av tidsgränser tidigare var huvudskälet till att det gick åt skogen. Det som socialförsäkringsutredaren Anna Hedborg beskrev som en parkeringsplats för olösta problem - arbetslöshetsproblem snarare än sjukdomsproblem - gällde inte minst den tidsbegränsade sjukersättningen. Först många långa år i sjukförsäkringen. Sedan tidsbegränsad sjukersättning i väntan på ingenting. Det var ingen brådska. Det var inte tal om att ”bråka” med människor. De hade ju sin försörjning från kassan, och de blev fler och fler.

F-kassan hade inga andra möjligheter än att ”utförsäkra” den som nått slutgränsen på sin tidsbegränsade sjukersättning, som den famösa ”Annica” strax före valet, med den ovanliga och svåra sjukdomen. Med de aviserade nya mjuka reglerna skulle Annica ha fått stanna i försäkringen.

En del utförsäkrade från tidsbegränsad sjukersättning är ”nollklassade”. De kan inte återvända till sjukförsäkringen hur sjuka de än är därför att de saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI).  De har aldrig arbetat, i alla fall inte vitt, eller har bara inte haft någon anställning. De nollklassade är ungefär tio procent av dem med tidsbegränsad sjukersättning. Regeringen menar att de som en gång varit inne i försäkringen inte ska behöva söka försörjningsstöd om de fortfarande är sjuka. De ska få ett specialbidrag motsvarande vad de skulle ha fått i introduktionsprogrammet. De får också ett särskilt bostadsstöd i stället för det bostadstillägg de förlorar när de utförsäkras. Ca 12 000 personer kommer att utförsäkras från tidsbegränsad sjukersättning under 2011, av vilka något tusental nollklassade. Nästa år är det sista då tidsbegränsad sjukersättning över huvud taget betalas ut, och därefter vet alla från början vad som gäller i försäkringen.

Försäkringen måste ha tidsgränser för att inte urarta men en individuell bedömning inom det nuvarande regelsystemet ger en mjukare försäkring. Frågan vi måste ställa oss är: vilka ska försörja sig själva och vilka ska vi försörja?

Sjukförsäkringen är inte längre en allmän försörjning av sociala skäl

Det lönar sig att arbeta! Tidigare sade man att det SKA löna sig att arbeta. Nu är det inte längre ett retoriskt ouppnåeligt mål från högskattesamhällets dagar. Nu får människor behålla mera av sin arbetsinsats. Jobbskatteavdraget gör att det lönar sig att arbeta. För första gången på flera decennier kan vi känna den fläkt av frihet och oberoende som arbete ger. Arbetar vi får vi del av den uppmuntran som är arbetslinjens avsikt. Vi kan styra mera av vår ekonomi och därmed också mera av våra liv. 

Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, i kombination med ansträngningarna att räta upp sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen är inte längre en allmän kassaförsörjning av sociala skäl. Den lever numera upp till den gamla grundregeln som säger att försäkringen är ersättning för förlorad inkomst för den som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom. Kvarvarande brister har åtgärdats, och så gott som alla (98 procent) får sin sjukpeng utan problem.

108 läkare anförda av Jenny Fjäll som startade nätverket Resurs, för sjukas och utsattas rätt i samhället, åberopar sig fortfarande på gamla fall, från reformens första år, innan alla delar var på plats. Det är annorlunda nu, men ändå valsar skräckhistorierna vidare som om inget hade hänt. De vänder sig mot tidsgränserna, men tidsgränserna ska ses som nödvändiga avstämningspunkter. Hur ska F-kassan annars få reda på om människor fått tillbaka arbetsförmågan och kan återvända till arbete? Men för de allvarligt sjuka finns ingen slutgräns, och det tror jag läkarna vet.

De fall som mest figurerar i debatten och de som ”kommer i kläm” som Jenny Fjäll säger, är främst de som haft det hon kallar för ”tillfällig” sjukersättning. Så värst ”tillfällig” var den nu inte. Den kunde sträcka sig år framåt i tiden, och förnyas gång på gång, i tio år, tjugo år. Men denna tidsbegränsade sjukersättning är avskaffad och med den det ”drägliga liv” som dessa människor hade när pengarna betalades ut men ingen frågade efter hur det var med arbetsviljan.

Frågan som behöver ställas till de 108 läkarna, och till biskoparna som också uttalat sig om ”svårt sjuka” som tvingas ut och ”söka jobb eller arbeta under sin sjukskrivning ” (vilket svårt sjuka alltså inte behöver, vilket alltså är ett missförstånd. Det som erbjuds de ”utförsäkrade” när de kommer till arbetsförmedlingen, är nämligen en personlig kartläggning av behov och förmåga.) Frågan som måste ställas är bred: Vilka människor ska ha rätt till försörjning från staten och vilka ska förväntas försörja sig själva?

Det är som om vi hade förträngt att det tidigare fanns människor som jobbade svart, samtidigt som de lyfte sjukpenning och sjukersättning. Självklart är det inte dessa personer de 108 läkarna och biskoparna ömmar för, men deras omsorg om de ”utförsäkrades” försörjning kan mycket väl gälla människor som på grund av sitt levnadssätt aldrig tagit ett handtag i hela sitt liv, som i alla fall aldrig haft någon hederlig anställning och betalat skatt, men som ändå haft den tidsbegränsade sjukersättningen som födkrok. Sjukersättning på grundnivå kunde man nämligen få utan sjukpenninggrundande inkomst. Nu får dessa personer vända sig till kommunen för att få försörjningsstöd och det tycker jag är rätt. Det är rätt att sjukförsäkringen förbehålls de sjuka.

Så frågan är alltså om just sjukförsäkringen ska ge människor en ”dräglig tillvaro” oberoende av arbetsförmåga, bara av det skälet att de har haft kassaförsörjning förut i många herrans år. De 108 läkarna och biskoparna verkar vara inne på den linjen. De vänder sig emot att arbetsförmågan prövas efter lång tid i försäkringen, och det innebär väl såvitt jag förstår att de vill att F-kassan blundar och betalar.

Är det trolldom? Nej det är jobbskatteavdrag!

Det forna enhetsprojektet Sverige spricker upp. Det händer saker när regeringen erbjuder medborgarna mer av äganderätten till den egna plånboken. Denna lilla öppning mot en större personlig ekonomisk frihet rubbar den gamla ordningen där staten ger och medborgarna själva är föremål för omsorg. Egenmakt är kanske inte bara ett ord när allt kommer omkring. Runt 1 700 kronor mer i månaden för låg- och medelinkomsttagare har blivit en verklighet som det blir svårt att backa från. Det tog några år för jobbskattereformen att slå igenom, men nu vet alla att det är regeringens förtjänst att de har fått påökt och den självklara slutsatsen är att det lönar sig mycket bättre att jobba än att inte jobba.

Denna enkla kil in i högskattesamhället är borgerlig politik. Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, och den måste föras vidare, steg för steg, för att upprätthålla den lilla extra frihet som i förlängningen vetter mot ett mera civilt samhälle. Jobbskatteavdraget är incitamentet för arbetslinjen, och arbetslinjen börjar också ta skruv, men vi har väldigt mycket offertänkande att kämpa oss igenom för att på nytt få liv i den autonoma och ansvarskännande medborgaren. Årtionden av socialdemokratisk hegemoni försvinner inte så lätt. Inte heller förväntningarna på den goda staten.

Det är lustigt att befinna sig utanför riksdagen efter att ha varit del av den interna kulturen där. Riksdagen är liksom en anrikning av den goda statens bästa ambitioner. Alla riksdagsledamöter vill gott för alla medborgare, det är ju därför de är där, och det vore döfött att ifrågasätta medborgarnas syn på staten som alla goda gåvors givare. Jag blev överraskad över att i princip alla delade känslan av att inget problem var för litet eller för smalt för att riksdagsledamöterna skulle ge sig hän i kampen för att möta det bland alla de tusentals behov som kan hitta på att uppstå i det svenska vardagslivet.  Det kunde vara inackorderingstillägg, obeställd reklam, konsumentskydd vid köp av flygbiljetter, ventilation av trapphus vid brand, vidareförsäljning av evenemangsbiljetter, arbetsmiljön för barn i förskolan, miljöanpassat resande i myndigheter, id-kortens utformning, reklam till barn, könsdiskriminerande reklam, självmord på internet, parkeringsfrågor, övergivna fordon, rekrytering av deltidsanställda brandmän, apotekens försäljning av teknisk sprit, sommarjobb för gymnasieelever, m m.

Jag har stor respekt för den höviska traditionen i riksdagen, liksom för konsten att tro alla om gott och viljan att hjälpa på alla sätt. Jag omvärderade många av mina egna tidigare något enögda samhällskritiska ståndpunkter och blev rätt god själv.  

Men nu när jag är tillbaka ute i kylan igen kan jag fundera över de incitament för arbete som allianspartierna och regeringen står bakom. De är jättebra, absolut, de är steg på vägen mot en renoverad individualistisk svensk modell av ansvarskännande medborgare. Men faktum är att incitamenten för somliga att bita sig kvar i sjukförsäkringen är ännu större. Det sägs att sjukförsäkringen är ett haveri, men jag delar inte den bedömningen. ”Beviset” är främst ovederhäftiga artiklar i Aftonbladet, men också att så många återvänder till sjukförsäkringen efter att ha gjort en vända i introduktionsprogrammet på arbetsförmedlingen för att de sägs vara så sjuka. Jag skulle vilja säga att incitamenten för människor att hålla fast vid sjukrollen för att inte riskera sin ersättning är en annan stark förklaring. Vissa förtidspensionärer som arbetat tidigare förlorar stort på att ”utförsäkras” eftersom de samtidigt förlorar avtalspensioner och bostadstillägg. Detta gäller ”utförsäkrade” från tidsbegränsad sjukersättning, som alltså inte har visat några tecken på tillfrisknande trots många herrans år i lugn och ro utan tidsgränser, men som bedöms ha viss arbetsförmåga.

Det gäller tyvärr också unga förtidspensionärer mellan 19 och 29 år. De får pengar, men det krävs väldigt lite av dem. Att ställa krav är osvenskt och ”kallt” och att stryka medhårs är varmt och medkännande. Men kunde det uppstå något utrymme för lite sund skepsis mot alla svaga och trötta så skulle det troligtvis vara till gagn för dem.

Till dem som är så psykiskt bräckliga att de inte ens kan sätta på en kastrull med vatten skulle jag vilja säga: Lär er! Ni har allt att vinna på att försöka!

Med fortsatt sänkt skatt på arbete och normala krav på egenförsörjning i första hand kommer nog arbetslinjen att vinna över sjukförsäkringslinjen och därmed också bli en seger för moralen i en återupprättad svensk modell.

Påskupproret igen

Det är fel av diakoner och präster att uppvigla till uppror mot vad de tycker är ogudaktiga regler i sjukförsäkringen. Det är fel för att de hämtar retoriken direkt från partipolitiken på vänsterkanten och ger sig in i en agitatorisk kampanj vars konsekvenser de troligen inte överblickar.  Visst kan de bjuda på medkänsla i kyrkan men de kan inte kräva fortsatt sjukersättning i Guds namn för att underlätta människors vardag.

Vad vet diakoner och själasörjare om sjukförsäkringen? Under reformens första månader förekom tveklöst en rad missgrepp, men reglerna kompletterades förra året. Har upprorsmakarna studerat de förändringar och undantag från ursprungsförslaget som riksdagen införde för mer än ett år sedan? Vet upprorsmakarna vad som gäller?

Sjukförsäkringen är inte ”omänsklig”. Alla som har gått in i den reformerade sjukförsäkringen från början, för två och ett halvt år sedan, vet vad som gäller, vet att ingen som är allvarligt sjuk ”utförsäkras”, vet att de tidiga insatser som görs har till syfte att få dem tillbaka i arbete igen. Det går bra i de allra flesta fall. Nittioåtta procent av alla sjukförsäkringsärenden löper på precis som det var tänkt.

Då kommer nästa viktiga fråga: kan kyrkans folk skilja på sjukförsäkring med sjukpenning och tidsbegränsad sjukersättning? Kritiken mot ”utförsäkringarna” gäller ju i de flesta fall den borttagna tidsbegränsade sjukersättningen. Och det ska erkännas: det har skapat ett mera komplicerat informationsläge än tidigare, och ett mera komplicerat bedömningsläge. Men tidsbegränsad betyder tidsbegränsad, det ligger så att säga i dealen från början. När tiden tar slut inträffar det som kallas ”utförsäkring”.  Men i själva verket är det en ”omförsäkring” eftersom personen förs över till aktivitetsstöd på arbetsförmedlingen.

Sjukförsäkring kan bara den få som haft arbete och inkomst. Det är inkomstbortfallet som är försäkrat. Men tidsbegränsad sjukersättning kunde alla få, även de som inte haft någon anställning i hela sitt liv. Det är förmodligen bland dem som aldrig arbetat man hittar människor som har förlorat si och så mycket på att föras över till arbetsförmedlingen, människor som upplever sig som sjuka, människor som är sjuka, människor som har blivit sjuka av att vara bortsorterade i utanförskap i åratal. Många hade inrättat sitt liv med försörjningen från kassan och blir ett tu tre berövade sin livlina. De upplever tanken på kartläggning av sina möjligheter på arbetsförmedlingen som det mest skrämmande och kränkande som går att hitta på.

Det är dessa människor som äntligen förs fram i ljuset och får en chans till ett liv som striden gäller. Förespråkarna för påskupproret har alltså att precisera sig. Vill de öppna  för obegränsade rättigheter i sjukförsäkringen? Vill de få tillbaka skaror av förtidspensionerade som inte bara underminerar sina egna chanser till ett värdigt liv, utan som också undergräver själva idén att det normala är arbete för en person som har arbetsförmåga.

Jag har respekt för att Sveriges Kristna Råd saknar den gamla sjukförsäkringen, men tro mig när jag säger att den nya tjänar oss alla mycket bättre, i synnerhet på lång sikt.

Man skjuter på mig

Motståndet mot sjukförsäkringen är kompakt. Folk tycks vara överens om att jag pratar i nattmössan, att jag ingenting vet, att jag försvarar sjukförsäkringen för att jag är ond och elak, att jag ljuger, att jag har fel. Men jag vågar påstå att jag vet en del i alla fall. Jag har arbetat med genomförandet i nästan fyra år, från förarbetena, genom remissomgången, med själva lagförslaget, med det betänkande som lades fram i riksdagen, och med de förändringar och undantag som gjordes senare för att möta de problem i tolkningen av lagen som behövde närmare precisering. Jag tror jag kan reformen. Jag vet att alltihopa blir en enda sörja av motsägelser om man inte är väldigt noga med definitionerna av begrepp. Jag vet hur lång tid och hur många genomgångar jag behövde innan jag hade klart för mig vad som var vad, så jag har viss förståelse för att enkla argument vinner över regelexercis.

Det jag tycker är märkligt och skrämmande är att en osaklig och ideologiskt driven kampanj mot sjukförsäkringsreformen uppenbarligen kan göras till en allmänt omfattad sanning. Alla tycks köpa bilden av omänsklighet och jag vet inte vad. Men det kan inte vara omänskligt att återföra sjukförsäkringen till att på nytt bli en försäkring som skyddar mot inkomstbortfall vid oförmåga att arbeta på grund av sjukdom och inget annat. Det var så sjukförsäkringen fungerade innan den blev en försörjningslösning i största allmänhet, och innan människor började tycka att det var statens skyldighet att ta hand om dem ekonomiskt.

Många har hört vägande argument mot sjukförsäkringen och stannat vid dem. Den belägenheten delar de fö ö med många riksdagsledamöter som inte heller lyckas få in att undantagen har förändrat ursprungsförslaget. Jag förstår att de som läser debattartiklar i Aftonbladet blir upprörda. Där hörs röster från dem som upplever sig som jättesjuka, som faktiskt är jättesjuka, och de som bara inte vet hur de ska försörja sig därför att de blivit ”utförsäkrade”. Ingen frågar sig vad som ligger bakom ”utförsäkringarna” och varför, men alla tycker sig veta att de bör stoppas.

Några av argumenten som florerar i debatten låter bestickande. Ett är att det är fel att ”en administrativ gräns ska bestämma när människor blir friska. Människor ska få vara sjuka tills de känner sig färdiga och friska”, ungefär så.

Ja sjukförsäkringen har tidsgränser, dvs avstämningspunkter där arbetsförmåga prövas. Vi var det enda land i Västeuropa som inga tidsgränser hade, och nu har vi ett år i likhet med de flesta andra europeiska länder, men det är ingen absolut gräns.  Människor är olika, sjukdomar drabbar olika, köer i vården drar ut på tiden, osv. Så de som behöver mera tid får förlängd sjukpenning (en term) i max ett och ett halvt år till. Två och ett halvt år totalt alltså. De däremot som har svåra sjukdomar får ingen slutgräns alls. De får fortsatt sjukpenning (en annan term) så länge det behövs.

Utvärderingen av arbetsförmågan görs på arbetsförmedlingen. Det går inte att börja på ny kula i sjukförsäkringen direkt efter ”utförsäkringen” för då förlorar slutgränsen sin mening.  Tre månader måste gå innan det går att vända tillbaka till F-kassan. ”Utförsäkringen” är en sorts vägskäl för individen.

Socialdemokraterna säger att det är självklart att den som har arbetsförmåga ska arbeta, om så blott en timme då och då. Men de vill ha bort tidsgränserna, de vill ha bort ”utförsäkringen”. De har slutat att prata om ”stupstocken” eftersom de förstått att sjukförsäkringen inte har någon stupstock. Däremot har de inte gjort klart hur i all världen de ska få människor att självmant avsäga sig försörjningen från F-kassan för att de är ”friska” om ingen frågar efter var de står, vad de kan, och vad de vill. 

Det jag sagt om sjukförsäkringen är inte tillämpligt på ”utförsäkrade” från tidsbegränsad sjukersättning, en försäkringsform som är under avveckling. De som når vägs ände i tidsbegränsad sjukersättning handlar dels om svårt sjuka som började med tidsbegränsad sjukersättning för åratal sedan, men också om människor som aldrig har jobbat i hela sitt liv, människor med sociala problem, psykiska problem, alkoholister, missbrukare, arbetslösa glesbygdsbor, människor med låg utbildning. De kunde inte få sjukpenning för de hade ingen sjukpenninggrundande inkomst, men tidsbegränsad sjukersättning fick de.

Nu avvecklas den tidsbegränsade sjukersättningen. Den var ett limbo på vägen till permanent utanförskap för människor som hade alla möjliga sociala problem men som inte nödvändigtvis saknade arbetsförmåga. Människor som ”utförsäkras” från tidsbegränsad sjukersättning har i de flesta fall levt med den i åratal och känner sig helt borta från alla normala sammanhang. Ska vi ge upp om dem? Ska vi fortsätta att försörja alla ”nollklassade” av det enda skälet att de har fått försörjning förut på grunder som inte längre gäller? Är inte väckningssignalen i form av ”utförsäkring” mera human om den får en del av dem att tänka i nya banor och närma sig en samhällsgemenskap?

Det är egentligen om dessa udda ”utförsäkrade” striden står, de som haft tidsbegränsad sjukersättning länge och vant sig vid att staten tar hand om dem. Det är de som söker sig till diakonerna för att få hjälp med sin försörjning. Det är de som berättar sitt lidandes historia i Aftonbladet och det handlar oftast om ekonomin. De har inte behövt tänka tanken att försörja sig själva med allt vad därtill hör av självdisciplin, uthållighet och ansvar och då har de heller inte gjort det. Jag säger det som ett konstaterande, inte som kritik. Människor är smarta nog att ta det som bjuds.

Där ligger kärnan i problemet, som jag ser det. Ska vi ha grupper av människor för vilka vi gör undantag från försörjningskravet, inte på grund av egentlig sjukdom eller tillfällig arbetslöshet, utan för att vi en gång gav dem möjlighet att ställa sig utanför och förbli där så länge att de tappat kontakten med normalt liv?