Påskupproret

Diakoner och teologer och författare manar till uppror mot sjukförsäkringen i en debattartikel i Aftonbladet (24/2). Min första fråga är om de har täckning för sina påståenden att den allmänna sjukförsäkringen är rena ”katastrofen”? Håller de isär den reformerade sjukförsäkringen från den borttagna temporära sjukersättningen? Har de verifierat att exemplen på brister i sjukförsäkringen som florerar i debatten inte är gamla exempel från reformens första månader när det faktiskt förekom en hel rad mankemang? Har de studerat de förändringar och undantag från ursprungsförslaget som riksdagen införde i sjukförsäkringen för mer än ett år sedan? Är anklagelserna relevanta? Vad går de i god för med sina namn?

Jag tvivlar inte på deras äkta engagemang och känslor av medlidande med ”de drabbade”. Men ska de agera politiskt i uppviglande syfte på vänsterkanten så måste deras anklagelser vara korrekta. Vi är faktiskt inte ”rånade på vår gemensamma sjukförsäkring”.  Sjukförsäkringen finns för den som har oturen att bli sjuk, och den fungerar bra numera. Alla som har gått in i den reformerade försäkringen från början vet vad som gäller, vet att ingen som är allvarligt sjuk ”utförsäkras”, vet att tidiga insatser nu görs som fyller sin funktion för att få dem tillbaka i arbete igen. Nittiosju procent av alla sjukförsäkringsärenden löper på fint, precis som det var tänkt.

Sant är dock att kritiken mot sjukförsäkringen är bedövande. När så många vittnar om skandaler och orimliga konsekvenser av sjukförsäkringsreformen så måste den väl vara helt åt skogen? Eller? Tja, viss förvirring råder. De flesta fall som tas upp handlar om den borttagna temporära sjukersättningen. Och det ska erkännas: den borttagna temporära sjukersättningen skapar ett mera komplicerat informationsläge än tidigare, och ett mera komplicerat bedömningsläge. För att nu få permanent sjukersättning ska alla möjligheter till arbete ska vara uteslutna.

Tidigare var det verkligen enkelt: så gott som alla som ville fick sjukersättning. Först temporär, och sedan efter fem, tio, femton år när läkarna gav upp om möjligheterna att övertyga patienterna att trots allt göra ett försök på arbetsmarknaden, permanentades sjukersättningen. (I fortsättningen använder jag benämningen förtidspension eftersom det nu är vad det är.)

Om regeringen ville göra det lätt för sig skulle de kunna få slut på kampanjerna mot sjukförsäkringen om de backade och öppnade för förtidspension för alla som ville och behövde en försörjning, så som det var innan reformen genomfördes.

Jag vill förtydliga den tanken i en direkt fråga till diakonerna och andra med påskuppror i sikte. Vill ni ha en återgång till den tid när arbetslöshet och bristande utbildning och glesbygdsboende gav rätt till försörjning från sjukförsäkringen? Vill ni upphäva kravet på arbete för de som har arbetsförmåga? Reglerna i en statlig försäkring måste ju vara lika för alla. Vill ni ha tillbaka ett växande antal förtidspensionerade varje dag som inte bara underminerar sina egna chanser till ett värdigt liv, utan som också undergräver själva idén att det normala för en person som har arbetsförmåga är arbete?

Ta den ”utförsäkrade” Paulina, 34, i Aftonbladet (25/2). Hon har aldrig i hela sitt liv haft ett arbete på grund av ångest och panikattacker. Hon blev ”självförsörjande”, som hon säger, för fyra år sedan när hon fick tidsbegränsad sjukersättning.  Tidsbegränsad betyder tidsbegränsad. När tiden tog slut överfördes hon till introduktionsprogrammet på arbetsförmedlingen. Det är regeln. Kanske kan diakoner och teologer hålla med mig på en punkt: att om förtidspensioneringen inte har haft någon gynnsam effekt på Paulina under de fyra år som gått, så finns det ju skäl att pröva någonting annat, som kartläggning och klargörande av vad Paulina skulle vilja här i livet?

Nästa regel säger att den som haft ett arbete så långt tillbaka i tiden som tio år kan återuppväcka sin gamla sjukpenninggrundande inkomst från tiden före sjukdomen om de behöver återvända till sjukförsäkringen. Det kan inte Paulina eftersom hon aldrig varit anställd. Hon säger att hon har arbetat, ”jobbat hårt” till och med, men aldrig varit anställd.

3 500 efter skatt i aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen är villkoret för alla arbetslösa som aldrig haft en anställning och alltså inte kvalar in i arbetslöshetsförsäkringen. Hon klagar högt på sin dåliga ekonomi och på de ”fyrkantiga reglerna som sliter undan tryggheten för sjuka människor”. Hon är en av dem som diakonerna och de andliga själasörjarna vill ha tillbaka i kassaförsörjning genom att gå ut på gatorna och protestera. Jag har respekt för att de saknar den gamla sjukförsäkringen, men tro mig när jag säger att den nya tjänar oss alla mycket bättre, även Paulina, i synnerhet på lång sikt.

Intressant nog är det bara vänstern som vill ha tillbaka den tidsbegränsade förtidspensionen så vitt jag vet. Socialdemokraterna har ingenting sagt om att de vill ha den tillbaka. Så politiskt står påskupprorets undertecknare tämligen isolerade på barrikaderna med alla sina härliga vänsterkompisar. Sprid info, säger de.  Börja med att verifiera de uppgifter ni sprider, säger jag.