Man skjuter på mig

Motståndet mot sjukförsäkringen är kompakt. Folk tycks vara överens om att jag pratar i nattmössan, att jag ingenting vet, att jag försvarar sjukförsäkringen för att jag är ond och elak, att jag ljuger, att jag har fel. Men jag vågar påstå att jag vet en del i alla fall. Jag har arbetat med genomförandet i nästan fyra år, från förarbetena, genom remissomgången, med själva lagförslaget, med det betänkande som lades fram i riksdagen, och med de förändringar och undantag som gjordes senare för att möta de problem i tolkningen av lagen som behövde närmare precisering. Jag tror jag kan reformen. Jag vet att alltihopa blir en enda sörja av motsägelser om man inte är väldigt noga med definitionerna av begrepp. Jag vet hur lång tid och hur många genomgångar jag behövde innan jag hade klart för mig vad som var vad, så jag har viss förståelse för att enkla argument vinner över regelexercis.

Det jag tycker är märkligt och skrämmande är att en osaklig och ideologiskt driven kampanj mot sjukförsäkringsreformen uppenbarligen kan göras till en allmänt omfattad sanning. Alla tycks köpa bilden av omänsklighet och jag vet inte vad. Men det kan inte vara omänskligt att återföra sjukförsäkringen till att på nytt bli en försäkring som skyddar mot inkomstbortfall vid oförmåga att arbeta på grund av sjukdom och inget annat. Det var så sjukförsäkringen fungerade innan den blev en försörjningslösning i största allmänhet, och innan människor började tycka att det var statens skyldighet att ta hand om dem ekonomiskt.

Många har hört vägande argument mot sjukförsäkringen och stannat vid dem. Den belägenheten delar de fö ö med många riksdagsledamöter som inte heller lyckas få in att undantagen har förändrat ursprungsförslaget. Jag förstår att de som läser debattartiklar i Aftonbladet blir upprörda. Där hörs röster från dem som upplever sig som jättesjuka, som faktiskt är jättesjuka, och de som bara inte vet hur de ska försörja sig därför att de blivit ”utförsäkrade”. Ingen frågar sig vad som ligger bakom ”utförsäkringarna” och varför, men alla tycker sig veta att de bör stoppas.

Några av argumenten som florerar i debatten låter bestickande. Ett är att det är fel att ”en administrativ gräns ska bestämma när människor blir friska. Människor ska få vara sjuka tills de känner sig färdiga och friska”, ungefär så.

Ja sjukförsäkringen har tidsgränser, dvs avstämningspunkter där arbetsförmåga prövas. Vi var det enda land i Västeuropa som inga tidsgränser hade, och nu har vi ett år i likhet med de flesta andra europeiska länder, men det är ingen absolut gräns.  Människor är olika, sjukdomar drabbar olika, köer i vården drar ut på tiden, osv. Så de som behöver mera tid får förlängd sjukpenning (en term) i max ett och ett halvt år till. Två och ett halvt år totalt alltså. De däremot som har svåra sjukdomar får ingen slutgräns alls. De får fortsatt sjukpenning (en annan term) så länge det behövs.

Utvärderingen av arbetsförmågan görs på arbetsförmedlingen. Det går inte att börja på ny kula i sjukförsäkringen direkt efter ”utförsäkringen” för då förlorar slutgränsen sin mening.  Tre månader måste gå innan det går att vända tillbaka till F-kassan. ”Utförsäkringen” är en sorts vägskäl för individen.

Socialdemokraterna säger att det är självklart att den som har arbetsförmåga ska arbeta, om så blott en timme då och då. Men de vill ha bort tidsgränserna, de vill ha bort ”utförsäkringen”. De har slutat att prata om ”stupstocken” eftersom de förstått att sjukförsäkringen inte har någon stupstock. Däremot har de inte gjort klart hur i all världen de ska få människor att självmant avsäga sig försörjningen från F-kassan för att de är ”friska” om ingen frågar efter var de står, vad de kan, och vad de vill. 

Det jag sagt om sjukförsäkringen är inte tillämpligt på ”utförsäkrade” från tidsbegränsad sjukersättning, en försäkringsform som är under avveckling. De som når vägs ände i tidsbegränsad sjukersättning handlar dels om svårt sjuka som började med tidsbegränsad sjukersättning för åratal sedan, men också om människor som aldrig har jobbat i hela sitt liv, människor med sociala problem, psykiska problem, alkoholister, missbrukare, arbetslösa glesbygdsbor, människor med låg utbildning. De kunde inte få sjukpenning för de hade ingen sjukpenninggrundande inkomst, men tidsbegränsad sjukersättning fick de.

Nu avvecklas den tidsbegränsade sjukersättningen. Den var ett limbo på vägen till permanent utanförskap för människor som hade alla möjliga sociala problem men som inte nödvändigtvis saknade arbetsförmåga. Människor som ”utförsäkras” från tidsbegränsad sjukersättning har i de flesta fall levt med den i åratal och känner sig helt borta från alla normala sammanhang. Ska vi ge upp om dem? Ska vi fortsätta att försörja alla ”nollklassade” av det enda skälet att de har fått försörjning förut på grunder som inte längre gäller? Är inte väckningssignalen i form av ”utförsäkring” mera human om den får en del av dem att tänka i nya banor och närma sig en samhällsgemenskap?

Det är egentligen om dessa udda ”utförsäkrade” striden står, de som haft tidsbegränsad sjukersättning länge och vant sig vid att staten tar hand om dem. Det är de som söker sig till diakonerna för att få hjälp med sin försörjning. Det är de som berättar sitt lidandes historia i Aftonbladet och det handlar oftast om ekonomin. De har inte behövt tänka tanken att försörja sig själva med allt vad därtill hör av självdisciplin, uthållighet och ansvar och då har de heller inte gjort det. Jag säger det som ett konstaterande, inte som kritik. Människor är smarta nog att ta det som bjuds.

Där ligger kärnan i problemet, som jag ser det. Ska vi ha grupper av människor för vilka vi gör undantag från försörjningskravet, inte på grund av egentlig sjukdom eller tillfällig arbetslöshet, utan för att vi en gång gav dem möjlighet att ställa sig utanför och förbli där så länge att de tappat kontakten med normalt liv?