Barnfattigdom

Bara ordet barnfattigdom! Det ger associationer till trashankar och gatubarn, utsatta, utslängda, ensamma. Tala om att väcka skuldkänslor hos de flesta vuxna. Så det är nog i kraftigaste laget för inhemskt bruk, i synnerhet som barnens fattigdom är helt avhängig av föräldrarnas livsvillkor där arbete/inte arbete är den avgörande skillnaden. Men inte heller vuxna i Sverige är fattiga i absolut bemärkelse. Ingen i Sverige går hungrig. Alla har rätt till en skälig levnadsnivå, och med skälig menas då enligt Konsumentverket den konsumentstandard som den genomsnittliga löntagaren har.

Barns rättigheter enligt barnkonventionen åberopas. Där sägs att barn har rätt till fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling, vilket i första hand är föräldrarnas jobb. Staten ska bistå föräldrarna och det gör staten med stöd av olika slag som barnbidrag, skolpenning, skolskjuts, gratis läromedel, gratis tandvård m m. Staten ska inte ta över föräldraskapet. Rädda Barnen säger att stödet för barnens framtid inte primärt handlar om vad man kan köpa. Det har andra dimensioner. Det handlar om utbildning, möjligheter på arbetsmarknaden, fysisk och psykisk hälsa. Ändå ger de publicitet åt svensk barnfattigdom uppfattad som svenskt elände, dvs utan Iphone.

Skälet till att det kommer årliga rapporter om barnfattigdom i Sverige tror jag handlar om det enkelt mätbara. Vi älskar siffror och procentsatser. Hur mycket har ”fattigdomen” ökat, minskat, procentuellt, i en grupp jämfört med en annan, i Skåne jämfört med landet i övrigt, osv.  Samhällsvetenskap är att mäta sociala företeelser i grupper på det viset. De dimensioner som handlar om fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling kan inte mätas och sjunker liksom undan. Medierna får siffror och procentsatser att göra sak av, och bilden befästs i den politiska retoriken: det man talar om är ekonomisk barnfattigdom och inte barnfattigdom som bristande utbildning och normlöshet.

Bilden av fattiga barn passar in i det behov vi tycks ha i Sverige av att jämföra ekonomiskt utfall, ekonomisk frihet och köpkraft. Den göder känslan av orättvisa hos föräldrar med invandrarbakgrund som är bidragsberoende och har lägre sysselsättningsgrad än den inhemska befolkningen. De ser det som orättvisa att svenskarnas barn har eget rum och kan ta hem kompisar osv, medan de själva har sämre materiella villkor. Vi får upplevd orättvisa, upplevda motsättningar kring behov, resurser, värden, och de känslorna spiller över på barnen, eller tonåringarna snarare.  De ges uppfattningen att staten borde ge dem vad de vill ha, och i brist på respons från staten utvecklar en del av dessa tonårspojkar konfliktstrategier i stället för strategier för att förbättra sina chanser att påverka sina framtida levnadsvillkor. Den upplevda orättvisan påverkar deras identitet och plattform i tillvaron, men om man bara sätter och väntar på rättvisa händer ingenting.

Vi kan inte omskapa världen från grunden och vi kan inte undanröja orättvisor, varken faktiska eller upplevda. Människor är olika. Jag tror inte att de barn som betecknas som fattiga har drabbats av någon begränsande olycka eller otur, eller att deras föräldrar gjort det. Jag tror inte heller att de ambitiösa, som det tittas snett på, har fått någon skänk från ovan. De flesta jobbar och tar sig fram. Det finns ingen annan väg till – om inte rikedom så i alla fall hyggligt välstånd och framför allt personlig frihet än att jobba och sköta sitt efter bästa förmåga. Första steget framåt är att inte ringakta tillfälliga anställningar för även om de inte ger någon framtid så ger de erfarenheter och social delaktighet. Allt arbete belönas av regeringen. Det är den stora skillnaden mot förut, och den enkla hävstången ut ur fattigdom av alla slag.