Om människans ofattbara förmåga att uthärda förtryck

Mischa Stalhammer, polsk jude, född 1923, berättar om livet som ung jude i Polen före och under andra världskriget. Han berättar enkelt och levande för sin son, Semmy Stalhammer, som har ställt samman historien i boken Kodnamn frisör (Bonniers, 2007)

Det är historien om en enastående individ, men mer än så. Det jag funderar på under läsningen är människans ofattbara och obegränsade förmåga att uthärda förtryck. Jag undrar över den paradoxala frihet en människa kan skapa för sig genom att varje dag faktiskt hantera en absolut omöjlig verklighet. Mischas historia handlar om en tillvaro som på ett förunderligt sätt gick att uthärda därför att det inte fanns några alternativ.

Mischa är en vaken person. Allt som finns att lära lär han sig för att bättra på chanserna att klara sig. Han är vaken för faror som bokstavligen omger honom överallt alltid. Undvikandet präntades in i ungarna. Aldrig ge efter för en impuls till försvar mot angrepp för att inte äventyra säkerheten för alla judar. För att minimera de polska skolkamraternas förföljelse gav han sig iväg till skolan så sent som möjligt, så att han måste springa hela vägen för att hinna in precis en minut innan porten stängdes.

Han är vaken därför att hans liv från 15 års ålder hänger på honom själv och ingen annan.  Långt senare i livet, i Sverige, i hemmets lugna bo, är vaksamheten fortfarande del av hans natur. Sonen försöker smyga sig fram till sin sovande pappa, tyst tyst på tå, men fadern öppnar ändå alltid ögonen.

När Semmy var barn tog han för givet att alla fäder lagade elektriska maskiner, kameror, bilar och lås, svetsade, sydde kläder, gjorde knivar, elektriska installationer, svarvade i trä och metall, tillverkade möbler, var frisör och rörmokare, spelade mandolin och gitarr, byggde musikinstrument, tillverkade lack av hartser och oljor, framkallade film, gipsade ben, gjorde tandbryggor, gjorde uppfinningar och prototyper, murade spisar och byggde hus, tog vara på grönsaker, frukter och bär, kokade marmelader och safter, gjorde surkål och lade in tomater, gurkor och sill.

Men han undrade också. Varför var hans pappa så rastlös? Varför hade han mardrömmar?

Krasnik, Mischas hemstad, var en lärande miljö därför att det var så judarna levde, hänvisade till sig själva och vad de själva kunde frambringa. Hinder måste ständigt övervinnas vilket tycks ha fungerat som en sorts pågående återupprättelse av mänsklig suveränitet. På så vis verkar inte tillvaron ha varit allt igenom hopplös. En okuvlighet kan skönjas bland judar i Krasnik, trots att den omgivande polska befolkningen var så judefientlig att tyskarna – till en början – tedde sig tolerantare än polackerna.

Allt som gick att lära och som förbättrade villkoren lärde han sig. Elektriciteten kopplades bort från judiska hem och de blev tvungna att använda ljus och kabidlampor, lampor som inte fanns att köpa. Urmakare Freitag tillverkade dem, Mischa iakttog hur, och gjorde själv sedan likadana. En av hans skolkamrater fick lov att sy två par byxor i sin fars skrädderi innan han fick gå ut och leka, symaskinen surrade och gick, Mischa tittade på och lärde sig sy på maskin. Allt inhämtade han genom sin vakenhet.

1938 förvärrades judarnas situation. De levde i konstant skräck med kniven på strupen varje dag. Två år senare var den tyska terrorapparaten i full gång, men Mischa undgick deportation genom sitt arbetsintyg utfärdat av Judiska rådet. Han var 17 år och arbetade som slav.

Han fick bruk av den skicklighet han skaffat sig, som mekaniker, teletekniker, tandtekniker och elektriker, vilket gav honom något av en särställning och en sorts identitet, vilket i sin tur gjorde att tyskarna som var beroende av hans kunskaper behandlade honom mera som människa. Och så var han frisör. Han visste att ju fler färdigheter han hade att visa upp desto större var hans chanser att överleva.

Att fly från arbetslägret var möjligt, men problemet var att utanför stängslet fanns ingenstans att ta vägen eftersom de polska bönderna höll utkik efter judar för att ange dem och sälja dem. Om och om igen, säger han, blev vi påminda om att ett tyskt slavarbetsläger verkade vara den tryggaste platsen för judar i Polen.

När han till slut ändå flydde, i mars 1944, var det utan ytterkläder över snötäckta fält i isande kyla. Han förenade sig med ryska partisaner i de djupa skogarna. 1948 landade han på Bromma flygplats.

Det första Mischa gjorde i Sverige var att skaffa sig ett svenskt lexikon och lära sig svenska. Jobb skaffade han genom att gå in i en frisersalong och fråga om de behövde en frisör. Han träffade sin vackra Sonja som hade suttit i koncentrationslägret Bergen-Belsen. De gifte sig, och äntligen, säger Mischa, hade han någon att tala med om allt som hänt. Ensamheten var äntligen över.

Vi och dom

Vi och dom var rubriken på ett samtal i Engelbrektskyrkan mellan Maciej Zaremba, skribent och filosof, biskopen Eva Brunne (som deltog i demonstrationen på Sergels torg mot att Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen, och som åberopade den demonstrationen i sitt tal från predikstolen i Storkyrkan vid riksdagens högtidliga öppnande) och Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare.

Maciej Zaremba hade tidigare skrivit en artikel i DN, Pestflaggan är fel metod (10-10-27) där han vände sig emot flockbeteendet mot Sverigedemokraterna, med diskriminering, social utfrysning och demonisering som strategi. Den politiska klassen, skrev han, tävlade i upprördhet. De öppnade för vår benägenhet att mobba ut avvikaren. Han fann reaktionerna mot SD:s inträde i riksdagen mera oroande än inträdet i sig.  Som om den politiska eliten trodde att om de samfällt vajade pestflaggan mot ”rasisterna” skulle alla följa efter. ”Ut med politik, in med Anticimex.”

Ingen försökte gendriva SD:s teser, skrev Maciej. Av oförmåga eller högmod, undrade han? Ingendera delen skulle jag vilja säga. Jag tror att det fanns och finns ett outtalat antagande om att tabut mot att kritisera invandringspolitiken har en återhållande och disciplinerande verkan på uppblossande känslor av invandrarmotstånd. Jag tror att tabut faktiskt hejdar oss och fungerar civiliserande. Jag tror att migrationsminister Billströms linje att vara tydlig, konsekvent och noggrann med att framhålla asylrätten och lagarna som reglerar invandringen är just att möta SD med schyssta medel.

Men det handlar inte om debatten, om att ”ta debatten”, det handlar inte om bra eller dåliga värderingar i debatten, det handlar om hur det är och vad lagen säger.

Vi lyder under skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet, som är gemensamma EU-direktiv och svensk lag sedan 2010. Det hörs på namnet vad de handlar om. Utöver definitionen av flyktingar enligt Génèvekonventionen har EU en gemensam kategori som kallas ”alternativt skyddsbehövande”. Därutöver har vi en egen svensk kategori som heter ”övriga skyddsbehövande”. De flesta som beviljas uppehållstillstånd får det enligt de två skyddsbehövande-klausulerna. Vi tar emot många, det är ett faktum. Sedan kan man ha olika meningar om huruvida det är ett problem eller inte.

Om definitionen av integration är att människor lever och arbetar och försörjer sig som alla andra är det en lång startsträcka innan flertalet är integrerade. Det är problematiskt.

Eva Brunnes inlägg i debatten i Engelbrektskyrkan förbigår jag med tystnad.

Jimmie Åkesson hade en poäng i att påminna om att han är politiker och politiker talar och tänker alltid i perspektiv av ”vi och dom”, det är ofrånkomligt i politiken, åtminstone i förhållande till andra politiker. För honom är ”vi och dom” också på invandrarområdet en realitet och inget att skygga för.

Jag tror att många blev överraskade av Jimmie Åkessons välartikulerade sätt att tala och kunde konstatera att hans tankebanor i denna debatt inte var konstigare än andra politiska åsikter vilka som helst.

Jan tvingas inte till arbete

Aftonbladet skruvar åt fallet "Jan" för att få en bra story

Jan, 43, tycks vara ytterligare ett av dessa skandalfall på Försäkringskassan. Blind, rullstolsburen och går i dialys. ”Nu tvingas Jan söka arbete”. (Ab 2010-12-11)

Det är fel. Jan tvingas inte alls söka arbete. Det har sagts 778 gånger och jag säger det igen: Arbetslivsintroduktionen betyder inte krav på att Jan - eller någon annan som fått slut på sina dagar i sjukförsäkringen - tvingas söka jobb. Arbetslivsintroduktionen är en kartläggning av framtida möjligheter och behov: – Var står du nu? Vad vill du framöver?

Läkarintyg styrker Jans berättelse, skriver Aftonbladet.  Han kan inte arbeta. Nej tacka sjutton för att han inte kan arbeta om han är näst intill blind, sitter i rullstol, går i dialys och väntar på en transplantation.  Men det är inte trots sjukdomen, trots läkarintyget, som Försäkringskassan hänvisar honom till arbetslivsintroduktionen. Det är för att hans dagar i tidsbegränsad sjukersättning är slut. Tidsbegränsad betyder att tiden med sjukersättning var satt till ett visst antal dagar och när de är slut så är de slut.

De är slut. Han kan inte få fler dagar i tidsbegränsad sjukersättning för den försäkringsformen är borta.

Jamen, säger då den som läst vad riksdagen beslutat om i sjukförsäkringen, den som väntar på en transplantation får behålla sjukpenningen så länge det behövs. Det är oskäligt att begära aktivitet av någon som har en så allvarlig sjukdom.

Ja, så har riksdagen beslutat. Men Jan måste göra ett uppehåll på tre månader innan han kan få tillbaka sin sjukpenning. Han är sjuk och kommer att kunna gå tillbaka till sjukpenning igen, men inte direkt. Man kan inte förbruka alla dagar och sedan omedelbart börja om igen från dag ett. Hade det varit möjligt hade vi haft en evig sjukförsäkring utan krav på att arbetsförmågan diskuteras. Under uppehållet på tre månader får han hjälp med kartläggning av läget framöver.  I tre månader får han aktivitetsstöd som i hans fall är knutet till hans a-kassa. 

Jan behöver knappast ”gå från hus och hem” för att han får en lite lägre ersättning i tre månader. Jag är nämligen säker på att Jan får tillbaka sin sjukpenning igen efter tre månader. Permanent sjukersättning får han inte än så länge, för det kan hända att läget ljusnar för honom när han får en ny njure och slipper dialysen. Det är i alla fall värt att pröva.

Skulle Aftonbladet ha kunnat berätta historien om Jan utan överdrifter? Mitt svar är nej. Då hade det inte blivit någon historia. ”En svårt sjuk man får tre månaders uppehåll i sin ersättning från Försäkringskassan och får under tiden i stället aktivitetsstöd” har inte alls samma chockvärde som historien om ett offer för krafter som gör allt för att jävlas.

Varför har medierna bestämt sig för att sjukförsäkringsreformen har som mål att skada de sjuka? (Det kom ytterligare ett sådant reportage i lunchekot den 5/1, av Marie Forsblad.) Är det inte en rimligare hypotes att den nya sjukförsäkringen nu faktiskt tar hand om de långtidssjuka, parallellt med en nödvändig uppstramning av det som tidigare var ett elände av passivitet och överutnyttjande? Ingen i riksdagen säger sig fö ö vilja gå tillbaka till det gamla.

På det stora hela är problemen få. 97 procent av alla ärenden på Försäkringskassan löper på som de ska. Av de återstående 3 procenten handlar många fall om konsekvenser av reglerna för att den tidsbegränsade sjukersättningen har upphört, som Jans (eller Annicas) och där man noga bedömer framtidsutsikterna innan man sätter ner foten. Andra fall handlar om människor som aldrig har jobbat och därför inte har någon sjukförsäkring att gå till när deras garantiersättning tar slut.

Det finns ingen ond konspiration mot svårt sjuka människor. Det som finns är en del regelkonflikter, men de åtgärdas i takt med att de visar sig, och så kommer det att förbli.