Aftonbladet skruvar åt fallet "Jan" för att få en bra story
Jan, 43, tycks vara ytterligare ett av dessa skandalfall på Försäkringskassan. Blind, rullstolsburen och går i dialys. ”Nu tvingas Jan söka arbete”. (Ab 2010-12-11)
Det är fel. Jan tvingas inte alls söka arbete. Det har sagts 778 gånger och jag säger det igen: Arbetslivsintroduktionen betyder inte krav på att Jan - eller någon annan som fått slut på sina dagar i sjukförsäkringen - tvingas söka jobb. Arbetslivsintroduktionen är en kartläggning av framtida möjligheter och behov: – Var står du nu? Vad vill du framöver?
Läkarintyg styrker Jans berättelse, skriver Aftonbladet. Han kan inte arbeta. Nej tacka sjutton för att han inte kan arbeta om han är näst intill blind, sitter i rullstol, går i dialys och väntar på en transplantation. Men det är inte trots sjukdomen, trots läkarintyget, som Försäkringskassan hänvisar honom till arbetslivsintroduktionen. Det är för att hans dagar i tidsbegränsad sjukersättning är slut. Tidsbegränsad betyder att tiden med sjukersättning var satt till ett visst antal dagar och när de är slut så är de slut.
De är slut. Han kan inte få fler dagar i tidsbegränsad sjukersättning för den försäkringsformen är borta.
Jamen, säger då den som läst vad riksdagen beslutat om i sjukförsäkringen, den som väntar på en transplantation får behålla sjukpenningen så länge det behövs. Det är oskäligt att begära aktivitet av någon som har en så allvarlig sjukdom.
Ja, så har riksdagen beslutat. Men Jan måste göra ett uppehåll på tre månader innan han kan få tillbaka sin sjukpenning. Han är sjuk och kommer att kunna gå tillbaka till sjukpenning igen, men inte direkt. Man kan inte förbruka alla dagar och sedan omedelbart börja om igen från dag ett. Hade det varit möjligt hade vi haft en evig sjukförsäkring utan krav på att arbetsförmågan diskuteras. Under uppehållet på tre månader får han hjälp med kartläggning av läget framöver. I tre månader får han aktivitetsstöd som i hans fall är knutet till hans a-kassa.
Jan behöver knappast ”gå från hus och hem” för att han får en lite lägre ersättning i tre månader. Jag är nämligen säker på att Jan får tillbaka sin sjukpenning igen efter tre månader. Permanent sjukersättning får han inte än så länge, för det kan hända att läget ljusnar för honom när han får en ny njure och slipper dialysen. Det är i alla fall värt att pröva.
Skulle Aftonbladet ha kunnat berätta historien om Jan utan överdrifter? Mitt svar är nej. Då hade det inte blivit någon historia. ”En svårt sjuk man får tre månaders uppehåll i sin ersättning från Försäkringskassan och får under tiden i stället aktivitetsstöd” har inte alls samma chockvärde som historien om ett offer för krafter som gör allt för att jävlas.
Varför har medierna bestämt sig för att sjukförsäkringsreformen har som mål att skada de sjuka? (Det kom ytterligare ett sådant reportage i lunchekot den 5/1, av Marie Forsblad.) Är det inte en rimligare hypotes att den nya sjukförsäkringen nu faktiskt tar hand om de långtidssjuka, parallellt med en nödvändig uppstramning av det som tidigare var ett elände av passivitet och överutnyttjande? Ingen i riksdagen säger sig fö ö vilja gå tillbaka till det gamla.
På det stora hela är problemen få. 97 procent av alla ärenden på Försäkringskassan löper på som de ska. Av de återstående 3 procenten handlar många fall om konsekvenser av reglerna för att den tidsbegränsade sjukersättningen har upphört, som Jans (eller Annicas) och där man noga bedömer framtidsutsikterna innan man sätter ner foten. Andra fall handlar om människor som aldrig har jobbat och därför inte har någon sjukförsäkring att gå till när deras garantiersättning tar slut.
Det finns ingen ond konspiration mot svårt sjuka människor. Det som finns är en del regelkonflikter, men de åtgärdas i takt med att de visar sig, och så kommer det att förbli.
