Mischa Stalhammer, polsk jude, född 1923, berättar om livet som ung jude i Polen före och under andra världskriget. Han berättar enkelt och levande för sin son, Semmy Stalhammer, som har ställt samman historien i boken Kodnamn frisör (Bonniers, 2007)
Det är historien om en enastående individ, men mer än så. Det jag funderar på under läsningen är människans ofattbara och obegränsade förmåga att uthärda förtryck. Jag undrar över den paradoxala frihet en människa kan skapa för sig genom att varje dag faktiskt hantera en absolut omöjlig verklighet. Mischas historia handlar om en tillvaro som på ett förunderligt sätt gick att uthärda därför att det inte fanns några alternativ.
Mischa är en vaken person. Allt som finns att lära lär han sig för att bättra på chanserna att klara sig. Han är vaken för faror som bokstavligen omger honom överallt alltid. Undvikandet präntades in i ungarna. Aldrig ge efter för en impuls till försvar mot angrepp för att inte äventyra säkerheten för alla judar. För att minimera de polska skolkamraternas förföljelse gav han sig iväg till skolan så sent som möjligt, så att han måste springa hela vägen för att hinna in precis en minut innan porten stängdes.
Han är vaken därför att hans liv från 15 års ålder hänger på honom själv och ingen annan. Långt senare i livet, i Sverige, i hemmets lugna bo, är vaksamheten fortfarande del av hans natur. Sonen försöker smyga sig fram till sin sovande pappa, tyst tyst på tå, men fadern öppnar ändå alltid ögonen.
När Semmy var barn tog han för givet att alla fäder lagade elektriska maskiner, kameror, bilar och lås, svetsade, sydde kläder, gjorde knivar, elektriska installationer, svarvade i trä och metall, tillverkade möbler, var frisör och rörmokare, spelade mandolin och gitarr, byggde musikinstrument, tillverkade lack av hartser och oljor, framkallade film, gipsade ben, gjorde tandbryggor, gjorde uppfinningar och prototyper, murade spisar och byggde hus, tog vara på grönsaker, frukter och bär, kokade marmelader och safter, gjorde surkål och lade in tomater, gurkor och sill.
Men han undrade också. Varför var hans pappa så rastlös? Varför hade han mardrömmar?
Krasnik, Mischas hemstad, var en lärande miljö därför att det var så judarna levde, hänvisade till sig själva och vad de själva kunde frambringa. Hinder måste ständigt övervinnas vilket tycks ha fungerat som en sorts pågående återupprättelse av mänsklig suveränitet. På så vis verkar inte tillvaron ha varit allt igenom hopplös. En okuvlighet kan skönjas bland judar i Krasnik, trots att den omgivande polska befolkningen var så judefientlig att tyskarna – till en början – tedde sig tolerantare än polackerna.
Allt som gick att lära och som förbättrade villkoren lärde han sig. Elektriciteten kopplades bort från judiska hem och de blev tvungna att använda ljus och kabidlampor, lampor som inte fanns att köpa. Urmakare Freitag tillverkade dem, Mischa iakttog hur, och gjorde själv sedan likadana. En av hans skolkamrater fick lov att sy två par byxor i sin fars skrädderi innan han fick gå ut och leka, symaskinen surrade och gick, Mischa tittade på och lärde sig sy på maskin. Allt inhämtade han genom sin vakenhet.
1938 förvärrades judarnas situation. De levde i konstant skräck med kniven på strupen varje dag. Två år senare var den tyska terrorapparaten i full gång, men Mischa undgick deportation genom sitt arbetsintyg utfärdat av Judiska rådet. Han var 17 år och arbetade som slav.
Han fick bruk av den skicklighet han skaffat sig, som mekaniker, teletekniker, tandtekniker och elektriker, vilket gav honom något av en särställning och en sorts identitet, vilket i sin tur gjorde att tyskarna som var beroende av hans kunskaper behandlade honom mera som människa. Och så var han frisör. Han visste att ju fler färdigheter han hade att visa upp desto större var hans chanser att överleva.
Att fly från arbetslägret var möjligt, men problemet var att utanför stängslet fanns ingenstans att ta vägen eftersom de polska bönderna höll utkik efter judar för att ange dem och sälja dem. Om och om igen, säger han, blev vi påminda om att ett tyskt slavarbetsläger verkade vara den tryggaste platsen för judar i Polen.
När han till slut ändå flydde, i mars 1944, var det utan ytterkläder över snötäckta fält i isande kyla. Han förenade sig med ryska partisaner i de djupa skogarna. 1948 landade han på Bromma flygplats.
Det första Mischa gjorde i Sverige var att skaffa sig ett svenskt lexikon och lära sig svenska. Jobb skaffade han genom att gå in i en frisersalong och fråga om de behövde en frisör. Han träffade sin vackra Sonja som hade suttit i koncentrationslägret Bergen-Belsen. De gifte sig, och äntligen, säger Mischa, hade han någon att tala med om allt som hänt. Ensamheten var äntligen över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar