Håkan Juholt förespråkar en Thelma och Louise-politik: gasen i botten rakt ut mot stupet

Det finns skäl att hoppas att Håkan Juholt begrundar Greklands öde, hur grekiska politiker köpte folkets gunst genom att inte bara lova allt gott till alla utan också låta offentliga sektorn expandera långt utöver vad det fanns täckning för i ekonomin. Han borde tänka på vådan av ”de stigande förväntningarnas missnöje” och vad som obönhörligen driver ett land mot stupet.

Statsministern har inte bara hög status, han har hög standard på sina framföranden. Han klargör skärningspunkterna i politiken, hur den personliga friheten växer med privatekonomin för den som jobbar, och valfriheten för landet med det finanspolitiska ramverket. Det är inte bara för att jag är moderat som jag tycker att han är klokare än oppositionen. Han driver arbetslinjen eftersom människors möjlighet att välja sina egna liv bygger på den frihet och den självkänsla som arbete, egen försörjning, kunskap och yrkesskicklighet ger. Det är inte för sin egen regerings skull han försvarar det finanspolitiska ramverket, han gör det för att Sverige måste kunna regeras långsiktigt också av en minoritetsregering, vilken den än är. Ordningen måste garanteras, inte minst nu när den samlade oppositionen (inklusive Sverigedemokraterna) egentligen inte är överens om vart Sverige ska utan bara är överens i kortsiktig populism genom att sabotera för regeringen.

I partiledardebatten riktade statsministern en direkt fråga till Socialdemokraterna och Miljöpartiet om de står bakom det finanspolitiska ramverket med allt vad det innebär av överskottsmål, ordning och reda, och en balanserad budgetprocess i riksdagen genom att inkomster och kostnader tas i ett beslut. Han fick betryggande svar både från Håkan Juholt och Gustav Fridolin. Ett klart och tydligt ja från båda.

Likväl finns det skäl att hoppas att Håkan Juholt begrundar Greklands öde, hur grekiska politiker köpte folkets gunst genom att inte bara lova allt gott till alla utan också låta offentliga sektorn expandera långt utöver vad det fanns täckning för i ekonomin.  Offentliga sektorn blåstes upp med 100 000 jobb mellan 2004 och 2009 och lönerna ökade med 60 procent. Utgifterna exploderade.

Håkan Juholt har dessvärre samma expansiva hjärta. Han vill göra livet lättare för alla, för arbetande och icke arbetande, barn och gamla, lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, busschaufförer, byggnadsarbetare, lantbrukare, ekonomer, studenter. Han har ”högre ambitioner” för Sverige än att ”förslösa pengar på stora skattesänkningar” (denna lustiga syn på pengars proveniens) men han borde verkligen tänka på Grekland. Han borde tänka på vådan av ”de stigande förväntningarnas missnöje” och vad som obönhörligen driver ett land mot stupet.  Håkan Juholt förespråkar en Thelma och Louise-politik: gasen i botten rakt ut mot stupet.

Håkan Juholt är en stor retorisk begåvning, det är inget snack om saken. Det är inte bara bilden han målar upp av förfall av det mesta i Sverige, det är hans liksom förundrade hållning till eländet, en tänk-så-illa-det-kan-gå-ton, hur fel det är att det gamla omoderna Sverige kommer tillbaka med barnfattigdom, segregerade skolor, bostadsbrist, pensioner som man inte kan leva på, fattigdom för sjuka och arbetslösa, otrygga anställningar och massarbetslöshet …

… för att sedan måla upp ambitionerna för ett ”modernt” Sverige där barn och unga får en trygg uppväxt och rätt till en god skolgång, äldre en värdig ålderdom med en pension de kan leva gott på, ett Sverige med ett hållbart arbetsliv som investerar sig rikt genom satsningar på bostäder, infrastruktur och klimatsmarta lösningar. Han ger liv åt orden. Han har mött verklighetens folk, förstått deras önskemål om bättre skola, fler lärare, lugnare arbetstempo, tryggare anställningar, fler anställda i offentlig sektor, högre pension, högre löner, högre a-kassa, bättre åldringsvård, sommarjobb åt skolungdomar, lägre elpriser, och så högre pensioner, högre löner och fler arbetskamrater för sjuksköterskorna om igen.

Löftena är den enkla sidan av jobbet, påminde statsministern, det svåra är att få det hela att gå ihop och att långsiktigt respektera uthålligheten i offentliga finanser.

Att måla upp det gamla folkhemssverige är också enklare än att spegla det Sverige vi faktiskt har, med hård konkurrens, höga kunskapskrav, hög teknisk utveckling, täta ekonomiska samband på alla marknader. På bara två generationer har vi gått från att huvudsakligen arbeta i industriproduktion in i det privata tjänstesamhället som i dag sysselsätter över 80 procent av den svenska arbetskraften.  Ändå känner jag igen mig i Håkan Juholts Sverige. Likt honom är jag uppvuxen i ett strävsamt land med total trygghet, trygga anställningar, nybyggda HSB-lägenheter, små anspråk, ansvar. Bofors hade 5 000 anställda, där var pappa, mamma var hemmafru, alltid närvarande, skolan var fantastisk med idel adjunkter och lektorer, alla hade det bra, alla fick det bättre.  Då som nu byggde välståndet på arbete. Skatterna var låga. Men nu ser det inte ut så i Sverige längre. Det är liksom meningslöst att tala om ett gammalt Sverige i det befintliga Sverige där problemen är av annat slag, där ökad sysselsättningsgrad är en överordnad uppgift. Håkan Juholt: ”Tempot i arbetslivet skruvas upp på ett sätt som gör att allt färre känner att de kommer att orka jobba kvar tills de uppnår pensionsåldern. Stressen och jäktet förbrukar människor, förbränner människor, och arbetsskadorna ökar – axlar, armar och rygg. Ett nytt och ett sämre arbetsliv växer fram. Ett sådant arbetsliv har vi tidigare haft i Sverige. Det vill vi inte ha tillbaka.”

OK, säger jag. Kan vi få några budgetförslag på hur Juholt vill minska stressen?

Det gemensamma för oppositionen är att de älskar retoriska eländesbilder utan annat mål än att ge åhöraren känslan av att vara förstådd. Det kan man fundera på. Det ligger förvisso i oppositionens villkor. Till skillnad från regeringen kan de inte peka på förverkliganden, de har inga direkta planer att presentera, mest bara bilder av vad de inte vill ha. 

Gustav Fridolin målar också med känslor, men av det mera floskulösa slaget: ”Vi hade inte haft någon talarstol att luta oss mot eller någon mikrofon att tala i om människor inte hade tillverkat dem. Inga Volvobussar skulle rulla på vägarna om ingen jobbade på Volvo. Ingen skola skulle hålla öppet om lärarna inte kom dit på morgonen. Inga vindkraftverk kan byggas ute i havet om ingen trotsar vågorna och åker ut och bygger dem.”  Han berättade med inlevelse och många detaljer om en pojke som behövde glasögon, men vars mamma inte hade råd med glasögon för att hon var utförsäkrad (och som vanligt utan upplysningar om efter vilken sjukdomshistoria och efter hur lång tid). Ska Sverige utförsäkra föräldrar om det leder till fattigdom för deras barn, undrade underbara uppblåsbara Fridolin?

Nämen då inför vi väl en regel om att föräldrar med barn ska undantas från självförsörjning och leva på det allmänna, fram till pensionen, blir det bra?

Den typen av känslosam anekdotisk retorik är väldigt populär i riksdagen, kan jag säga, och ganska tjatig. Retorikern måste ta ytterligare ett steg, lägga till lite förnuft, ett förslag i sak, för att få åhöraren med sig i något syfte. Det är alltför vanligt att bara beskriva något slags valfritt elände och dra slutsatsen att det är bevis nog för att allt är åt helvete, varefter drömsekvensen tar vid.  Gustav Fridolin: ”Vi kan alla var och en drömma om att själva lära oss någonting nytt, våga någonting mer och nå ett högt uppsatt mål. Vi kan drömma om det för våra barn. Men ska vi drömma om det för alla barn måste vi drömma tillsammans. Det är enbart tillsammans som vi kan bära upp en dröm som omfattar alla.”

Lars Ohly går på räls och kan sin story som ett rinnande vatten. Problemet för honom är det kan jag också. Det är samma skolelev som kommer tillbaka till höstterminen och berättar om ett sommarlov han aldrig har haft, och samma barn som sjukskriver sig när kompisarna ska på skolutflykt för att det kostar en hundralapp att följa med. Hur mycket han än tar i, hur många utfall och anklagelser han än öser på med, hur salvelsefull han än är, så ekar han tomt. 15 miljarder skulle råda bot på Rädda Barnens relativa barnfattigdom. Är det 15 miljarder årligen? till alla bidragsberoende föräldrar? eller bara till invandrarföräldrar eftersom de är överrepresenterade bland icke arbetande?

Mitt råd till konsumenter av politiska debatter är följande: låt dig gärna förtjusas och berusas av välvilja, vackra löften och skillingtryck om elände och fattigdom. Men glöm inte att ha varningsklockan på och lyssna efter hur allt det goda ska förverkligas. Tänk på Grekland. Statsministern vände sig till den samlade oppositionen (inklusive Sverigedemokraterna) med följande ord: ”Om ni är beredda att ta gemensamt ansvar för att avveckla arbetslinjen och öka bidragen till dem som inte jobbar, ta ned hela vår jobbpolitik, må så vara. Men framställ det inte som att ni kan ha kortsiktiga ansvarslösa majoriteter här och hävda att det finanspolitiska ramverket inte kom till för att skydda oss just precis från det.”