Snällhet och incitament

En kvinna ringde Ring P1 och tyckte att diakonerna i kyrkan borde ta över sjukförsäkringen från F-kassan. Diakonerna är mycket mer empatiska, som det heter om den som säger ja till allt och alla i någon sorts osäker välvilja eller i en strävan att vara till lags.

Är snällhet en bra grund för utbetalning i en statlig socialförsäkring byggd på likabehandling, effektivitet och rättssäkerhet?

Det ligger nära till hands att tänka tillbaka på den ”snälla” sjukförsäkring vi hade. Och på de horribla konsekvenser den fick på sjuktalen och på samhällsmoralen. Det blev ju så att människor i princip själva beställde vad läkaren skulle skriva. Anna Hedborg, sjukförsäkringsutredare, var kategorisk: ”Den bästa sammanfattningen av vem som har rätt till sjukpenning i Sverige är att det har den som vill.” Man behövde inte ens vara sjuk. Det räckte med att vara lite äldre, arbetslös och bo i glesbygd så fick man pengar.

Det ledde till obegripligt höga sjuktal, obegripligt från hälsosynpunkt alltså. Möjligheten att leva i lugn och ro utan krav på arbete, utan någon som bråkade med en, hade en närmast epidemisk smittoeffekt. Försäkringskassan betalade. De förtidspensionerade bort människor från sjukförsäkringen i parti och minut, men för mera oklara och svårdefinierade fall fanns också en fil för tidsbegränsad sjukersättning. Den var förhållandevis lukrativ eftersom de som hade arbetat tidigare fick påspädning från avtalsförsäkringarna, plus att de hade rätt till bostadstillägg.

Fråga den som går upp varje morgon, tar sig till jobbet, sköter sitt, betalar skatt hur snäll han eller hon tycker försäkringen ska vara? Den vanliga svensken kommer att svara att den som är sjuk ska ha rätt till försäkringen. Absolut. Men den som kan jobba ska inte åka snålskjuts, kommer svensken att säga, för vi har en sorts inbyggd fallenhet att bedöma vad som är rätt och vad som är fel.

Socialdemokraterna vill att sjukförsäkringen ska löpa på obegränsad tid. De förstärker incitamenten för utdragna sjukdomstillstånd. I deras värld blir inte människor friska från sjukdomar, för dem gäller obotfärdigas förhinder, en gång sjuk, alltid sjuk.  I verkligheten, i den sjukförsäkring vi har, har svårt sjuka rätt att stanna i sjukförsäkringen med sjukpenning i obegränsad tid. Så vad är problemet? Sjukförsäkringen finns hur länge som helst för dem som behöver det, men socialdemokraterna vill ändå tillbaka till den ”snälla” varianten utan slut och utan krav, samtidigt som de tar avstånd från det som var?  Vad vill de egentligen?

Utmärkande för socialdemokraternas debattstil är ohederlighet, en ohederlighet som de oftast kommer undan med eftersom det är svårt att sticka hål på förfalskade påståenden på stående fot. I en debattartikel i Svenskan viftar socialdemokraterna bort oskälighetsregeln, som handlar om att F-kassan inte ska pröva arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden, varken efter ett halvår eller efter ett år, om det är oskäligt att göra det. Socialdemokraterna plockar upp en siffra från en granskning gjord av ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, om att oskälighetsregeln bara tillämpats en enda gång. De får det att låta som om det var en enda gång över huvud taget, bland alla sjukskrivna, som om ingen hänsyn tas till svårt sjuka, som att de piskas ut ur försäkringen vare sig det är oskäligt eller inte .

I själva verket gäller granskningen från ISF:s sida ett par hundra fall vid halvårsgränsen bland vilka F-kassan skjutit upp prövningen av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden i 27 fall eftersom det funnits särskilda skäl att göra det på grund av pågående rehabilitering eller att fanns medicinska skäl att tro att den försäkrade skulle komma tillbaka i arbete inom ett halvår. Vid ettårsgränsen har ISF granskat 236 fall och där finns det oskälighetsfall som socialdemokraterna åberopar, där personen var alltför sjuk för att lotsas vidare. Det betyder rimligtvis att försäkringen fungerar som den ska. F-kassan gör riktiga bedömningar.  De flesta är redo för arbete, om inte finns oskälighetsregeln

 I socialdemokraternas värld är det tvärtom. Där är alla lika sjuka efter 180 dagar som efter 365 dagar och följaktligen är det alltid oskäligt att pröva arbetsförmågan. De ifrågasätter F-kassans professionalitet. De tycker att oskälighetsregeln är strunt. De tycker att den nu föreslagna utvidgningen av oskälighetsregeln är ”ett slag i luften”. Enligt det nya förslaget ska F-kassan kunna förlänga försäkringen både för utförsäkrade efter maxtiden på 2,5 år och utförsäkrade från tidsbegränsad sjukersättning. F-kassan ges därigenom större möjlighet att göra undantag när det är påkallat för försäkrade som fortfarande är sjuka. Den viktiga förbättringen viftar socialdemokraterna bort som ”ett slag i luften”...

Socialdemokraterna vill också ha kvar den tidsbegränsade sjukersättningen för 6 000 utförsäkrade ”svårt sjuka” som ”aldrig har kunnat arbeta” och alltså är nollklassade. De erbjuds enligt regeringens förslag en specialersättning som är lägre än den de hade tidigare men högre än lägsta ersättningen på Arbetsförmedlingen, vilket de annars fått nöja sig med. Socialdemokraterna påstår att alla dessa 6 000 är ”svårt sjuka”. Alla är alltid ”svårt sjuka” i deras debattjargong. Det finns säkert många fall av ”svårt sjuka” bland dessa 6 000 och de kommer vi att få ta del av i Aftonbladet. Där finns oavlönade bondhustrur som slitit hårt, men där finns också de som odlat en arbetsfri livsstil med pengar från F-kassan för varierande grader av psykiska problem, där finns hela motorcykelgäng, där finns de som synbarligen aldrig tagit ett handtag, åtminstone inte som anställda. Svartjobben tycks apropå det ha försvunnit numera, det kanske de har, med arbetslinjen, med jobbskatteavdraget, de som tidigare jobbade svart har kanske upptäckt att varje vit arbetad dag räknas för den pension de en gång kommer att få och inser det okloka i att ställa sig utanför. 

”Vi kan alla bli sjuka” säger socialdemokraterna med darr på rösten, som om regeringen hade dragit in alla möjligheter till sjukförsäkring. Av de som utförsäkrades de tre första kvartalen 2010 gick, enligt F-kassan, 1 993 personer direkt till jobb. De var sjuka så länge utbetalningarna löpte men när dagarna i försäkringen var slut och tidsgränsen nådd gick de tillbaka till jobb. Av de som lotsades över till arbetslivsintroduktionen stannade lite mer än hälften kvar i olika program (och lite mindre än hälften sökte sig tillbaka till sjukförsäkringen). De flesta av dessa utförsäkrade har varit borta från arbetslivet i åratal. Det är klart att de inte skickas ut på arbetsmarknaden hals över huvud bara för att de lotsas över till Arbetsförmedlingen. Det är klart att de har en lång startsträcka för att komma igen. Den hjälpen får de på Arbetsförmedlingen. Det stödet får de. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen får de. Den sociala rehabiliteringen får de. Så vad bråkar socialdemokraterna om?