Det lönar sig att arbeta! Tidigare sade man att det SKA löna sig att arbeta. Nu är det inte längre ett retoriskt ouppnåeligt mål från högskattesamhällets dagar. Nu får människor behålla mera av sin arbetsinsats. Jobbskatteavdraget gör att det lönar sig att arbeta. För första gången på flera decennier kan vi känna den fläkt av frihet och oberoende som arbete ger. Arbetar vi får vi del av den uppmuntran som är arbetslinjens avsikt. Vi kan styra mera av vår ekonomi och därmed också mera av våra liv.
Jobbskatteavdraget är regeringens viktigaste insats, i kombination med ansträngningarna att räta upp sjukförsäkringen. Sjukförsäkringen är inte längre en allmän kassaförsörjning av sociala skäl. Den lever numera upp till den gamla grundregeln som säger att försäkringen är ersättning för förlorad inkomst för den som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom. Kvarvarande brister har åtgärdats, och så gott som alla (98 procent) får sin sjukpeng utan problem.
108 läkare anförda av Jenny Fjäll som startade nätverket Resurs, för sjukas och utsattas rätt i samhället, åberopar sig fortfarande på gamla fall, från reformens första år, innan alla delar var på plats. Det är annorlunda nu, men ändå valsar skräckhistorierna vidare som om inget hade hänt. De vänder sig mot tidsgränserna, men tidsgränserna ska ses som nödvändiga avstämningspunkter. Hur ska F-kassan annars få reda på om människor fått tillbaka arbetsförmågan och kan återvända till arbete? Men för de allvarligt sjuka finns ingen slutgräns, och det tror jag läkarna vet.
De fall som mest figurerar i debatten och de som ”kommer i kläm” som Jenny Fjäll säger, är främst de som haft det hon kallar för ”tillfällig” sjukersättning. Så värst ”tillfällig” var den nu inte. Den kunde sträcka sig år framåt i tiden, och förnyas gång på gång, i tio år, tjugo år. Men denna tidsbegränsade sjukersättning är avskaffad och med den det ”drägliga liv” som dessa människor hade när pengarna betalades ut men ingen frågade efter hur det var med arbetsviljan.
Frågan som behöver ställas till de 108 läkarna, och till biskoparna som också uttalat sig om ”svårt sjuka” som tvingas ut och ”söka jobb eller arbeta under sin sjukskrivning ” (vilket svårt sjuka alltså inte behöver, vilket alltså är ett missförstånd. Det som erbjuds de ”utförsäkrade” när de kommer till arbetsförmedlingen, är nämligen en personlig kartläggning av behov och förmåga.) Frågan som måste ställas är bred: Vilka människor ska ha rätt till försörjning från staten och vilka ska förväntas försörja sig själva?
Det är som om vi hade förträngt att det tidigare fanns människor som jobbade svart, samtidigt som de lyfte sjukpenning och sjukersättning. Självklart är det inte dessa personer de 108 läkarna och biskoparna ömmar för, men deras omsorg om de ”utförsäkrades” försörjning kan mycket väl gälla människor som på grund av sitt levnadssätt aldrig tagit ett handtag i hela sitt liv, som i alla fall aldrig haft någon hederlig anställning och betalat skatt, men som ändå haft den tidsbegränsade sjukersättningen som födkrok. Sjukersättning på grundnivå kunde man nämligen få utan sjukpenninggrundande inkomst. Nu får dessa personer vända sig till kommunen för att få försörjningsstöd och det tycker jag är rätt. Det är rätt att sjukförsäkringen förbehålls de sjuka.
Så frågan är alltså om just sjukförsäkringen ska ge människor en ”dräglig tillvaro” oberoende av arbetsförmåga, bara av det skälet att de har haft kassaförsörjning förut i många herrans år. De 108 läkarna och biskoparna verkar vara inne på den linjen. De vänder sig emot att arbetsförmågan prövas efter lång tid i försäkringen, och det innebär väl såvitt jag förstår att de vill att F-kassan blundar och betalar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar