Barnfattigdom

Bara ordet barnfattigdom! Det ger associationer till trashankar och gatubarn, utsatta, utslängda, ensamma. Tala om att väcka skuldkänslor hos de flesta vuxna. Så det är nog i kraftigaste laget för inhemskt bruk, i synnerhet som barnens fattigdom är helt avhängig av föräldrarnas livsvillkor där arbete/inte arbete är den avgörande skillnaden. Men inte heller vuxna i Sverige är fattiga i absolut bemärkelse. Ingen i Sverige går hungrig. Alla har rätt till en skälig levnadsnivå, och med skälig menas då enligt Konsumentverket den konsumentstandard som den genomsnittliga löntagaren har.

Barns rättigheter enligt barnkonventionen åberopas. Där sägs att barn har rätt till fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling, vilket i första hand är föräldrarnas jobb. Staten ska bistå föräldrarna och det gör staten med stöd av olika slag som barnbidrag, skolpenning, skolskjuts, gratis läromedel, gratis tandvård m m. Staten ska inte ta över föräldraskapet. Rädda Barnen säger att stödet för barnens framtid inte primärt handlar om vad man kan köpa. Det har andra dimensioner. Det handlar om utbildning, möjligheter på arbetsmarknaden, fysisk och psykisk hälsa. Ändå ger de publicitet åt svensk barnfattigdom uppfattad som svenskt elände, dvs utan Iphone.

Skälet till att det kommer årliga rapporter om barnfattigdom i Sverige tror jag handlar om det enkelt mätbara. Vi älskar siffror och procentsatser. Hur mycket har ”fattigdomen” ökat, minskat, procentuellt, i en grupp jämfört med en annan, i Skåne jämfört med landet i övrigt, osv.  Samhällsvetenskap är att mäta sociala företeelser i grupper på det viset. De dimensioner som handlar om fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling kan inte mätas och sjunker liksom undan. Medierna får siffror och procentsatser att göra sak av, och bilden befästs i den politiska retoriken: det man talar om är ekonomisk barnfattigdom och inte barnfattigdom som bristande utbildning och normlöshet.

Bilden av fattiga barn passar in i det behov vi tycks ha i Sverige av att jämföra ekonomiskt utfall, ekonomisk frihet och köpkraft. Den göder känslan av orättvisa hos föräldrar med invandrarbakgrund som är bidragsberoende och har lägre sysselsättningsgrad än den inhemska befolkningen. De ser det som orättvisa att svenskarnas barn har eget rum och kan ta hem kompisar osv, medan de själva har sämre materiella villkor. Vi får upplevd orättvisa, upplevda motsättningar kring behov, resurser, värden, och de känslorna spiller över på barnen, eller tonåringarna snarare.  De ges uppfattningen att staten borde ge dem vad de vill ha, och i brist på respons från staten utvecklar en del av dessa tonårspojkar konfliktstrategier i stället för strategier för att förbättra sina chanser att påverka sina framtida levnadsvillkor. Den upplevda orättvisan påverkar deras identitet och plattform i tillvaron, men om man bara sätter och väntar på rättvisa händer ingenting.

Vi kan inte omskapa världen från grunden och vi kan inte undanröja orättvisor, varken faktiska eller upplevda. Människor är olika. Jag tror inte att de barn som betecknas som fattiga har drabbats av någon begränsande olycka eller otur, eller att deras föräldrar gjort det. Jag tror inte heller att de ambitiösa, som det tittas snett på, har fått någon skänk från ovan. De flesta jobbar och tar sig fram. Det finns ingen annan väg till – om inte rikedom så i alla fall hyggligt välstånd och framför allt personlig frihet än att jobba och sköta sitt efter bästa förmåga. Första steget framåt är att inte ringakta tillfälliga anställningar för även om de inte ger någon framtid så ger de erfarenheter och social delaktighet. Allt arbete belönas av regeringen. Det är den stora skillnaden mot förut, och den enkla hävstången ut ur fattigdom av alla slag.

Fattiga barn i Sverige

Vad är det vi hör? Att barnfamiljer inte har mat till sina barn? Att de köper en Iphone istället för mat åt sina barn för att låtsas ha det bättre ställt än de har. Den intressanta frågan är varför människor tror att de måste leva upp till någon sorts nivå bortom möjligheternas gräns?

Idén att alla måste vara lika och ha lika mycket av allting är en djupt liggande svensk föreställning om rättvisa. Jag behöver knappt säga att den är rotad i det gamla homogena Sverige. Tanken var bra då, när bristen på livschanser i form av utbildningsmöjligheter gällde de flesta, men är det inte längre. Idag är det utanförskapet som skapar inlåsning och barnfattigdom. 

Sanna Rayman, som är en skarpögd och klok ledarskribent, skriver idag att barn i fattiga hem hamnar i kläm på grund av deras föräldrars olycka. Det kan och bör vi förhindra, säger hon.  Så hoppar hon direkt över till försörjningsstödet vars norm för ”skälig levnadsnivå” utgår från ett konsumentindex av vad de flesta som arbetar köper med egna pengar. Denna norm ger föräldrarna (till de fattiga barnen) rätt till fri telefon, tv-avgift, dagstidning. (Själv har jag sagt upp min fasta telefon för jag tycker den kostar för mycket.)

Sanna Rayman vill utöka normen i försörjningsstödet med fri dator och fritt internet. Hon har hört företrädare för alla partier förespråka det. Det förvånar mig inte. Det finns en stark göra-gott-kultur i riksdagen som på något sätt har kommit att bli god ton. Att hitta människor att omhulda har nästan blivit synonymt med att över huvud taget utöva politik. Men jag tycker att man borde se något lite längre. Man bör skilja på vad som är statens uppgifter och vad den enskilde bör ansvara för själv.

Jag läste om en taxichaufför i Rosengård i Malmö. Han sade att han fick gå upp klockan fem på morgonen och jobba till sena kvällen för att försörja sina barn. Det var en ständig kamp, men hur han än ansträngde sig kom han aldrig upp i samma standard som grannen vägg i vägg som levde på socialbidrag, som det hette då. Han frågade sig om han var dum som försökte.

Vi respekterar denna taxichaufför och han respekterar sig själv, en ömsesidighet som är fundamentet i samhällsgemenskapen. Han lever efter principen försörja sig själv, värna familjens autonomi och rätta munnen efter matsäcken. Men grannen måste ändå sägas ha en rationell hållning. Om socialbidraget ger så mycket mer varför då välja bort det? Om de ekonomiska incitamenten missgynnar arbete varför alls försöka?

Nu har taxichauffören som arbetar fått det bra mycket bättre tack vare jobbskatteavdraget. Det är avsikten med jobbskatteavdraget. De som jobbar ska tjäna på att jobba.  Det betyder ju inte att grannfamiljen där föräldrarna inte jobbar har fått det sämre. De står kvar på samma ställe eftersom de är bidragsberoende. Men där kommer några och mäter människors konsumtion, och bakom mätandet finns antagandet om att alla ska ha det lika oberoende av egen insats. Barnfattigdom ack ack ack, ropar Rädda barnen. Mat, kläder och hyra. Men någon sådan fattigdom har vi inte i Sverige för de som inte själva kan försörja sig vad gäller mat, kläder och hyra får försörjningsstöd.

Fattigdomen som målas upp gäller inte primära kostnader för livsuppehället, vilka självklart ska tillgodoses, det gäller just standardföreteelser högre upp på skalan som datorer, Iphone, internet, åka bort på sommarlovet, åka till fjällen på sportlovet.  Det är synd om barnen som inte kan rå för att deras föräldrar lever på samhällets stöd, heter det. Men är det inte ännu mera synd om barn som får uppfattningen att staten är skyldig ge dem allting de önskar sig?

Jag ska ge några exempel på inlåsningseffekterna i barnfamiljer med försörjningsstöd hämtade från verkligheten för två år sedan i en medelstor stad. En familj med två barn och två vuxna får enligt normen 10 360. De får ersättning därutöver 8 543 för hyran, elen, resor m m . Familjens ”inkomster” består av barnbidrag, bostadsbidrag och aktivitetsstöd på tillsammans 10 200. Utgifter och ”inkomster” ställs samman och underskottet är det försörjningstöd de får. Det motsvarar en bruttoinkomst på ca 12 000 per vuxen.

En familj med fyra barn får 14 760 enligt normen, de får ersättning för hyra, el, barnomsorg, busskort m m på 10 320, vilket gör sammanlagda utgifter på 25 080.

” Inkomsterna” består också här av bidrag på tillsammans 13 414, och mellanskillnaden, som är försörjningsstödet, är 11 666 vilket motsvarar en bruttoinkomst på 16 000 per vuxen.

En familj med fem barn får vad som motsvarar en bruttoinkomst på 20 500 per vuxen.

Ju fler barn desto mera pengar. En familj med 8 barn får ett försörjningsstöd som motsvarar en bruttoinkomst på 28 500 per vuxen. 11 barn ger ersättningar som motsvarar 30 500 per vuxen!

Att förespråka höjd norm och fler poster som ska täckas av försörjningsstödet i likhetstänkandets namn är helt enkelt orättvist mot de som arbetar och försörjer sig själva. Människor måste i görligaste mån ta ansvar för sin försörjning själva. Ingen är determinerad till arbetslöshet. Samhället och staten ska belöna de ansvarstagande och de frihetssträvande.