Man skjuter på mig

Motståndet mot sjukförsäkringen är kompakt. Folk tycks vara överens om att jag pratar i nattmössan, att jag ingenting vet, att jag försvarar sjukförsäkringen för att jag är ond och elak, att jag ljuger, att jag har fel. Men jag vågar påstå att jag vet en del i alla fall. Jag har arbetat med genomförandet i nästan fyra år, från förarbetena, genom remissomgången, med själva lagförslaget, med det betänkande som lades fram i riksdagen, och med de förändringar och undantag som gjordes senare för att möta de problem i tolkningen av lagen som behövde närmare precisering. Jag tror jag kan reformen. Jag vet att alltihopa blir en enda sörja av motsägelser om man inte är väldigt noga med definitionerna av begrepp. Jag vet hur lång tid och hur många genomgångar jag behövde innan jag hade klart för mig vad som var vad, så jag har viss förståelse för att enkla argument vinner över regelexercis.

Det jag tycker är märkligt och skrämmande är att en osaklig och ideologiskt driven kampanj mot sjukförsäkringsreformen uppenbarligen kan göras till en allmänt omfattad sanning. Alla tycks köpa bilden av omänsklighet och jag vet inte vad. Men det kan inte vara omänskligt att återföra sjukförsäkringen till att på nytt bli en försäkring som skyddar mot inkomstbortfall vid oförmåga att arbeta på grund av sjukdom och inget annat. Det var så sjukförsäkringen fungerade innan den blev en försörjningslösning i största allmänhet, och innan människor började tycka att det var statens skyldighet att ta hand om dem ekonomiskt.

Många har hört vägande argument mot sjukförsäkringen och stannat vid dem. Den belägenheten delar de fö ö med många riksdagsledamöter som inte heller lyckas få in att undantagen har förändrat ursprungsförslaget. Jag förstår att de som läser debattartiklar i Aftonbladet blir upprörda. Där hörs röster från dem som upplever sig som jättesjuka, som faktiskt är jättesjuka, och de som bara inte vet hur de ska försörja sig därför att de blivit ”utförsäkrade”. Ingen frågar sig vad som ligger bakom ”utförsäkringarna” och varför, men alla tycker sig veta att de bör stoppas.

Några av argumenten som florerar i debatten låter bestickande. Ett är att det är fel att ”en administrativ gräns ska bestämma när människor blir friska. Människor ska få vara sjuka tills de känner sig färdiga och friska”, ungefär så.

Ja sjukförsäkringen har tidsgränser, dvs avstämningspunkter där arbetsförmåga prövas. Vi var det enda land i Västeuropa som inga tidsgränser hade, och nu har vi ett år i likhet med de flesta andra europeiska länder, men det är ingen absolut gräns.  Människor är olika, sjukdomar drabbar olika, köer i vården drar ut på tiden, osv. Så de som behöver mera tid får förlängd sjukpenning (en term) i max ett och ett halvt år till. Två och ett halvt år totalt alltså. De däremot som har svåra sjukdomar får ingen slutgräns alls. De får fortsatt sjukpenning (en annan term) så länge det behövs.

Utvärderingen av arbetsförmågan görs på arbetsförmedlingen. Det går inte att börja på ny kula i sjukförsäkringen direkt efter ”utförsäkringen” för då förlorar slutgränsen sin mening.  Tre månader måste gå innan det går att vända tillbaka till F-kassan. ”Utförsäkringen” är en sorts vägskäl för individen.

Socialdemokraterna säger att det är självklart att den som har arbetsförmåga ska arbeta, om så blott en timme då och då. Men de vill ha bort tidsgränserna, de vill ha bort ”utförsäkringen”. De har slutat att prata om ”stupstocken” eftersom de förstått att sjukförsäkringen inte har någon stupstock. Däremot har de inte gjort klart hur i all världen de ska få människor att självmant avsäga sig försörjningen från F-kassan för att de är ”friska” om ingen frågar efter var de står, vad de kan, och vad de vill. 

Det jag sagt om sjukförsäkringen är inte tillämpligt på ”utförsäkrade” från tidsbegränsad sjukersättning, en försäkringsform som är under avveckling. De som når vägs ände i tidsbegränsad sjukersättning handlar dels om svårt sjuka som började med tidsbegränsad sjukersättning för åratal sedan, men också om människor som aldrig har jobbat i hela sitt liv, människor med sociala problem, psykiska problem, alkoholister, missbrukare, arbetslösa glesbygdsbor, människor med låg utbildning. De kunde inte få sjukpenning för de hade ingen sjukpenninggrundande inkomst, men tidsbegränsad sjukersättning fick de.

Nu avvecklas den tidsbegränsade sjukersättningen. Den var ett limbo på vägen till permanent utanförskap för människor som hade alla möjliga sociala problem men som inte nödvändigtvis saknade arbetsförmåga. Människor som ”utförsäkras” från tidsbegränsad sjukersättning har i de flesta fall levt med den i åratal och känner sig helt borta från alla normala sammanhang. Ska vi ge upp om dem? Ska vi fortsätta att försörja alla ”nollklassade” av det enda skälet att de har fått försörjning förut på grunder som inte längre gäller? Är inte väckningssignalen i form av ”utförsäkring” mera human om den får en del av dem att tänka i nya banor och närma sig en samhällsgemenskap?

Det är egentligen om dessa udda ”utförsäkrade” striden står, de som haft tidsbegränsad sjukersättning länge och vant sig vid att staten tar hand om dem. Det är de som söker sig till diakonerna för att få hjälp med sin försörjning. Det är de som berättar sitt lidandes historia i Aftonbladet och det handlar oftast om ekonomin. De har inte behövt tänka tanken att försörja sig själva med allt vad därtill hör av självdisciplin, uthållighet och ansvar och då har de heller inte gjort det. Jag säger det som ett konstaterande, inte som kritik. Människor är smarta nog att ta det som bjuds.

Där ligger kärnan i problemet, som jag ser det. Ska vi ha grupper av människor för vilka vi gör undantag från försörjningskravet, inte på grund av egentlig sjukdom eller tillfällig arbetslöshet, utan för att vi en gång gav dem möjlighet att ställa sig utanför och förbli där så länge att de tappat kontakten med normalt liv?

Påskupproret

Diakoner och teologer och författare manar till uppror mot sjukförsäkringen i en debattartikel i Aftonbladet (24/2). Min första fråga är om de har täckning för sina påståenden att den allmänna sjukförsäkringen är rena ”katastrofen”? Håller de isär den reformerade sjukförsäkringen från den borttagna temporära sjukersättningen? Har de verifierat att exemplen på brister i sjukförsäkringen som florerar i debatten inte är gamla exempel från reformens första månader när det faktiskt förekom en hel rad mankemang? Har de studerat de förändringar och undantag från ursprungsförslaget som riksdagen införde i sjukförsäkringen för mer än ett år sedan? Är anklagelserna relevanta? Vad går de i god för med sina namn?

Jag tvivlar inte på deras äkta engagemang och känslor av medlidande med ”de drabbade”. Men ska de agera politiskt i uppviglande syfte på vänsterkanten så måste deras anklagelser vara korrekta. Vi är faktiskt inte ”rånade på vår gemensamma sjukförsäkring”.  Sjukförsäkringen finns för den som har oturen att bli sjuk, och den fungerar bra numera. Alla som har gått in i den reformerade försäkringen från början vet vad som gäller, vet att ingen som är allvarligt sjuk ”utförsäkras”, vet att tidiga insatser nu görs som fyller sin funktion för att få dem tillbaka i arbete igen. Nittiosju procent av alla sjukförsäkringsärenden löper på fint, precis som det var tänkt.

Sant är dock att kritiken mot sjukförsäkringen är bedövande. När så många vittnar om skandaler och orimliga konsekvenser av sjukförsäkringsreformen så måste den väl vara helt åt skogen? Eller? Tja, viss förvirring råder. De flesta fall som tas upp handlar om den borttagna temporära sjukersättningen. Och det ska erkännas: den borttagna temporära sjukersättningen skapar ett mera komplicerat informationsläge än tidigare, och ett mera komplicerat bedömningsläge. För att nu få permanent sjukersättning ska alla möjligheter till arbete ska vara uteslutna.

Tidigare var det verkligen enkelt: så gott som alla som ville fick sjukersättning. Först temporär, och sedan efter fem, tio, femton år när läkarna gav upp om möjligheterna att övertyga patienterna att trots allt göra ett försök på arbetsmarknaden, permanentades sjukersättningen. (I fortsättningen använder jag benämningen förtidspension eftersom det nu är vad det är.)

Om regeringen ville göra det lätt för sig skulle de kunna få slut på kampanjerna mot sjukförsäkringen om de backade och öppnade för förtidspension för alla som ville och behövde en försörjning, så som det var innan reformen genomfördes.

Jag vill förtydliga den tanken i en direkt fråga till diakonerna och andra med påskuppror i sikte. Vill ni ha en återgång till den tid när arbetslöshet och bristande utbildning och glesbygdsboende gav rätt till försörjning från sjukförsäkringen? Vill ni upphäva kravet på arbete för de som har arbetsförmåga? Reglerna i en statlig försäkring måste ju vara lika för alla. Vill ni ha tillbaka ett växande antal förtidspensionerade varje dag som inte bara underminerar sina egna chanser till ett värdigt liv, utan som också undergräver själva idén att det normala för en person som har arbetsförmåga är arbete?

Ta den ”utförsäkrade” Paulina, 34, i Aftonbladet (25/2). Hon har aldrig i hela sitt liv haft ett arbete på grund av ångest och panikattacker. Hon blev ”självförsörjande”, som hon säger, för fyra år sedan när hon fick tidsbegränsad sjukersättning.  Tidsbegränsad betyder tidsbegränsad. När tiden tog slut överfördes hon till introduktionsprogrammet på arbetsförmedlingen. Det är regeln. Kanske kan diakoner och teologer hålla med mig på en punkt: att om förtidspensioneringen inte har haft någon gynnsam effekt på Paulina under de fyra år som gått, så finns det ju skäl att pröva någonting annat, som kartläggning och klargörande av vad Paulina skulle vilja här i livet?

Nästa regel säger att den som haft ett arbete så långt tillbaka i tiden som tio år kan återuppväcka sin gamla sjukpenninggrundande inkomst från tiden före sjukdomen om de behöver återvända till sjukförsäkringen. Det kan inte Paulina eftersom hon aldrig varit anställd. Hon säger att hon har arbetat, ”jobbat hårt” till och med, men aldrig varit anställd.

3 500 efter skatt i aktivitetsstöd från arbetsförmedlingen är villkoret för alla arbetslösa som aldrig haft en anställning och alltså inte kvalar in i arbetslöshetsförsäkringen. Hon klagar högt på sin dåliga ekonomi och på de ”fyrkantiga reglerna som sliter undan tryggheten för sjuka människor”. Hon är en av dem som diakonerna och de andliga själasörjarna vill ha tillbaka i kassaförsörjning genom att gå ut på gatorna och protestera. Jag har respekt för att de saknar den gamla sjukförsäkringen, men tro mig när jag säger att den nya tjänar oss alla mycket bättre, även Paulina, i synnerhet på lång sikt.

Intressant nog är det bara vänstern som vill ha tillbaka den tidsbegränsade förtidspensionen så vitt jag vet. Socialdemokraterna har ingenting sagt om att de vill ha den tillbaka. Så politiskt står påskupprorets undertecknare tämligen isolerade på barrikaderna med alla sina härliga vänsterkompisar. Sprid info, säger de.  Börja med att verifiera de uppgifter ni sprider, säger jag.

Barnfattigdom

Bara ordet barnfattigdom! Det ger associationer till trashankar och gatubarn, utsatta, utslängda, ensamma. Tala om att väcka skuldkänslor hos de flesta vuxna. Så det är nog i kraftigaste laget för inhemskt bruk, i synnerhet som barnens fattigdom är helt avhängig av föräldrarnas livsvillkor där arbete/inte arbete är den avgörande skillnaden. Men inte heller vuxna i Sverige är fattiga i absolut bemärkelse. Ingen i Sverige går hungrig. Alla har rätt till en skälig levnadsnivå, och med skälig menas då enligt Konsumentverket den konsumentstandard som den genomsnittliga löntagaren har.

Barns rättigheter enligt barnkonventionen åberopas. Där sägs att barn har rätt till fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling, vilket i första hand är föräldrarnas jobb. Staten ska bistå föräldrarna och det gör staten med stöd av olika slag som barnbidrag, skolpenning, skolskjuts, gratis läromedel, gratis tandvård m m. Staten ska inte ta över föräldraskapet. Rädda Barnen säger att stödet för barnens framtid inte primärt handlar om vad man kan köpa. Det har andra dimensioner. Det handlar om utbildning, möjligheter på arbetsmarknaden, fysisk och psykisk hälsa. Ändå ger de publicitet åt svensk barnfattigdom uppfattad som svenskt elände, dvs utan Iphone.

Skälet till att det kommer årliga rapporter om barnfattigdom i Sverige tror jag handlar om det enkelt mätbara. Vi älskar siffror och procentsatser. Hur mycket har ”fattigdomen” ökat, minskat, procentuellt, i en grupp jämfört med en annan, i Skåne jämfört med landet i övrigt, osv.  Samhällsvetenskap är att mäta sociala företeelser i grupper på det viset. De dimensioner som handlar om fysisk, psykisk, andlig, moralisk och social utveckling kan inte mätas och sjunker liksom undan. Medierna får siffror och procentsatser att göra sak av, och bilden befästs i den politiska retoriken: det man talar om är ekonomisk barnfattigdom och inte barnfattigdom som bristande utbildning och normlöshet.

Bilden av fattiga barn passar in i det behov vi tycks ha i Sverige av att jämföra ekonomiskt utfall, ekonomisk frihet och köpkraft. Den göder känslan av orättvisa hos föräldrar med invandrarbakgrund som är bidragsberoende och har lägre sysselsättningsgrad än den inhemska befolkningen. De ser det som orättvisa att svenskarnas barn har eget rum och kan ta hem kompisar osv, medan de själva har sämre materiella villkor. Vi får upplevd orättvisa, upplevda motsättningar kring behov, resurser, värden, och de känslorna spiller över på barnen, eller tonåringarna snarare.  De ges uppfattningen att staten borde ge dem vad de vill ha, och i brist på respons från staten utvecklar en del av dessa tonårspojkar konfliktstrategier i stället för strategier för att förbättra sina chanser att påverka sina framtida levnadsvillkor. Den upplevda orättvisan påverkar deras identitet och plattform i tillvaron, men om man bara sätter och väntar på rättvisa händer ingenting.

Vi kan inte omskapa världen från grunden och vi kan inte undanröja orättvisor, varken faktiska eller upplevda. Människor är olika. Jag tror inte att de barn som betecknas som fattiga har drabbats av någon begränsande olycka eller otur, eller att deras föräldrar gjort det. Jag tror inte heller att de ambitiösa, som det tittas snett på, har fått någon skänk från ovan. De flesta jobbar och tar sig fram. Det finns ingen annan väg till – om inte rikedom så i alla fall hyggligt välstånd och framför allt personlig frihet än att jobba och sköta sitt efter bästa förmåga. Första steget framåt är att inte ringakta tillfälliga anställningar för även om de inte ger någon framtid så ger de erfarenheter och social delaktighet. Allt arbete belönas av regeringen. Det är den stora skillnaden mot förut, och den enkla hävstången ut ur fattigdom av alla slag.

Fattiga barn i Sverige

Vad är det vi hör? Att barnfamiljer inte har mat till sina barn? Att de köper en Iphone istället för mat åt sina barn för att låtsas ha det bättre ställt än de har. Den intressanta frågan är varför människor tror att de måste leva upp till någon sorts nivå bortom möjligheternas gräns?

Idén att alla måste vara lika och ha lika mycket av allting är en djupt liggande svensk föreställning om rättvisa. Jag behöver knappt säga att den är rotad i det gamla homogena Sverige. Tanken var bra då, när bristen på livschanser i form av utbildningsmöjligheter gällde de flesta, men är det inte längre. Idag är det utanförskapet som skapar inlåsning och barnfattigdom. 

Sanna Rayman, som är en skarpögd och klok ledarskribent, skriver idag att barn i fattiga hem hamnar i kläm på grund av deras föräldrars olycka. Det kan och bör vi förhindra, säger hon.  Så hoppar hon direkt över till försörjningsstödet vars norm för ”skälig levnadsnivå” utgår från ett konsumentindex av vad de flesta som arbetar köper med egna pengar. Denna norm ger föräldrarna (till de fattiga barnen) rätt till fri telefon, tv-avgift, dagstidning. (Själv har jag sagt upp min fasta telefon för jag tycker den kostar för mycket.)

Sanna Rayman vill utöka normen i försörjningsstödet med fri dator och fritt internet. Hon har hört företrädare för alla partier förespråka det. Det förvånar mig inte. Det finns en stark göra-gott-kultur i riksdagen som på något sätt har kommit att bli god ton. Att hitta människor att omhulda har nästan blivit synonymt med att över huvud taget utöva politik. Men jag tycker att man borde se något lite längre. Man bör skilja på vad som är statens uppgifter och vad den enskilde bör ansvara för själv.

Jag läste om en taxichaufför i Rosengård i Malmö. Han sade att han fick gå upp klockan fem på morgonen och jobba till sena kvällen för att försörja sina barn. Det var en ständig kamp, men hur han än ansträngde sig kom han aldrig upp i samma standard som grannen vägg i vägg som levde på socialbidrag, som det hette då. Han frågade sig om han var dum som försökte.

Vi respekterar denna taxichaufför och han respekterar sig själv, en ömsesidighet som är fundamentet i samhällsgemenskapen. Han lever efter principen försörja sig själv, värna familjens autonomi och rätta munnen efter matsäcken. Men grannen måste ändå sägas ha en rationell hållning. Om socialbidraget ger så mycket mer varför då välja bort det? Om de ekonomiska incitamenten missgynnar arbete varför alls försöka?

Nu har taxichauffören som arbetar fått det bra mycket bättre tack vare jobbskatteavdraget. Det är avsikten med jobbskatteavdraget. De som jobbar ska tjäna på att jobba.  Det betyder ju inte att grannfamiljen där föräldrarna inte jobbar har fått det sämre. De står kvar på samma ställe eftersom de är bidragsberoende. Men där kommer några och mäter människors konsumtion, och bakom mätandet finns antagandet om att alla ska ha det lika oberoende av egen insats. Barnfattigdom ack ack ack, ropar Rädda barnen. Mat, kläder och hyra. Men någon sådan fattigdom har vi inte i Sverige för de som inte själva kan försörja sig vad gäller mat, kläder och hyra får försörjningsstöd.

Fattigdomen som målas upp gäller inte primära kostnader för livsuppehället, vilka självklart ska tillgodoses, det gäller just standardföreteelser högre upp på skalan som datorer, Iphone, internet, åka bort på sommarlovet, åka till fjällen på sportlovet.  Det är synd om barnen som inte kan rå för att deras föräldrar lever på samhällets stöd, heter det. Men är det inte ännu mera synd om barn som får uppfattningen att staten är skyldig ge dem allting de önskar sig?

Jag ska ge några exempel på inlåsningseffekterna i barnfamiljer med försörjningsstöd hämtade från verkligheten för två år sedan i en medelstor stad. En familj med två barn och två vuxna får enligt normen 10 360. De får ersättning därutöver 8 543 för hyran, elen, resor m m . Familjens ”inkomster” består av barnbidrag, bostadsbidrag och aktivitetsstöd på tillsammans 10 200. Utgifter och ”inkomster” ställs samman och underskottet är det försörjningstöd de får. Det motsvarar en bruttoinkomst på ca 12 000 per vuxen.

En familj med fyra barn får 14 760 enligt normen, de får ersättning för hyra, el, barnomsorg, busskort m m på 10 320, vilket gör sammanlagda utgifter på 25 080.

” Inkomsterna” består också här av bidrag på tillsammans 13 414, och mellanskillnaden, som är försörjningsstödet, är 11 666 vilket motsvarar en bruttoinkomst på 16 000 per vuxen.

En familj med fem barn får vad som motsvarar en bruttoinkomst på 20 500 per vuxen.

Ju fler barn desto mera pengar. En familj med 8 barn får ett försörjningsstöd som motsvarar en bruttoinkomst på 28 500 per vuxen. 11 barn ger ersättningar som motsvarar 30 500 per vuxen!

Att förespråka höjd norm och fler poster som ska täckas av försörjningsstödet i likhetstänkandets namn är helt enkelt orättvist mot de som arbetar och försörjer sig själva. Människor måste i görligaste mån ta ansvar för sin försörjning själva. Ingen är determinerad till arbetslöshet. Samhället och staten ska belöna de ansvarstagande och de frihetssträvande. 

Om människans ofattbara förmåga att uthärda förtryck

Mischa Stalhammer, polsk jude, född 1923, berättar om livet som ung jude i Polen före och under andra världskriget. Han berättar enkelt och levande för sin son, Semmy Stalhammer, som har ställt samman historien i boken Kodnamn frisör (Bonniers, 2007)

Det är historien om en enastående individ, men mer än så. Det jag funderar på under läsningen är människans ofattbara och obegränsade förmåga att uthärda förtryck. Jag undrar över den paradoxala frihet en människa kan skapa för sig genom att varje dag faktiskt hantera en absolut omöjlig verklighet. Mischas historia handlar om en tillvaro som på ett förunderligt sätt gick att uthärda därför att det inte fanns några alternativ.

Mischa är en vaken person. Allt som finns att lära lär han sig för att bättra på chanserna att klara sig. Han är vaken för faror som bokstavligen omger honom överallt alltid. Undvikandet präntades in i ungarna. Aldrig ge efter för en impuls till försvar mot angrepp för att inte äventyra säkerheten för alla judar. För att minimera de polska skolkamraternas förföljelse gav han sig iväg till skolan så sent som möjligt, så att han måste springa hela vägen för att hinna in precis en minut innan porten stängdes.

Han är vaken därför att hans liv från 15 års ålder hänger på honom själv och ingen annan.  Långt senare i livet, i Sverige, i hemmets lugna bo, är vaksamheten fortfarande del av hans natur. Sonen försöker smyga sig fram till sin sovande pappa, tyst tyst på tå, men fadern öppnar ändå alltid ögonen.

När Semmy var barn tog han för givet att alla fäder lagade elektriska maskiner, kameror, bilar och lås, svetsade, sydde kläder, gjorde knivar, elektriska installationer, svarvade i trä och metall, tillverkade möbler, var frisör och rörmokare, spelade mandolin och gitarr, byggde musikinstrument, tillverkade lack av hartser och oljor, framkallade film, gipsade ben, gjorde tandbryggor, gjorde uppfinningar och prototyper, murade spisar och byggde hus, tog vara på grönsaker, frukter och bär, kokade marmelader och safter, gjorde surkål och lade in tomater, gurkor och sill.

Men han undrade också. Varför var hans pappa så rastlös? Varför hade han mardrömmar?

Krasnik, Mischas hemstad, var en lärande miljö därför att det var så judarna levde, hänvisade till sig själva och vad de själva kunde frambringa. Hinder måste ständigt övervinnas vilket tycks ha fungerat som en sorts pågående återupprättelse av mänsklig suveränitet. På så vis verkar inte tillvaron ha varit allt igenom hopplös. En okuvlighet kan skönjas bland judar i Krasnik, trots att den omgivande polska befolkningen var så judefientlig att tyskarna – till en början – tedde sig tolerantare än polackerna.

Allt som gick att lära och som förbättrade villkoren lärde han sig. Elektriciteten kopplades bort från judiska hem och de blev tvungna att använda ljus och kabidlampor, lampor som inte fanns att köpa. Urmakare Freitag tillverkade dem, Mischa iakttog hur, och gjorde själv sedan likadana. En av hans skolkamrater fick lov att sy två par byxor i sin fars skrädderi innan han fick gå ut och leka, symaskinen surrade och gick, Mischa tittade på och lärde sig sy på maskin. Allt inhämtade han genom sin vakenhet.

1938 förvärrades judarnas situation. De levde i konstant skräck med kniven på strupen varje dag. Två år senare var den tyska terrorapparaten i full gång, men Mischa undgick deportation genom sitt arbetsintyg utfärdat av Judiska rådet. Han var 17 år och arbetade som slav.

Han fick bruk av den skicklighet han skaffat sig, som mekaniker, teletekniker, tandtekniker och elektriker, vilket gav honom något av en särställning och en sorts identitet, vilket i sin tur gjorde att tyskarna som var beroende av hans kunskaper behandlade honom mera som människa. Och så var han frisör. Han visste att ju fler färdigheter han hade att visa upp desto större var hans chanser att överleva.

Att fly från arbetslägret var möjligt, men problemet var att utanför stängslet fanns ingenstans att ta vägen eftersom de polska bönderna höll utkik efter judar för att ange dem och sälja dem. Om och om igen, säger han, blev vi påminda om att ett tyskt slavarbetsläger verkade vara den tryggaste platsen för judar i Polen.

När han till slut ändå flydde, i mars 1944, var det utan ytterkläder över snötäckta fält i isande kyla. Han förenade sig med ryska partisaner i de djupa skogarna. 1948 landade han på Bromma flygplats.

Det första Mischa gjorde i Sverige var att skaffa sig ett svenskt lexikon och lära sig svenska. Jobb skaffade han genom att gå in i en frisersalong och fråga om de behövde en frisör. Han träffade sin vackra Sonja som hade suttit i koncentrationslägret Bergen-Belsen. De gifte sig, och äntligen, säger Mischa, hade han någon att tala med om allt som hänt. Ensamheten var äntligen över.

Vi och dom

Vi och dom var rubriken på ett samtal i Engelbrektskyrkan mellan Maciej Zaremba, skribent och filosof, biskopen Eva Brunne (som deltog i demonstrationen på Sergels torg mot att Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen, och som åberopade den demonstrationen i sitt tal från predikstolen i Storkyrkan vid riksdagens högtidliga öppnande) och Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare.

Maciej Zaremba hade tidigare skrivit en artikel i DN, Pestflaggan är fel metod (10-10-27) där han vände sig emot flockbeteendet mot Sverigedemokraterna, med diskriminering, social utfrysning och demonisering som strategi. Den politiska klassen, skrev han, tävlade i upprördhet. De öppnade för vår benägenhet att mobba ut avvikaren. Han fann reaktionerna mot SD:s inträde i riksdagen mera oroande än inträdet i sig.  Som om den politiska eliten trodde att om de samfällt vajade pestflaggan mot ”rasisterna” skulle alla följa efter. ”Ut med politik, in med Anticimex.”

Ingen försökte gendriva SD:s teser, skrev Maciej. Av oförmåga eller högmod, undrade han? Ingendera delen skulle jag vilja säga. Jag tror att det fanns och finns ett outtalat antagande om att tabut mot att kritisera invandringspolitiken har en återhållande och disciplinerande verkan på uppblossande känslor av invandrarmotstånd. Jag tror att tabut faktiskt hejdar oss och fungerar civiliserande. Jag tror att migrationsminister Billströms linje att vara tydlig, konsekvent och noggrann med att framhålla asylrätten och lagarna som reglerar invandringen är just att möta SD med schyssta medel.

Men det handlar inte om debatten, om att ”ta debatten”, det handlar inte om bra eller dåliga värderingar i debatten, det handlar om hur det är och vad lagen säger.

Vi lyder under skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet, som är gemensamma EU-direktiv och svensk lag sedan 2010. Det hörs på namnet vad de handlar om. Utöver definitionen av flyktingar enligt Génèvekonventionen har EU en gemensam kategori som kallas ”alternativt skyddsbehövande”. Därutöver har vi en egen svensk kategori som heter ”övriga skyddsbehövande”. De flesta som beviljas uppehållstillstånd får det enligt de två skyddsbehövande-klausulerna. Vi tar emot många, det är ett faktum. Sedan kan man ha olika meningar om huruvida det är ett problem eller inte.

Om definitionen av integration är att människor lever och arbetar och försörjer sig som alla andra är det en lång startsträcka innan flertalet är integrerade. Det är problematiskt.

Eva Brunnes inlägg i debatten i Engelbrektskyrkan förbigår jag med tystnad.

Jimmie Åkesson hade en poäng i att påminna om att han är politiker och politiker talar och tänker alltid i perspektiv av ”vi och dom”, det är ofrånkomligt i politiken, åtminstone i förhållande till andra politiker. För honom är ”vi och dom” också på invandrarområdet en realitet och inget att skygga för.

Jag tror att många blev överraskade av Jimmie Åkessons välartikulerade sätt att tala och kunde konstatera att hans tankebanor i denna debatt inte var konstigare än andra politiska åsikter vilka som helst.

Jan tvingas inte till arbete

Aftonbladet skruvar åt fallet "Jan" för att få en bra story

Jan, 43, tycks vara ytterligare ett av dessa skandalfall på Försäkringskassan. Blind, rullstolsburen och går i dialys. ”Nu tvingas Jan söka arbete”. (Ab 2010-12-11)

Det är fel. Jan tvingas inte alls söka arbete. Det har sagts 778 gånger och jag säger det igen: Arbetslivsintroduktionen betyder inte krav på att Jan - eller någon annan som fått slut på sina dagar i sjukförsäkringen - tvingas söka jobb. Arbetslivsintroduktionen är en kartläggning av framtida möjligheter och behov: – Var står du nu? Vad vill du framöver?

Läkarintyg styrker Jans berättelse, skriver Aftonbladet.  Han kan inte arbeta. Nej tacka sjutton för att han inte kan arbeta om han är näst intill blind, sitter i rullstol, går i dialys och väntar på en transplantation.  Men det är inte trots sjukdomen, trots läkarintyget, som Försäkringskassan hänvisar honom till arbetslivsintroduktionen. Det är för att hans dagar i tidsbegränsad sjukersättning är slut. Tidsbegränsad betyder att tiden med sjukersättning var satt till ett visst antal dagar och när de är slut så är de slut.

De är slut. Han kan inte få fler dagar i tidsbegränsad sjukersättning för den försäkringsformen är borta.

Jamen, säger då den som läst vad riksdagen beslutat om i sjukförsäkringen, den som väntar på en transplantation får behålla sjukpenningen så länge det behövs. Det är oskäligt att begära aktivitet av någon som har en så allvarlig sjukdom.

Ja, så har riksdagen beslutat. Men Jan måste göra ett uppehåll på tre månader innan han kan få tillbaka sin sjukpenning. Han är sjuk och kommer att kunna gå tillbaka till sjukpenning igen, men inte direkt. Man kan inte förbruka alla dagar och sedan omedelbart börja om igen från dag ett. Hade det varit möjligt hade vi haft en evig sjukförsäkring utan krav på att arbetsförmågan diskuteras. Under uppehållet på tre månader får han hjälp med kartläggning av läget framöver.  I tre månader får han aktivitetsstöd som i hans fall är knutet till hans a-kassa. 

Jan behöver knappast ”gå från hus och hem” för att han får en lite lägre ersättning i tre månader. Jag är nämligen säker på att Jan får tillbaka sin sjukpenning igen efter tre månader. Permanent sjukersättning får han inte än så länge, för det kan hända att läget ljusnar för honom när han får en ny njure och slipper dialysen. Det är i alla fall värt att pröva.

Skulle Aftonbladet ha kunnat berätta historien om Jan utan överdrifter? Mitt svar är nej. Då hade det inte blivit någon historia. ”En svårt sjuk man får tre månaders uppehåll i sin ersättning från Försäkringskassan och får under tiden i stället aktivitetsstöd” har inte alls samma chockvärde som historien om ett offer för krafter som gör allt för att jävlas.

Varför har medierna bestämt sig för att sjukförsäkringsreformen har som mål att skada de sjuka? (Det kom ytterligare ett sådant reportage i lunchekot den 5/1, av Marie Forsblad.) Är det inte en rimligare hypotes att den nya sjukförsäkringen nu faktiskt tar hand om de långtidssjuka, parallellt med en nödvändig uppstramning av det som tidigare var ett elände av passivitet och överutnyttjande? Ingen i riksdagen säger sig fö ö vilja gå tillbaka till det gamla.

På det stora hela är problemen få. 97 procent av alla ärenden på Försäkringskassan löper på som de ska. Av de återstående 3 procenten handlar många fall om konsekvenser av reglerna för att den tidsbegränsade sjukersättningen har upphört, som Jans (eller Annicas) och där man noga bedömer framtidsutsikterna innan man sätter ner foten. Andra fall handlar om människor som aldrig har jobbat och därför inte har någon sjukförsäkring att gå till när deras garantiersättning tar slut.

Det finns ingen ond konspiration mot svårt sjuka människor. Det som finns är en del regelkonflikter, men de åtgärdas i takt med att de visar sig, och så kommer det att förbli.