Fattiga barn i Sverige

Vad är det vi hör? Att barnfamiljer inte har mat till sina barn? Att de köper en Iphone istället för mat åt sina barn för att låtsas ha det bättre ställt än de har. Den intressanta frågan är varför människor tror att de måste leva upp till någon sorts nivå bortom möjligheternas gräns?

Idén att alla måste vara lika och ha lika mycket av allting är en djupt liggande svensk föreställning om rättvisa. Jag behöver knappt säga att den är rotad i det gamla homogena Sverige. Tanken var bra då, när bristen på livschanser i form av utbildningsmöjligheter gällde de flesta, men är det inte längre. Idag är det utanförskapet som skapar inlåsning och barnfattigdom. 

Sanna Rayman, som är en skarpögd och klok ledarskribent, skriver idag att barn i fattiga hem hamnar i kläm på grund av deras föräldrars olycka. Det kan och bör vi förhindra, säger hon.  Så hoppar hon direkt över till försörjningsstödet vars norm för ”skälig levnadsnivå” utgår från ett konsumentindex av vad de flesta som arbetar köper med egna pengar. Denna norm ger föräldrarna (till de fattiga barnen) rätt till fri telefon, tv-avgift, dagstidning. (Själv har jag sagt upp min fasta telefon för jag tycker den kostar för mycket.)

Sanna Rayman vill utöka normen i försörjningsstödet med fri dator och fritt internet. Hon har hört företrädare för alla partier förespråka det. Det förvånar mig inte. Det finns en stark göra-gott-kultur i riksdagen som på något sätt har kommit att bli god ton. Att hitta människor att omhulda har nästan blivit synonymt med att över huvud taget utöva politik. Men jag tycker att man borde se något lite längre. Man bör skilja på vad som är statens uppgifter och vad den enskilde bör ansvara för själv.

Jag läste om en taxichaufför i Rosengård i Malmö. Han sade att han fick gå upp klockan fem på morgonen och jobba till sena kvällen för att försörja sina barn. Det var en ständig kamp, men hur han än ansträngde sig kom han aldrig upp i samma standard som grannen vägg i vägg som levde på socialbidrag, som det hette då. Han frågade sig om han var dum som försökte.

Vi respekterar denna taxichaufför och han respekterar sig själv, en ömsesidighet som är fundamentet i samhällsgemenskapen. Han lever efter principen försörja sig själv, värna familjens autonomi och rätta munnen efter matsäcken. Men grannen måste ändå sägas ha en rationell hållning. Om socialbidraget ger så mycket mer varför då välja bort det? Om de ekonomiska incitamenten missgynnar arbete varför alls försöka?

Nu har taxichauffören som arbetar fått det bra mycket bättre tack vare jobbskatteavdraget. Det är avsikten med jobbskatteavdraget. De som jobbar ska tjäna på att jobba.  Det betyder ju inte att grannfamiljen där föräldrarna inte jobbar har fått det sämre. De står kvar på samma ställe eftersom de är bidragsberoende. Men där kommer några och mäter människors konsumtion, och bakom mätandet finns antagandet om att alla ska ha det lika oberoende av egen insats. Barnfattigdom ack ack ack, ropar Rädda barnen. Mat, kläder och hyra. Men någon sådan fattigdom har vi inte i Sverige för de som inte själva kan försörja sig vad gäller mat, kläder och hyra får försörjningsstöd.

Fattigdomen som målas upp gäller inte primära kostnader för livsuppehället, vilka självklart ska tillgodoses, det gäller just standardföreteelser högre upp på skalan som datorer, Iphone, internet, åka bort på sommarlovet, åka till fjällen på sportlovet.  Det är synd om barnen som inte kan rå för att deras föräldrar lever på samhällets stöd, heter det. Men är det inte ännu mera synd om barn som får uppfattningen att staten är skyldig ge dem allting de önskar sig?

Jag ska ge några exempel på inlåsningseffekterna i barnfamiljer med försörjningsstöd hämtade från verkligheten för två år sedan i en medelstor stad. En familj med två barn och två vuxna får enligt normen 10 360. De får ersättning därutöver 8 543 för hyran, elen, resor m m . Familjens ”inkomster” består av barnbidrag, bostadsbidrag och aktivitetsstöd på tillsammans 10 200. Utgifter och ”inkomster” ställs samman och underskottet är det försörjningstöd de får. Det motsvarar en bruttoinkomst på ca 12 000 per vuxen.

En familj med fyra barn får 14 760 enligt normen, de får ersättning för hyra, el, barnomsorg, busskort m m på 10 320, vilket gör sammanlagda utgifter på 25 080.

” Inkomsterna” består också här av bidrag på tillsammans 13 414, och mellanskillnaden, som är försörjningsstödet, är 11 666 vilket motsvarar en bruttoinkomst på 16 000 per vuxen.

En familj med fem barn får vad som motsvarar en bruttoinkomst på 20 500 per vuxen.

Ju fler barn desto mera pengar. En familj med 8 barn får ett försörjningsstöd som motsvarar en bruttoinkomst på 28 500 per vuxen. 11 barn ger ersättningar som motsvarar 30 500 per vuxen!

Att förespråka höjd norm och fler poster som ska täckas av försörjningsstödet i likhetstänkandets namn är helt enkelt orättvist mot de som arbetar och försörjer sig själva. Människor måste i görligaste mån ta ansvar för sin försörjning själva. Ingen är determinerad till arbetslöshet. Samhället och staten ska belöna de ansvarstagande och de frihetssträvande. 

Om människans ofattbara förmåga att uthärda förtryck

Mischa Stalhammer, polsk jude, född 1923, berättar om livet som ung jude i Polen före och under andra världskriget. Han berättar enkelt och levande för sin son, Semmy Stalhammer, som har ställt samman historien i boken Kodnamn frisör (Bonniers, 2007)

Det är historien om en enastående individ, men mer än så. Det jag funderar på under läsningen är människans ofattbara och obegränsade förmåga att uthärda förtryck. Jag undrar över den paradoxala frihet en människa kan skapa för sig genom att varje dag faktiskt hantera en absolut omöjlig verklighet. Mischas historia handlar om en tillvaro som på ett förunderligt sätt gick att uthärda därför att det inte fanns några alternativ.

Mischa är en vaken person. Allt som finns att lära lär han sig för att bättra på chanserna att klara sig. Han är vaken för faror som bokstavligen omger honom överallt alltid. Undvikandet präntades in i ungarna. Aldrig ge efter för en impuls till försvar mot angrepp för att inte äventyra säkerheten för alla judar. För att minimera de polska skolkamraternas förföljelse gav han sig iväg till skolan så sent som möjligt, så att han måste springa hela vägen för att hinna in precis en minut innan porten stängdes.

Han är vaken därför att hans liv från 15 års ålder hänger på honom själv och ingen annan.  Långt senare i livet, i Sverige, i hemmets lugna bo, är vaksamheten fortfarande del av hans natur. Sonen försöker smyga sig fram till sin sovande pappa, tyst tyst på tå, men fadern öppnar ändå alltid ögonen.

När Semmy var barn tog han för givet att alla fäder lagade elektriska maskiner, kameror, bilar och lås, svetsade, sydde kläder, gjorde knivar, elektriska installationer, svarvade i trä och metall, tillverkade möbler, var frisör och rörmokare, spelade mandolin och gitarr, byggde musikinstrument, tillverkade lack av hartser och oljor, framkallade film, gipsade ben, gjorde tandbryggor, gjorde uppfinningar och prototyper, murade spisar och byggde hus, tog vara på grönsaker, frukter och bär, kokade marmelader och safter, gjorde surkål och lade in tomater, gurkor och sill.

Men han undrade också. Varför var hans pappa så rastlös? Varför hade han mardrömmar?

Krasnik, Mischas hemstad, var en lärande miljö därför att det var så judarna levde, hänvisade till sig själva och vad de själva kunde frambringa. Hinder måste ständigt övervinnas vilket tycks ha fungerat som en sorts pågående återupprättelse av mänsklig suveränitet. På så vis verkar inte tillvaron ha varit allt igenom hopplös. En okuvlighet kan skönjas bland judar i Krasnik, trots att den omgivande polska befolkningen var så judefientlig att tyskarna – till en början – tedde sig tolerantare än polackerna.

Allt som gick att lära och som förbättrade villkoren lärde han sig. Elektriciteten kopplades bort från judiska hem och de blev tvungna att använda ljus och kabidlampor, lampor som inte fanns att köpa. Urmakare Freitag tillverkade dem, Mischa iakttog hur, och gjorde själv sedan likadana. En av hans skolkamrater fick lov att sy två par byxor i sin fars skrädderi innan han fick gå ut och leka, symaskinen surrade och gick, Mischa tittade på och lärde sig sy på maskin. Allt inhämtade han genom sin vakenhet.

1938 förvärrades judarnas situation. De levde i konstant skräck med kniven på strupen varje dag. Två år senare var den tyska terrorapparaten i full gång, men Mischa undgick deportation genom sitt arbetsintyg utfärdat av Judiska rådet. Han var 17 år och arbetade som slav.

Han fick bruk av den skicklighet han skaffat sig, som mekaniker, teletekniker, tandtekniker och elektriker, vilket gav honom något av en särställning och en sorts identitet, vilket i sin tur gjorde att tyskarna som var beroende av hans kunskaper behandlade honom mera som människa. Och så var han frisör. Han visste att ju fler färdigheter han hade att visa upp desto större var hans chanser att överleva.

Att fly från arbetslägret var möjligt, men problemet var att utanför stängslet fanns ingenstans att ta vägen eftersom de polska bönderna höll utkik efter judar för att ange dem och sälja dem. Om och om igen, säger han, blev vi påminda om att ett tyskt slavarbetsläger verkade vara den tryggaste platsen för judar i Polen.

När han till slut ändå flydde, i mars 1944, var det utan ytterkläder över snötäckta fält i isande kyla. Han förenade sig med ryska partisaner i de djupa skogarna. 1948 landade han på Bromma flygplats.

Det första Mischa gjorde i Sverige var att skaffa sig ett svenskt lexikon och lära sig svenska. Jobb skaffade han genom att gå in i en frisersalong och fråga om de behövde en frisör. Han träffade sin vackra Sonja som hade suttit i koncentrationslägret Bergen-Belsen. De gifte sig, och äntligen, säger Mischa, hade han någon att tala med om allt som hänt. Ensamheten var äntligen över.

Vi och dom

Vi och dom var rubriken på ett samtal i Engelbrektskyrkan mellan Maciej Zaremba, skribent och filosof, biskopen Eva Brunne (som deltog i demonstrationen på Sergels torg mot att Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen, och som åberopade den demonstrationen i sitt tal från predikstolen i Storkyrkan vid riksdagens högtidliga öppnande) och Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare.

Maciej Zaremba hade tidigare skrivit en artikel i DN, Pestflaggan är fel metod (10-10-27) där han vände sig emot flockbeteendet mot Sverigedemokraterna, med diskriminering, social utfrysning och demonisering som strategi. Den politiska klassen, skrev han, tävlade i upprördhet. De öppnade för vår benägenhet att mobba ut avvikaren. Han fann reaktionerna mot SD:s inträde i riksdagen mera oroande än inträdet i sig.  Som om den politiska eliten trodde att om de samfällt vajade pestflaggan mot ”rasisterna” skulle alla följa efter. ”Ut med politik, in med Anticimex.”

Ingen försökte gendriva SD:s teser, skrev Maciej. Av oförmåga eller högmod, undrade han? Ingendera delen skulle jag vilja säga. Jag tror att det fanns och finns ett outtalat antagande om att tabut mot att kritisera invandringspolitiken har en återhållande och disciplinerande verkan på uppblossande känslor av invandrarmotstånd. Jag tror att tabut faktiskt hejdar oss och fungerar civiliserande. Jag tror att migrationsminister Billströms linje att vara tydlig, konsekvent och noggrann med att framhålla asylrätten och lagarna som reglerar invandringen är just att möta SD med schyssta medel.

Men det handlar inte om debatten, om att ”ta debatten”, det handlar inte om bra eller dåliga värderingar i debatten, det handlar om hur det är och vad lagen säger.

Vi lyder under skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet, som är gemensamma EU-direktiv och svensk lag sedan 2010. Det hörs på namnet vad de handlar om. Utöver definitionen av flyktingar enligt Génèvekonventionen har EU en gemensam kategori som kallas ”alternativt skyddsbehövande”. Därutöver har vi en egen svensk kategori som heter ”övriga skyddsbehövande”. De flesta som beviljas uppehållstillstånd får det enligt de två skyddsbehövande-klausulerna. Vi tar emot många, det är ett faktum. Sedan kan man ha olika meningar om huruvida det är ett problem eller inte.

Om definitionen av integration är att människor lever och arbetar och försörjer sig som alla andra är det en lång startsträcka innan flertalet är integrerade. Det är problematiskt.

Eva Brunnes inlägg i debatten i Engelbrektskyrkan förbigår jag med tystnad.

Jimmie Åkesson hade en poäng i att påminna om att han är politiker och politiker talar och tänker alltid i perspektiv av ”vi och dom”, det är ofrånkomligt i politiken, åtminstone i förhållande till andra politiker. För honom är ”vi och dom” också på invandrarområdet en realitet och inget att skygga för.

Jag tror att många blev överraskade av Jimmie Åkessons välartikulerade sätt att tala och kunde konstatera att hans tankebanor i denna debatt inte var konstigare än andra politiska åsikter vilka som helst.

Jan tvingas inte till arbete

Aftonbladet skruvar åt fallet "Jan" för att få en bra story

Jan, 43, tycks vara ytterligare ett av dessa skandalfall på Försäkringskassan. Blind, rullstolsburen och går i dialys. ”Nu tvingas Jan söka arbete”. (Ab 2010-12-11)

Det är fel. Jan tvingas inte alls söka arbete. Det har sagts 778 gånger och jag säger det igen: Arbetslivsintroduktionen betyder inte krav på att Jan - eller någon annan som fått slut på sina dagar i sjukförsäkringen - tvingas söka jobb. Arbetslivsintroduktionen är en kartläggning av framtida möjligheter och behov: – Var står du nu? Vad vill du framöver?

Läkarintyg styrker Jans berättelse, skriver Aftonbladet.  Han kan inte arbeta. Nej tacka sjutton för att han inte kan arbeta om han är näst intill blind, sitter i rullstol, går i dialys och väntar på en transplantation.  Men det är inte trots sjukdomen, trots läkarintyget, som Försäkringskassan hänvisar honom till arbetslivsintroduktionen. Det är för att hans dagar i tidsbegränsad sjukersättning är slut. Tidsbegränsad betyder att tiden med sjukersättning var satt till ett visst antal dagar och när de är slut så är de slut.

De är slut. Han kan inte få fler dagar i tidsbegränsad sjukersättning för den försäkringsformen är borta.

Jamen, säger då den som läst vad riksdagen beslutat om i sjukförsäkringen, den som väntar på en transplantation får behålla sjukpenningen så länge det behövs. Det är oskäligt att begära aktivitet av någon som har en så allvarlig sjukdom.

Ja, så har riksdagen beslutat. Men Jan måste göra ett uppehåll på tre månader innan han kan få tillbaka sin sjukpenning. Han är sjuk och kommer att kunna gå tillbaka till sjukpenning igen, men inte direkt. Man kan inte förbruka alla dagar och sedan omedelbart börja om igen från dag ett. Hade det varit möjligt hade vi haft en evig sjukförsäkring utan krav på att arbetsförmågan diskuteras. Under uppehållet på tre månader får han hjälp med kartläggning av läget framöver.  I tre månader får han aktivitetsstöd som i hans fall är knutet till hans a-kassa. 

Jan behöver knappast ”gå från hus och hem” för att han får en lite lägre ersättning i tre månader. Jag är nämligen säker på att Jan får tillbaka sin sjukpenning igen efter tre månader. Permanent sjukersättning får han inte än så länge, för det kan hända att läget ljusnar för honom när han får en ny njure och slipper dialysen. Det är i alla fall värt att pröva.

Skulle Aftonbladet ha kunnat berätta historien om Jan utan överdrifter? Mitt svar är nej. Då hade det inte blivit någon historia. ”En svårt sjuk man får tre månaders uppehåll i sin ersättning från Försäkringskassan och får under tiden i stället aktivitetsstöd” har inte alls samma chockvärde som historien om ett offer för krafter som gör allt för att jävlas.

Varför har medierna bestämt sig för att sjukförsäkringsreformen har som mål att skada de sjuka? (Det kom ytterligare ett sådant reportage i lunchekot den 5/1, av Marie Forsblad.) Är det inte en rimligare hypotes att den nya sjukförsäkringen nu faktiskt tar hand om de långtidssjuka, parallellt med en nödvändig uppstramning av det som tidigare var ett elände av passivitet och överutnyttjande? Ingen i riksdagen säger sig fö ö vilja gå tillbaka till det gamla.

På det stora hela är problemen få. 97 procent av alla ärenden på Försäkringskassan löper på som de ska. Av de återstående 3 procenten handlar många fall om konsekvenser av reglerna för att den tidsbegränsade sjukersättningen har upphört, som Jans (eller Annicas) och där man noga bedömer framtidsutsikterna innan man sätter ner foten. Andra fall handlar om människor som aldrig har jobbat och därför inte har någon sjukförsäkring att gå till när deras garantiersättning tar slut.

Det finns ingen ond konspiration mot svårt sjuka människor. Det som finns är en del regelkonflikter, men de åtgärdas i takt med att de visar sig, och så kommer det att förbli.

Bevara välfärden!

Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringar vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser lurar dem.

Riksdagen har just debatterat den ekonomiska tryggheten vid sjukdom. Oppositionen dömer inte oväntat ut sjukförsäkringsreformen som arrogant, illegitim och otillräcklig, medan allianspartierna försvarar de bärande principerna, tidsgränserna, den aktiva processen, de tidiga insatserna för att få människor tillbaka till arbete igen.  

Företrädare för båda lägren talar sig varma för hur det allmänna ska fortsätta att försörja människor som når den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Frågan som ställs är hur de som aldrig har jobbat och passerat åldersgränsen för förtidspension för unga (30 år) ska kunna fortsätta att få betalt för att vårda sin sociala fobi, trötthet, oro, kraftlöshet? (Som en parentes kan man notera att socialdemokraterna helt har missat att peka ut även den här slutgränsen som grym och som någonting som ”slår blint” och ”drabbar svårt sjuka”.)

Alla vill sjuka människor väl, i synnerhet riksdagens ledamöter som är ansvariga för sjukförsäkringsreformen. Men om de förstår välvilja som att slussa 30-åringarna vidare till annan långsiktig försörjning tror jag deras omhändertagandeimpulser bedrar dem.

Genom en sorts närsynt politiskt ansvarstagande – som nog snarast är till förfång för dem som ska hjälpas - vill somliga utskottsledamöter fortsätta att hålla unga människor under armarna för att de inte ska behöva uppleva något hack i försörjningen från det allmänna när de fyller 30.

Tanken med denna särskilda försörjningsform för unga, aktivitetsersättningen, som infördes 2003, var att unga människor med olika slags funktionsnedsättningar skulle erbjudas olika subventionerade aktiviteter som antogs ha en positiv effekt på deras prestationsförmåga. Det inträffade inte. Effekten uteblev. De unga försörjdes genom sin aktivitetsersättning, det var allt, men illa nog skulle man kunna säga. Drygt 8 000 i månaden kan helt enkelt vara lockande för en ung person.

En utredning gjordes, Brist på brådska (SOU 2008:102) Den kom fram till att aktivitetsersättningen motverkade sina syften. Utredaren ville följaktligen dra in aktivitetsersättningen helt och införa en ny form, sjukersättning för unga, SU, strikt förbehållen det lilla fåtal ungdomar som har en oåterkallelig funktionsnedsättning och som därför aldrig kommer att bli återställda.

De andra unga, till övervägande del med lättare psykiska problem, föreslår utredningen ska tas om hand på Arbetsförmedlingen. Där ska de få förberedande insatser för arbetsmarknaden och arbetspraktik under längre tid, så länge det behövs. Någon kanske undrar över varför de med psykiska besvär över huvud taget ska till Arbetsförmedlingen? Kan de inte få sjukpenning i stället för arbetslivsintroduktion om de är sjuka? Det kan de inte, därför att sjukförsäkringen är baserad på arbete och den som aldrig har arbetat står utanför sjukförsäkringen. De har rätt till garantiersättning, men det är den som upphör vid 30.

I mina ögon är ett visst mått av uppriktighet en mera human inställning till unga med psykiska problem. Det är bättre att försöka få dem att närma sig verkligheten än att fortsätta att bädda upp runt deras sjukdomstillstånd. De curlande föräldrarna till bortskämda ungdomar som vi såg på tv insåg nog till slut att total kravlöshet kanske inte var bästa hjälpen för att få en ung människa på fötter. Det gäller även sjukförsäkringen. Staten bör ha en tydlig förväntan på den enskilde. Bara det faktum att en person kallas till samtal på Arbetsförmedlingen har betydelse för att få den personen in på ett nytt tankespår.

Vill man undvika oro, vill man undvika att störa människors upplevelse av att vara sjuka, vill man skriva av människors egen försörjningsförmåga av omsorg om deras ekonomi, ser man det som ett egenvärde att hålla kvar människor i försörjning från Försäkringskassan? Då är det bara att sätta igång återställarpolitiken, gå tillbaka till långtidssjukskrivningarna, och förtidspensionera på löpande band i den takt socialdemokraterna åstadkom: 73 000 personer om året. Klappat och klart. Inga diskussioner. Försörjningen tryggad.

I så fall väntar ett stort problem för Sverige, ett jättestort problem, nämligen att drivkrafterna för enskilda medborgare riktas tillbaka mot sjukförsäkringen. Tar man sig inte in på arbetsmarknaden får man eventuellt… psykiska problem? Ju svårare det blir att skaffa sig ett jobb för den som är outbildad, oerfaren, omeriterad, desto större blir suget mot kassaförsörjning om den dörren öppnas. Vi såg hur det var. Systemet missbrukades. Vi ser hur sjukförsäkringen sakta men säkert återtar sin egentliga funktion att ge ersättning och trygghet till dem som temporärt inte kan försörja sig själva.

Slutsatserna är att relativt tuffa krav på människor är ett sätt att visa empati. Kravet på dem att ta emot den hjälp som erbjuds för att komma fram till egenförsörjning är empati med respekt. Det är något annat än kassaförsörjning. Riksdagen har ett moraliskt ansvar inte bara gentemot enskilda sjuka utan också för välfärden i stort.

Välfärden och arbetslinjen går hand i hand

Hur går det med samhällsandan om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser?

Och hur är det med gränssnittet mellan politikens makt och mediernas makt? Man kan tycka – jag tycker – att den som frågar ut en politiker skulle ha någon liten tanke på politikernas breda ansvar för landet, för den långsiktiga utvecklingen, för att få människor i arbete hellre än att betala dem för att inte arbeta.

Vad ska man säga om arbetslösa som gått igenom hela arsenalen av insatser i arbetsmarknadspolitiken: fas 1, i form av jobbsökaraktiviteter, arbetslivsinriktad rehabilitering och förberedande utbildningar, och  fas 2 genom arbetspraktik och arbetsträning. De har i princip prövat allt, i åratal, utan framgång, och till slut hamnar de i fas 3.  I fas 3 får de ytterligare en chans att visa sin duglighet genom att arbetsgivaren får betalt för att ta in dem. De får referenser och sysselsättning, och mellan 4 500 och 14 000 i månaden beroende på om de kvalar in i försäkringen genom tidigare arbete eller inte. Arbetsgivaren får 200 kr om dagen i kompensation för att han eller hon ordnar med handledning, stöd och gemenskap.

Denna fas 3 har av riksdagsledamoten Monica Green (S) i plenisalen kallats slaveri, och den eminente utfrågaren Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju hamnade i närheten av det när han beskrev sysselsättningen i fas 3 som oavlönat arbete. Genom sina frågor var han tydlig med att han i princip delade Monica Greens uppfattning: - Vad har arbetslösa för nytta av mellan 2 000 och 9 000 i månaden? (sade han) Varför anställa mig när man kan få mig gratis? Varför får de inte pengar som det går att leva på? Varför nöja sig med något likvärdigt med socialbidrag för att gå till ett jobb? Varför ska man behöva dra ner på sin ekonomiska levnadsstandard?

Där hamnar man i den politiskt intressanta frågeställningen: vad är rätt? vad är fel?

I den anda av socialdemokrati som fortfarande omger oss är svaret på alla Tomas Rambergs frågor att alla människor ska kunna leva som alla andra (på skattebetalarnas bekostnad). De ska vara opåverkade av sin arbetslöshet (och däri ligger också frånvaron av en slutgräns för a-kassan). De ska anställas och få lön som alla andra även om de i åratal visat sig vara icke anställningsbara med normala mått mätt.

Vad skapar det för drivkrafter i ett samhälle om människors agerande eller brist på agerande inte får några konsekvenser? Är det så otänkbart att begära lite positiv respons av människor som fått all den hjälp och fått del av alla de insatser som fas 1 och 2 erbjuder? Det är min fråga.  

Den som hamnar i fas 3 kommer in på en arbetsplats, får en sysselsättning, får struktur på sitt liv, får en språngbräda för att komma vidare, fattar vilken frihet arbete och egen försörjning innebär jämfört med åtgärderna. Socialdemokraterna sjunger ju om det egna ansvaret för att utverka den friheten… ”slav stå upp för att slå dig fri”. De sjunger inte: ge mig en genomsnittlig levnadsstandard på andras bekostnad.

Då kommer jag till nästa problem som är gränssnittet mellan makten politik och makten medier.

Politiken redogör för avsikterna med sina reformer. Hillevi Engström, arbetsmarknadsministern, gav utredande och klargörande svar på Tomas Rambergs frågor. Hon förklarade gång på gång på vad sätt många enskildheter i a-kassan är delar av en helhet som syftar till att främja arbetslinjen.  Vi har en mycket generös a-kassa i ett OECD-perspektiv, skattefinansierad till 70 %, med 60 miljarder, av vilka hälften går till åtgärder. Taket i försäkringen är inriktat framför allt på dem med låga inkomster, och kan behöva ses över. Premien i försäkringen följer risken, olika hög för olika risk. Avgifterna är en drivkraft till arbete på samma sätt som jobbskatteavdraget är det.

Man kan tycka – jag tycker – att utfrågaren av en politiker skulle ha någon liten tanke på politikens komplicerade roll i ansvaret för landet, i ansvaret för den långsiktiga utvecklingen, i ansvaret för att få människor i arbete hellre än att betala dem för att inte arbeta. Man kan också tycka att utfrågaren skulle tänka igenom vilket budskap han kommer att förmedla med sina frågor och akta sig för populism. Är det fortfarande rimligt i ett statsfinansiellt perspektiv på lång sikt att göra sig till tolk för utökade utgifter i socialförsäkringarna (dit a-kassan brukar räknas). Är det helt otänkbart att begära att medierna i någon mån delar ansvaret för landet?

Ekots lördagsintervju är det bästa vi har av seriös samhällsinformation på Sveriges Radio. Tomas Ramberg är den smidigaste och samtidigt intelligentast skoningslösa utfrågare vi har. Han lyssnar och för samtalet framåt, han vänder och vrider på frågeställningarna och ställer de frågor som grundar sig i kännedom om vilka de ömma punkterna är. Han om någon borde vara vaksam på att inte falla in i den snällism som nu utgör socialdemokratins interna problem i relation till ett modernt samhälles krav.

Skulle vi ta ansvar för landet?

Skulle vi i Sverige ställa upp för landets bästa på det sätt estländarna gjorde när den stora krisen drabbade dem för ett par år sedan?

Det blev inga kravaller i Estland när landets ekonomi och människors privatekonomi störtdök, fast arbetslösheten sköt i höjden, bankerna sviktade och den stora permafrosten lade sig över landet. Varför tog estländarna den nödvändiga hästkuren med sådant jämnmod? … medan greker och fransmän sprang ut på gatorna och gapade för full hals när deras länder såg sig tvungna att höja pensionsåldern eller, som i Grekland, gå till roten med det sjuka för att minska gigantiska budgetunderskott.

Det sammanfattande svaret är att estländarna är luttrade. De har sett värre tider. De förstår konceptet ”det finns inga pengar”.

Jag hade fördomar om Estland. De baltiska staterna tänkte jag, same shit, fattiga kusiner från landet som i övermod tagit sig vatten över huvudet och nu kämpade för livet. Under ett två dagars besök på nyhetsredaktioner, it-företag, tankesmedjor och i samtal med regeringsföreträdare i parlamentet har jag upptäckt att Estland är ett skandinaviskt land snarare än ”Baltikum”. Estland är en väldigt framåt finländsk lillasyster, skulle man kunna säga, som går över till Euron vid årsskiftet, som är världens främsta IT-land, som har världens bästa föräldraförsäkring, och som är ett av de tre länder i EU som har ett budgetunderskott under 3% av BNP. De andra två är Sverige och Luxemburg. Vi har Anders Borg, Luxemburg har alltid legat bra till, men Estland stod vid randen av ett stup för bara något år sedan. Vad är det estländarna har lyckats med och varför?

Chefredaktören för estniska DI, (Äripäev på estniska) sade att estländarna har en förmåga att återupprätta både sig själva och landet. Individen förbands med landet.

Levnadsnivån har sjunkit, men den har sjunkit för alla. Alla har fått en sänkning av lönerna med minst tio procent, även premiärministern. Inga starka fackföreningar, vilket lät som en fördel, men där finns något annat, en tillit till nationens samlade förmåga och därmed en förklarlig sammanhållning.

Ett skäl till lugnet på gatorna när krisen var som värst förklarades med de förödande sammandrabbningar estländarna hade i färskt minne från striden om den ryska statyn. Detta monument av en rysk soldat hade rests till minne av ryssar som stupat i kriget. Statyn skulle flyttas från en park mitt i Tallin till ett centralt blickfång på en vacker kyrkogård i utkanten av staden. Vacker, säger jag för jag var där och såg den. Men för ryssarna var flytten en skymf.

Deras upprördhet orsakade nästan inbördeskrig. Av en befolkning på 1,3 miljoner är 950 000 ester och resten ryssar. (Ja, Estland har bara 1,3 miljoner invånare!)

Butikerna omkring parken slogs söner och plundrades. Oförsonligheten var total. Det var påkar och stenkastning på gatan, och cyber-krigföring i rymden mot landets infrastruktur. Alla ester i Tallin fick ett SMS från regeringen med uppmaning om att hålla sig lugna, att stanna hemma, att inte förvärra situationen. Estland är världsledande på on-line-tjänster och med en befolkning som liksom ryms i fickan ligger naturligtvis en sådan direktkontakt nära till hands. 

Cyber-kriget avvärjdes genom att alla inflöden utifrån in till Estland stängdes ner.  Drabbningarna om statyn inträffade 2008, samma år som det ekonomiska störtloppet utför började världen över. Inte undra på att esterna hade fått nog av gatubråk.

Arbetslösheten steg till uppemot 20% under krisen. Vi träffade Swedbank. Vad gjorde Swedbank med bostadslånen? Människor kunde inte betala, men Swedbank hade inget intresse av att bli sittande med en massa hus som inte skulle gå att sälja, så människor fick göra upp om en avbetalningsplan på lång sikt, och fick använda sina knappa resurser till att betala el och värme. Ett beslut som förmodligen också hänger ihop med tilliten i systemet som i sin tur underlättas av att det mesta går att överblicka.

Arbetslösheten är fortsatt hög, ca 12%, men som helhet blev inte de ekonomiska problemen fullt så allvarliga som i Lettland och Litauen, eftersom Estland hade byggt upp en reservfond av sparande på 20 miljarder EEK under de goda åren dessförinnan (ca 12 miljarder SEK).

Födelseunderskottet var ett problem och för att stimulera barnafödandet hade regeringen tidigare gått ut med ett erbjudande som blev ett alternativ till arbetslöshet för många kvinnor. Jag trodde vi hade världens bästa föräldraförsäkring, men Estland har tre års föräldrapenning, mest för mödrar, med hundra procents ersättning i ett år, på villkor att ansökan görs via nätet. Resultatet är att befolkningstillväxten har gått från 1,2 barn per kvinna till 1,7 på fyra år, och alla ansöker on line.

Estland styrs av en borgerlig koalitionsregering med egen, knapp, majoritet. De har platt skatt på 21%, ja egentligen två nivåer av platt skatt. De med låga inkomster har ingen skatt alls.  Ovanpå den platta skatten har de sociala avgifter på 33%, ungefär som vi, av vilket det mesta, 21%, går till pensioner (jämfört med 10,71% hos oss). Det råder politisk koncensus om on-line-policyn i Riigikogu, riksdagen. Medborgarna kan utnyttja sin rösträtt on line, vilket 16 procent gjorde av ett valdeltagande på 60 procent. Varje polisbil i landet är utrustad med en dator uppkopplad on line, vilket har en självdisciplinerande effekt på laglydigheten. Inför valet i mars nästa år diskuteras den fortsatta IT-utvecklingen i landet. Estland strävar efter att få EU:s nya IT-myndighet (i konkurrens med Frankrike). Fick jag råda skulle Estland få den.

Jag lämnade Estland upplivad av framåtandan och av det faktum att Estland - till dels, ska jag säga - visat sig vara det föregångsland som är vårt moderata motto för Sverige. Min fråga inledningsvis var om vi skulle kunna samverka omkring nödvändiga uppoffringar för vårt lands bästa på samma sätt som befolkningen i Estland gjort? Har vi reminiscenser kvar av kvaliteter som anspråkslöshet, envishet och den sorts jävlar anamma som rår på svårigheter? Kanske. Vi är ju oprövade på den punkten. Ingen begär uppoffringar av oss. Och med sammanhållningen är det väl si och så. Men vi tar ett större personligt ansvar, och förhoppningsvis kan vi träna bort våra reflexmässiga krav på att politiken ska in och peta i allting alltid.