Socialdemokraterna tuggar på sitt

Verklighetens Sverige reformeras lugnt och målmedvetet i regeringens händer. Men socialdemokraterna förhåller sig inte alltid till verkligheten. De är kvar i sin hegemoniska värld och talar i allmänna termer om hur de vill styra och ställa oberoende av vad som faktiskt sker.

Investeringar är ett återkommande tema hos socialdemokrater men trots att jag är mycket intresserad av politik har jag hittills inte fått klart för mig hur socialdemokraterna tänker sig sina investeringar. De vill framför allt investera i infrastruktur och i utbildning. Fine. Men hur? Vad vill de konkret? Vilket är steg ett och två och tre?

Deras planer för infrastrukturen är väldigt luftiga för att uttrycka det artigt:

”Människor i hela landet ska kunna ta sig fram snabbt och kunna lita på att tåget, spårvagnen eller bussen kommer i tid. De åtgärder som vi vill genomföra ger större kapacitet och höjda hastigheter i många olika delar av landet. Våra förslag moderniserar och klimatanpassar det svenska transportsystemet och gör skillnad på kort såväl som på lång sikt.”

I verkligheten pågår investeringar i infrastruktur för fullt. Regeringen har en investeringsplan fram till 2021 på 417 miljarder kronor i ren statlig satsning. Därutöver satsar regeringen 5 miljarder extra under innevarande år för underhåll och investeringar i järnväg och vägnät. Extramiljarderna ska bekosta mötesstationer på Malmbanan mellan Boden och Narvik för att få malmtransporterna att rulla utan hinder.  Det blir också fler mötesstationer och dubbelspår, t ex mellan Kil och Laxå, Göteborg och Skövde, och extraspår till driftbangården i Hagalund i Stockholm.

Socialdemokraten Anders Ygeman kommenterar extramiljarderna med ”bra – men för lite”. Då kan man tro att socialdemokraterna ska satsa mera, men de håller sig på förhållandevis blygsamma 11, 5 miljarder kronor fram till 2015, för ”utbyggd kapacitet i järnvägssystemet” plus halvannan miljard för Stockholm. Det är alltså mycket mindre än vad de satsade på Botniabanan som slukade 20 miljarder. (Men som fortfarande bara fungerar av och till.)

Hur mycket järnväg får man för pengarna? Enligt uppgift kostar en mil järnväg i snitt en miljard att bygga. Bara det eftersatta underhållet av banvallarna runt om i landet, som gör att man måste reducera farten, uppskattas kosta upp till 38 miljarder, och tidigast 2020 kan man vara hyggligt ikapp.

Av den statliga ramen på 417 miljarder går 217 miljarder till investeringar, varav 33 miljarder kronor går till länen och 184 miljarder kronor går till investeringar i den nationella planen. 200 miljarder kronor går till drift- och underhåll, varav 136 miljarder kronor går till väg och 64 miljarder kronor går till järnväg.

Det finns alltså en nationell plan. Den innebär att socialdemokraternas återkommande fras om att investera i infrastruktur, för att få folk i arbete som de brukar säga, redan är på gång. Men ny järnväg är en omfattande och tidskrävande process som följer en lång prövningskedja som berör markägare, miljö, kommuner, övriga myndigheter och intressenter. Det är inte riktigt som att samla ihop ett gäng rallare som går igång med hacka och spade en måndagsmorgon. Järnvägsbygge kräver högkvalificerad personal av en typ som förmodligen saknas bland de arbetslösa. Det är snarare bristkompetenser, typ datatekniker, upphandlingskonsulter, byggprojektledare, ingenjörer, lantmätare, signaltekniker, maskinförare, anläggningsarbetare m fl.

Vad jag säger är att det råder viss okunskap (inte bara i oppositionskretsar) om vad regeringen faktiskt gör för att förbättra infrastrukturen i landet.

Detsamma gäller ”investeringarna” i utbildning. Som om antal utbildningsplatser eller antal tillskjutna miljarder vore allt avgörande. Vad jag vet finns det ingen resursbrist på möjligheter att utbilda sig. Antalet platser följer antalet födda, uppåt och neråt allt eftersom, och konstigt vore det ju annars.

Socialdemokraterna räknar platser. De bakar ihop högskoleplatser med traineejobb, vuxenutbildning och utbildningsvikariat och får ihop sammanlagt 57 400 platser till en kostnad av närmare 7 miljarder kronor.

  

Jag vet inte hur de tänker sig att det ska förbättra utbildningen i landet, men jag vet att i verkligheten, där regeringen befinner sig, har en stor skolreform just trätt i kraft. Den har gällt i skolan i en termin nu och man har alltså precis bara anträtt den väg man måste gå. Det är genom att göra något åt den interna infrastrukturen i skolan man lyfter utbildningen till en nivå där den måste ligga. Det handlar om det andliga klimatet i skolan, den interna skolkulturen, resultatinriktningen. Visst kommer det att ta tid innan dessa infrastrukturella satsningar slår igenom i högre utbildningsstandard. Men de övergripande önskemålen om att skolan måste bli bättre börjar i den verkligheten.

Det ska till exempel bli ökad studiero i skolan. Hur åstadkommer man det? Jo genom att lärarnas och rektorernas befogenheter tydliggörs. Genom tydlig struktur i den moderna svenska antiauktoritära projektinriktade skolan. Genom disciplinära åtgärder mot dem som stör, konsekvens, tillfällig avstängning också i grundskolan.

Det är nya läroplaner och nya kursplaner med distinkta kunskapskrav. Preciseringar av de olika ämnenas centrala innehåll och syfte talar om för lärarna vad som ska behandlas men inte hur. Och därtill kommer de nya betygen med flera betygssteg, och centrala prov från sexan och framåt. Undervisningen följs upp och utvärderas.

Det ställs krav på lärarna. Bara behöriga lärare får utöva viss undervisning. Pedagogisk skicklighet ska ge karriärmöjligheter. Profilklasser ska kunna starta på högstadiet för specialbegåvningar. I stället för det individuella programmet på gymnasiet kommer fem olika introduktionsprogram, typ preparandutbildning och språk- och yrkesintroduktion. De som går de här yrkesprogrammen har alltid rätt att komplettera för behörighet för högre utbildning.

 När socialdemokraterna säger ”investera i utbildning” är det som om de tror att mer pengar (till kommunerna?) skulle göra susen. De förhåller sig i alla fall inte till de krafttag som tagits på skolans område från och med i höstas. De tycks omedvetna om den nya skolpolitik som äntligen tar itu med de grundläggande felen med skolan.

Jag gör mig inga illusioner. Socialdemokraterna kommer att fortsätta att kungöra att god socialdemokratisk politik är att satsa på infrastruktur och på utbildning som om ingenting hade hänt. Ekot av dessa tomma ståndpunkter kommer att upprepas om och om igen bland dem som håller fast vid att socialdemokrater var de som visste bäst.

Men verkligheten kanske tränger igenom. Kanske får människor kanske klart för sig att vad de än tycker om regeringen så går saker faktiskt framåt. Säga vad man vill men regeringen uträttar faktiskt stordåd till vardags, även om medierna inte alltid är så noga med att upplysa om vad som gäller i verkligheten.

Oppositionen söker bara uppmärksamhet

Ärligt talat: det är ingen jätteskillnad mellan begreppen ”normalt förekommande arbete” och arbete på ”den reguljära arbetsmarknaden”. Ändå blåser oppositionen till strid med hot om misstroendevotum mot ansvarig minister för att han inte har bytt till det begrepp de vill ha.

Är det seriöst? Mitt svar är att oppositionen missbrukar sin ställning i riksdagen för ingenting.

Än så länge säger jag inte vilket begrepp som är vems.

Försäkringskassan fick i oktober förra året i uppdrag att analysera vilken betydelse det skulle få om det ena begreppet ändrades till det andra när F-kassan har att bedöma någons arbetsförmåga. F-kassan tittade då tillbaka på hur de hade hanterat sjukpenning före och efter begreppsändringen och fann att skillnaden i praktiken var obetydlig.

Det var inte vilket av de två arbetsmarknadsbegreppen som användes som var problemet. Båda begreppen var problematiska. Talar man om arbetsmarknad så leder det tanken till faktiska och konkreta anställningar på den marknaden. Det är missvisande, säger F-kassan. Istället bör man tala om medicinskt relaterad förmåga, ”medicinska förutsättningar för arbete”. Det är det begrepp F-kassan förespråkar eftersom det uttrycker försäkringens villkor och skulle göra F-kassans roll tydligare.

Jag talar inte om vilket begrepp som är vems ännu, men jag ska redogöra för ett par definitionsmässiga preciseringar av ”normalt förekommande arbeten” och arbeten på ”den reguljära arbetsmarknaden”. I ena fallet säger behandlande utskott att det är personer som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som i fortsättningen inte ska få ersättning från sjukförsäkringen. I det andra fallet säger det då aktuella utskottet att bedömningen ska göras i förhållande till varje typ av arbete. Man måste ha en ”betydande funktionsnedsättning” för att man ska bedömas inte ha någon arbetsförmåga.

Blev det lättare nu att urskilja vilket begrepp som är den ”onda” respektive ”goda” sidans?

Tittar man på vad som faktiskt hände i sjukförsäkringen efter den 1 juli 2008 vad gäller avslag och indragningar jämfört med den gamla försäkringen så är det knappt någon skillnad alls. Det är få avslag och indragningar över huvud taget, både med den nya och med den gamla försäkringen. Nästan alla som begär sjukpenning får det. Däremot stramas processen upp. De få indragningar som görs görs tidigare i sjukfallen, både för dem som har ett arbete och för dem som är arbetslösa. Tidsgränsen efter sex månaders sjukskrivning har effekt. Likaså att sjukförsäkringen inte väger in ålder, lokal arbetsmarknad, ekonomiska och sociala förhållanden i beslutsunderlaget, vilket var fallet tidigare. Sjukförsäkringen har renodlats till att vara just sjukförsäkring och inget annat.

Högsta förvaltningsdomstolen har beviljat prövningstillstånd i tre mål som rör arbetsförmåga i förhållande till ”den reguljära arbetsmarknaden” (och då förstår alla att eftersom Högsta förvaltningsdomstolen är en tämligen ny instans så är begreppet ”reguljära arbetsmarknaden” regeringens). Högsta förvaltningsdomstolen säger att med ”normalt förekommande arbeten” (oppositionens begrepp) menas vanliga jobb där den försäkrades arbetsförmåga kan tas till vara fullt ut, utan anpassning av arbetet med hänsyn till medicinska besvär. Regeringens begrepp ”reguljär arbetsmarknad”, tycks inte i sig ha åstadkommit någon förändring av praxis, enligt F-kassan. Alla rättsinstanser lutar sig fortfarande mot dokumenterade medicinska förhållanden vid överklaganden.

F-kassan visar att det alltså finns stora likheter mellan de två arbetsmarknadsbegreppen. I båda fallen ligger fokus på vanliga arbeten. Udda arbeten, eller sällan förekommande arbeten tas inte upp. (Vanliga arbeten är de fyrtio vanligaste yrkesområdena i SCB:s yrkesregister där 80 procent av den svenska arbetskraften befinner sig.) ”Arbetsmarknaden” är i båda fallen ett teoretiskt begrepp mot vilket man reder ut principerna. Det handlar inte för något av de båda begreppen om faktiska arbeten eller faktiska arbetstillfällen.

De medicinska förutsättningarna för arbete är grunden för F-kassans beslut. Men många missleds att klaga på att de skickas ut på en ”fiktiv” arbetsmarknad när de tycker att de rätteligen borde få vara sjukskrivna. Oppositionen driver på i den riktningen. De får det att låta som om regeringens arbetsmarknadsbegrepp skakar riksdagen i dess grundvalar. De agerar som om omställningskravet i sjukförsäkringen vore kränkande. Men omställningsprincipen är inte ny. Den har funnits sedan 1997.

F-kassan misstänker att det egentliga legitimitetsproblemet i sjukförsäkringen inte handlar om vilket arbetsmarknadsbegrepp som används utan att de försäkrade blir bedömda mot andra arbeten än det yrke de har och är utbildade för. Den som har ett kvalificerat arbete känner sig kränkt av tanken att ta ett annat arbete som skulle gå att klara av men som är av enklare karaktär. För den som har ett arbete är det svårt att tvingas byta till något annat. Även bland arbetslösa finns inställningen att man är arbetslös i ett visst yrke.

Vi har ingen offentlig yrkesförsäkring och har aldrig haft. Redan 1997 infördes arbetsmarknadstanken i sjukförsäkringen. Redan 1997 gällde att den som inte kan gå tillbaka till sitt vanliga arbete på grund av sjukdom ska bedömas mot ett annat arbete. Därför sade F-kassans informationskampanj i början av 2000-talet: ”Vi frågar inte hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har.”

Är alla nu klara över vad det politiska bråket gäller i sak? Är alla klara över skillnaden mellan ”normalt förekommande arbete” och arbete på ”den reguljära arbetsmarknaden”? Inte det?