Vi har fått en sakligare syn på bidragsbrott. Bara tre procent tycker numera att det är ”ok att bidragsfuska”. (TNS Sifo 2010) Bara för några år sedan var vi mer – vad ska jag säga - toleranta. Nu anses det i alla fall värre att sko sig på sjukförsäkring än på a-kassa, och värre ändå att lyfta bidrag och arbeta svart (TNS Sifo 2010).
Vill man på allvar försöka förstå bakgrunden till attitydförändringarna ska man ta till sig en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen (isf) och Brottsförebyggande rådet (brå) med titeln Bidragsbrott och skattebrott, välfärdens dubbla kriminalitet (Rapport 2011:12). Det intressanta med den är att vi får veta hur brottsligheten går till. Den beskriver hur man hamnar på brottets bana och hur människor uppfattar, förstår och förhåller sig till systemen och till välfärdsstaten. Rena misstag och fel finns inte med, vilket är bra. Det här är the real stuff.
Rapporten beskriver hur från början ärliga men sjuka företagare gradvis hamnar på det sluttande planet. Stegvis och närmast omedvetet fortsätter de att ta emot olika former av sjuk- och aktivitetsersättning, sjukpenning, och livränta fast de kan arbeta. De tänker inte på att de har korsat en gräns. De har vant sig vid att ersättningarna löper på utan besvärande frågor från handläggarna. De glider in i bidragsbrott utan att egentligen ”mena” det.
Beskrivningen av detta sluttande plan visar sig öppna för en mera filosofisk betraktelse av vilka vi är och vilka vi har blivit i välfärdsstatens hägn? Hur upprätthåller vi den gemensamma samhällsmoralen om välfärd är liktydigt med bidrag och bidrag liktydigt med lättillgängliga pengar utan specifik ägare? Hur hanterar vi människors beroende av välfärden? Vad gör denna bundenhet med oss?
Ett enkelt exempel är när människor får sin arbetsförmåga förbättrad utan att redovisa det för myndigheterna. De har någon liten affärsrörelse som de inte skattar för eftersom de inte betraktar den som ett riktigt jobb. Staten ger dem förutsättningar att ägna sig åt det de vill, och det är snällt av staten. De tänker inte på vad som är arbetsförmåga eller inte. Grundförsörjningen är tryggad med det som tickar in från Försäkringskassan, och ”hobbyn” ger till charterresan. De har inte en tanke på att villkoret för ersättningen är den bristande arbetsförmågan, inte de bristande inkomsterna.
Man kan säga att lagstiftaren i någon mån agerar anstiftare till brott genom att möjliggöra för människor att lyfta bidrag samtidigt som de arbetar. Den ljusa idén var att människor med t ex förtidspension (permanent sjukersättning) inte skulle rädas att pröva sin arbetsförmåga. De fick rätt att jobba ideellt hur mycket som helst, och de fick rätt att behålla en del av arbetsinkomsten utan att bli av bidraget. (Fribeloppet är satt till ett prisbasbelopp, i år 44 000). Den ljusa idén var att minska marginaleffekterna för de som kände att de ville ut i livet igen efter år av sjukersättning och utanförskap. Arbetslinjen helt enkelt. Om de då kommer igång så bra att de tjänar mer än fribeloppet reduceras bidraget med 50 öre för varje intjänad krona.
Resultatet har blivit ett vådligt uppsving för ”ideellt arbete”. Idealiteten i Sverige är sannerligen på frammarsch. Vi är idealister som aldrig förr. Det som förut var svartjobb har nu gömts i ”ideellt arbete”. Det finns riktigt ideellt arbete och så finns det ”ideellt arbete”.
I andra änden av skalan finns de utstuderade och medvetna bidragsbrotten. Verktygen är olika former av intyg, som läkarintyg, arbetsgivarintyg och gentemot skattemyndigheten falska bolag, osanna kontrolluppgifter m m.
Sådana medvetna bidragsbrott begås när företaget går dåligt och företagaren behöver tillskott. Han boostar upp lönen på pappret för att få en hög sjukpenninggrundande inkomst och hög sjukpenning eller sjukersättning i stället för lön. Den inbyggda svårigheten för sådana bidragsfuskare är att de behöver uppge höga inkomster hos skattemyndigheterna för att maximera ersättningen. Å andra sidan vill de minimera skatten och därför redovisa så lite som möjligt. Somliga försöker lösa det med motstridiga uppgifter till Skatteverket och Försäkringskassan. Det kan vara målvaktsupplägg och svartarbete, när en familjemedlem tar på sig det formella ansvaret för företaget medan den som verkligen jobbar och driver verksamheten lyfter sjukersättning.
En intervjuad företagare citeras i rapporten hur han gör när han ”hjälper till”:
- En person kommer till honom och vill ha en hög sjukpenninggrundande inkomst. Då sätter företagaren in honom i ett bolag och betalar skatter och avgifter i två månader – som den som är ute efter ”hjälpen” får pynta själv. Han får lön och får lämna tillbaka pengarna omgående. Sedan är det klart, säger företagaren. Han kan gå och sjukskriva sig och göra vad fan han vill. Får han sjukbidrag slipper han springa till Försäkringskassan och till doktorn och bla bla bla. Två år brukar det ta och sedan har de det här bidraget.
Läkarna har en nyckelroll i olika bidragsbrott eftersom de skriver ut intygen som ger pengarna. Den första bedömningen är viktig eftersom det är där förutsättningarna finns att göra rätt från början. Att göra rätt från början är en av Försäkringskassans gyllene regler. Då minskar behovet av kontroller senare, är tanken. Rapporten delar in läkarna i tre kategorier. De vanligaste är de som vill hjälpa sina patienter men som blir förda bakom ljuset och låter sig duperas. En mellankategori är de ”snälla men stressade” läkarna som inte hinner fördjupa sig mycket i varje patient utan skriver det patienten vill. Några intervjuade kontrollutredare misstänker att namnet på sådana läkare sprids i ”intressegrupperna”. Och så finns det ett mindre antal läkare som aktivt och medvetet hjälper till i brottsligheten och låter sig mutas för att skriva läkarintyg.
Bidragsbrotten inom assistansersättning är avancerad brottslighet som ger stora pengar. Normalt går assistansersättning till så att den funktionshindrade får ersättning från Försäkringskassan för att själv köpa personlig assistans och för att täcka en del kringkostnader.
Den enklaste varianten av brott är att den handikappade i grunden har ett behov av assistans men överdriver det behovet kraftigt. Assistenterna är införstådda. De gör alltså inte så mycket arbete som redovisas i tidrapporten. De får summan utbetalad av Försäkringskassan (267 kr i timmen i år, multiplicerat med många timmar) och delar med sig till den handikappade.
Vissa företag åtar sig att organisera upphandlingen av assistenter och har som affärsidé just att överdriva graden av funktionsnedsättning och antalet arbetade timmar. Assistenterna har inte bara lön: genom lönen får de också tillgång till pensions- och trygghetssystemen med möjligheter till föräldrapenning, sjukpenning och a-kassa. Så också de brottsliga. Assistenterna kan vara familjemedlemmar och släktingar till den handikappade och organisatören tar tillbaka av lönerna som betalas ut till assistenterna.
Det finns alltså yrkeskriminella bland organisatörerna där brottsligheten är en integrerad del av affärsverksamheten. Asylsökande kan utnyttjas. Organisatören ger dem lån till att börja med, varpå de övertalas att konstruera ett ersättningsbehov för att betala tillbaka. Gör de det inte hotar organisatören att gå till Kronofogden vilket inte är ett plus i asylutredningsprocessen. Det finns exempel på ”import” av funktionshindrade i syfte att utnyttja systemet med assistansersättning. Om de ”säger något” till myndigheterna kan familjen råka illa ut.
Det bör sägas att grova brott inom assistansersättningen är svårare att koka ihop för personer födda i Sverige eftersom deras sjukvårdshistorik är väldokumenterad och deras behov väl kända.
Statens kostnader för assistansersättning har ökat från 4 miljarder 1995 till budgeterade 21 miljarder för 2012. Det är nästan lika mycket som den budgeterade kostnaden för sjukpenning och rehabilitering för 2012. Det ger perspektiv på vilka oerhörda pengar det handlar om. Hur mycket som försvinner i bedrägerier kan vi inte veta.
En grupp tycker att de helt enkelt har rätt till bidraget som en grundförsörjning eftersom de en gång fått det beviljat. De känner sig inte på minsta sätt kriminella. En intervjuad fuskare ser bidraget som en sorts täckningsbidrag för de fasta utgifterna:
- Du har hyra, du har mat, du har bensin, du har dagiskostnader eller vad fan det nu är, då blir det som en fast inkomst. Du behöver aldrig tänka på den biten. Så tror jag alla tänker.
Försäkringskassan har tidigare, med de gamla reglerna, styrkt dem i den uppfattningen genom att bevilja sjukersättning år ut och år in utan att följa upp eventuella förbättringar av hälsan. Handläggarna skulle godta de skäl människor angav för bidrag och inte ge sig på onödiga och tidskrävande granskningar så att utbetalningarna fördröjdes. Initialt var bidraget sannolikt berättigat annars hade det inte kommit till stånd, men om det sedan inte förekommer någon kontakt med Försäkringskassan och pengarna fortsätter att rulla in är det mänskligt att se bidraget som någonting man antagligen måste ha rätt till eftersom man inte har någon lön?
Underlåtenhetsbrott kan inte kallas ”medvetet fusk”. Vad kan det kallas då? Vad är det då? Det är vanligt bondförstånd, förslagsvis. Egenintresse. Man ska inte låta lättfångde pengar gå sin näsa förbi. Det är säkert också en klientifiering av den enskilde som välfärdsstaten har odlat fram, en sorts brett utvecklad kulturell ansvarsbefrielse. Andra länder höjer på ögonbrynen inför vad de menar är en magnifik godtrohet i Sverige. Det är väl ett mänskligt drag hos oss det också. Det sitter förmodligen djupt inne att säga nej öga mot öga med en målinriktad klient och det är förmodligen så mycket lättare att ingå i den stora hjälpande gemenskapen och i alla fall låtsas lita på att människor talar sanning.
Och ändå har attityderna till bidragsbrott svängt. Har åtstramningarna i socialförsäkringarna ökat människors respekt för ett mera rättssäkert system? Har människor fått ett bättre grepp om vad som gäller? Är Försäkringskassan bättre på att få människor att förstå besluten? Ställer dagens system större krav på läkarintyg och rimliga diagnoser? Utrymmet för att fuska har bevisligen krympt. Har alltså viljan att göra rätt vuxit i motsvarande mån? Ja kanske.
Utbetalningssystemen i Sverige är gigantiska. Försäkringskassan först och främst, och därtill Pensionsmyndigheten, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, 32 a-kassor och 290 kommuner. Staten betalar ut nära 500 miljarder om året. (Ekonomistyrningsverket 2011:11) Jag har svårt att tro att de utgifterna skulle behöva öka ytterligare. Tvärtom. Kan vi göra det mindre lätt att plocka lättillgängliga frukter från nedhängande grenar så kan människor själva få större del av frukterna av sitt arbete.
